Inte unikt – men ovanligt att påvar avgår

Har bara hänt en gång tidigare

NYHETER

Hade påven avgått kunde det ställt till stora problem för hans efterträdare, konstaterar Magnus Nyman, präst i katolska kyrkan och professor i idéhistoria vid Uppsala universitet.

Anledningen är att det katolska samfundet har väldigt begränsad erfarenhet av att hantera pensionerade påvar.

Det är i och för sig fullt möjligt – enligt kyrkolagen – för en påve att träda tillbaka från sin post som kyrkans överhuvud och den person som anses stå närmast gud. Men det är högst ovanligt att så sker.

Det har faktiskt bara hänt en gång tidigare att en påve utnyttjat möjligheten att pensionera sig. Och det var ett tag sedan det hände.

– Det var Celestinus den femte som avgick 1294, berättar Magnus Nyman. Han tyckte inte om all uppståndelse och livet i Rom utan ville träda tillbaka till sitt kloster.

Så gjorde han. Och framlevde sitt liv i stillhet fram till sin död två år senare.

Hade skapat problem

Enligt påven Johannes Paulus II:s testamente som offentliggjordes på torsdagen övervägde denne att avgå i samband med millenieskiftet. Påven var allvarligt sjuk och närmade sig sin 80-årsdag.

– Sett i efterhand så var det kanske inte så konstigt att påven tvekade till att sitta kvar. Men om han hade avgått hade det kunnat ställa till stora problem om han levt i många år efter sin avgång. Hur skulle den nye påven och katolska kyrkan förhålla sig till en pensionerad, men kraftfull och aktiv påve? frågar sig Magnus Nyman.

Vem skulle katolikerna lyssna på?

Utöver Celestine den femte så har ytterligare ett antal påvar fått träda tillbaka - ofrivilligt.

– Det finns några stycken som av sin samtid uppfattats som kätterska och tvingats bort, säger Magnus Nyman.

Robert Triches