Även råttor kan skratta

Nya rön av forskare i USA

NYHETER

Är förmågan att skratta ett unikt mänskligt beteende? De flesta skulle säkert svara ja på frågan, men de har troligen fel.

En rad studier de senaste åren antyder i själva verket att skrattet är ett urgammalt fenomen.

Många andra däggdjur, som råttor och schimpanser, har läten som svårligen kan tolkas som annat än olika former av skratt.

Vissa forskare hävdar att liknande yttringar återfinns även hos andra djur än däggdjur, exempelvis fåglar. I så fall måste förmågan ha utvecklats innan fågel- och däggdjurslinjerna gick separata vägar, det vill säga för minst 300 miljoner år sedan. Med andra ord: Långt innan det fanns mänskliga skämt, fanns det skratt.

Det innebär givetvis inte att andra djur låter som vi gör i motsvarande situationer. Alla läten är artspecifika, precis som vid yttringar av ilska eller smärta.

Inte oväntat har detta skapat tolkningsproblem. Hur kan man veta att det är skratt man hör och inte läten med helt annan funktion? Många forskare har hävdat att problemet är oöverstigligt. Ett annat hinder har varit den seglivade uppfattningen att den mentala förmågan hos andra djur är så begränsad att de helt enkelt inte har någon motsvarighet till många av våra egna beteenden.

Primitivt beteende

Det senare är dock en hållning som har blivit alltmer ohållbar. Forskning har tydligt visat att de nervbanor som kontrollerar skrattet sitter i några av de mest primitiva regionerna av hjärnan. Det återspeglas på ett dramatiskt sätt hos oss själva - vi skrattar redan som mycket små, långt innan vi kan prata eller förstå sofistikerade skämt.

De bästa bevisen för att våra beteenden inte är så exklusiva som många trott, kommer dock från ett antal studier av andra djurarter. Vilda schimpanser har ett läte som liknar ett upphetsat flämtande och som de yttrar när de jagar varandra på skoj. Intressant nog - precis som när vi människor jagar varandra på samma sätt - är det den som jagas som flämtar/skrattar mest, inte den som jagar (Primates, oktober -04).

Skrattande råttor

Att vår närmaste släkting i djurvärlden har något som kan kallas skratt är kanske inte så svårsmält. Men råttor? Kan de också skratta? Ja, hävdar de amerikanska forskarna Jaak Panksepp och Jeffrey Burgdorf vid Bowling Green State University i Ohio.

I flera experiment har de visat att råttor som leker med varandra eller när man kittlar dem på ett vänligt sätt, piper eller kvittrar extatiskt. Lätet, som har en frekvens av 50 kilohertz (kHz) och följaktligen inte kan uppfattas av ett mänskligt öra utan hjälp av speciella detektorer, yttras bara vid sådana tillfällen (Science 050325).

Vissa forskare har ställt sig tvivlande till att lätet verkligen skulle vara en motsvarighet till vårt eget skratt. Men enligt de amerikanska forskarna finns ingen annan rimlig tolkning. Pipandet sammanfaller nämligen med en aktivering av vissa, specifika nervbanor i hjärnan - samma nervbanor som aktiveras hos oss själva när vi har roligt.

Gammal signal

Pansepp och Burgdorf anser att detta är bevis för att råttorna verkligen skrattar. Och orsaken är densamma som hos oss själva, för att de känner glädje.

Vi människor kan förstås skratta åt sådant som andra djur inte kan uppfatta. Vi har ett språk som gör det möjligt att skämta med ord. Vår humor är mycket sofistikerad - men inte alltid. Vi skrattar också åt Charlie Chaplin och Helan och Halvan, det vill säga vanlig slapstick. Den typen av humor kanske omfattas av många fler arter än vad vi kunnat ana.

Skrattet tycks med andra ord vara ett vida spritt fenomen i djurvärlden. Dess ursprung går sannolikt långt bakåt i tiden, och dess funktion har troligen länge varit densamma som i dag: en signal till artfränder om välbefinnande och livslust.

Roland Johansson/TT