– Jag sköt mer än nittio skott

Läs utdrag ur Tony Olssons bok

1 av 10
BÖRJADE MED ETT RÅN Tony Olsson hade den 28 maj 1999 rånat Östgötabanken i Kisa tillsammans med Jackie Arklöf och Andreas Axelsson. När de försöker fly råkar de först i eldstrid med polischefen Kenneth Eklund, sedan polismännen Olle Borén och Robert Karlström. Det slutar med två polismord.
NYHETER

Det är fredag 28 maj 1999. Tungt beväpnade har Andreas Axelsson, Jackie Arklöv och Tony Olsson just rånat Östgötabankens kontor i Kisa och polisen är larmad.

I sin nya bok ”Chockvågor” beskriver Tony Olsson vad som hände sen.

– Han är efter oss igen, sa plötsligt Andreas.

– Du skojar väl, sa jag och trodde knappt vad jag hört.

– Nej, snuten är bakom oss igen.

– Jo, jag såg honom i backspegeln alldeles nyss!

– Stämmer det Jackie, kan du se honom?

– Ja, han är bakom oss igen!

– Stanna bilen, skrek jag och öppnade bildörren i farten.

– Okej!

Jag bubblade av vrede. Det brann inom mig av hat och jag förbannade polisen för hans beslutsamhet att förfölja oss. Undrade vad som rörde sig i hans sjuka hjärna, hade han inte förstått vårt budskap första gången? Kan han ha missuppfattat situationen eller inte hört att jag sköt varningsskott? Nåja, den här gången skulle han i alla fall inte kunna fortsätta sitt förföljande av oss vare sig han ville eller inte.

Andreas stannade bilen strax efter en kurva. Vi hamnade i en idealisk överfallsposition eftersom vi stod skymda i vegetationen, polisen skulle upptäcka oss sent, mycket senare än tidigare, och skulle komma mycket nära oss. Jag ställde mig i eldställning med vapnet riktat mot den punkt där jag föreställde mig att polisbilen skulle dyka upp, kramade försiktigt avtryckaren så att det endast behövdes ett litet tryck för att öppna eld.

När polisbilen kom runt kurvan öppnade jag omedelbart eld. Jag sköt ovanför bilen. Vapnet pulserade i händerna på mig när det spydde ur sig en jämn skur av kulor. Jag sköt ungefär tolv skott innan jag pausade för att avvakta om det hade någon effekt. Polisbilen stannade lika häftigt som första gången. Jag sköt ytterligare tio skott ovanför polisbilen när den stannat och pausade igen för att se om det fick föraren att backa.

Det gick några sekunder utan att det hände någonting.

Polisbilen blev stående och föraren satt kvar bakom ratten och glodde på oss. Undrade varför han inte backade och tog fram ett nytt magasin ur västen för att ladda om. Bestämde mig för att oskadliggöra bilen.

– Avancera framåt och skjut sönder motorn, beordrade jag Jackie.

– Uppfattat!

Jag sköt täckningseld vid sidan av polisbilen medan Jackie avancerade så att polisen inte skulle få för sig att gå ur bilen och besvara elden. Jag sköt trettio skott och magasinet tömdes på några sekunder. Polisen hade tagit skydd och låg gömd bakom instrumentbrädan och syntes inte längre. Inget tydde på att han tänkte retirera och jag gjorde bedömningen att polisbilen inte hade blivit oskadliggjord.

– Spräng bilen i luften, beordrade jag när jag såg att polisen plötsligt lämnade bilen och flydde mot ett kärr.

Jag sköt korta eldskurar över polisen medan han flydde ut i träsket. Hoppades att det skulle få honom att fortsätta springa ett bra tag. Samtidigt exploderade den första handgranaten i diket till vänster om polisbilen och en kaskad av jord slungades upp i luften. Kort därefter exploderade den andra handgranaten på motsatt sida, också den i ett dike, och en lika stor kaskad av jord och gräs slungades fem eller sex meter upp i luften.

När jag såg att polisen hade slängt sig i skydd bakom en vit plasteka beordrade jag att vi skulle fortsätta till bilbytesplatsen. Det hela hade tagit någon minut, kanske en och en halv, och jag var nöjd med resultatet. Vi hade säkrat flyktvägen och oskadliggjort polisbilen utan att ta livet av en polis, målet hade uppnåtts utan att någon kom till fysisk skada.

Det var en uppsluppen stämning i bilen och vi skrattade när vi fortsatte färden mot flyktbilen. Det var en enorm adrenalinkick som sköljde över mig och som jag först nu när allt var över började känna effekten av. Jag tyckte helt ärligt att polisen förtjänade allt vi kastade över honom och jag hoppades att han hade skitit i byxorna av rädsla, kunde inte förstå hur han hade resonerat när han bestämde sig för att följa efter oss efter den första beskjutningen. Hade han dödslängtan? Nej, han visste, eller kände, att vi inte ville döda honom. Det var därför han vågade jaga oss.

Vid bilbytesplatsen drog vi av oss rånarkläderna och lastade in vapnen och rånbytet i den vita Toyotan. Jag tog med mig Uzin och västen med magasinen och de resterande handgranaterna in i bilen och lade mig i baksätet. Flykten fortsatte nu i lugnt tempo och Andreas var noga med att hålla hastighetsbegränsningen.

Under färden resonerade vi om vad som hade hänt och kom gemensamt fram till att polisen förmodligen hade klarat sig utan en enda skråma. Vi reserverade oss för att han kunde ha fått lite gyttja på sig när han slängde sig bakom den vita plastekan. Chockad hade han utan tvekan blivit, det förstod vi, men absolut inte skadad.

Jag passade på att ladda om magasinen till Uzin och upptäckte att jag måste ha gjort av med mer än nittio skott under de båda tillfällen jag hade skjutit. Jag försökte rekapitulera när jag hade skjutit mitt tredje magasin och kom på att det hade skett när polismannen flydde ned i kärret. Skrattade för mig själv när jag mindes hur han hade sprungit, som skjuten ur en kanon. Där hade inte ens världsrekordhållaren på etthundra meter haft en chans. Det tycktes mig så komiskt när jag tänkte på det.

Det var lugnt i bilen och Jackie läste körnoter för Andreas medan flykten fortsatte. Jag fick en känsla av att vi hade klarat oss, att det hela var över, och att jag skulle vara hemma hos Lena inom ett par timmar. Det hade gått ungefär fyrtiofem minuter sedan vi lämnade Kisa, kanske en timme, och jag trodde att vi var på väg mot Stockholm. Uppdraget var slutfört.

– Det står en polisbil längre fram, sa plötsligt Andreas.

– En polisbil, uttryckte jag förvånat.

– Ja.

– Hur många poliser ser du?

– Två. Det sitter två poliser i bilen.

– Ser du inga andra?

– Nej.

– Är det en polisspärr? frågade Jackie.

– Nej, det är bara en polisbil. Vad ska jag göra?

– Fortsätt bara, kör som vanligt, sa jag och höll tummarna för att vi inte skulle bli stoppade.

Jag undrade vad en polisbil gjorde mitt ute i ödemarken en timme från Kisa. Vi måste ha avverkat tio mil sedan vi bytte flyktbil. Polisen kunde omöjligt vara ute efter oss, det fanns helt enkelt ingen chans att de jagade oss. Tankarna snurrade och jag bönade och bad till högre makter att poliserna inte skulle stoppa oss.

– De följer efter oss, sa Andreas.

– Har de slagit på blåljusen? frågade jag.

– Nej, inte ännu. Vad ska jag göra? frågade Andreas och vände sig om mot mig.

– Sitt rakt för i helvete och sluta vingla över vägen, de kommer stoppa dig om du håller på sådär! röt jag.

– Nu har de slagit på blåljusen!

– Har de?

– Ja, vad ska jag göra?

– Stanna bilen.

– Ska jag stanna bilen?

– Ja.

Malexander. Jag visste inte ens att det existerade ett samhälle med det namnet. Vägen jag åkte på tillsammans med mina vänner hade jag aldrig åkt på tidigare, det var första gången jag var här. Den sista också, kanske. Allt gick så snabbt. Pistolskott, automateld, krossat glas, skrik, blod och ond bråd död. Det var över på några sekunder.

Så jävla fasansfullt och så in i helvete onödigt. Sorgligt, bedrövligt och förbannat smärtsamt. En tragedi för alla inblandade. Orden räcker inte till. Jag kan inte beskriva det som hände och det går inte att förklara varför. Det finns ingen logik, inget förnuft i vad som utspelade sig i Malexander tio minuter över fyra på eftermiddagen den 28 maj 1999. Det var ett pandemonium."

Utdrag ur Tony Olssons bok: "Chockvågor", slutkapitlet "Rånet". Förlag: Hjalmarson & Högberg.

Läs mer