Miljoner sörjande fyller Vatikanen

NYHETER

ROM

Man sa att det skulle bli kaos när fyra miljoner pilgrimer strömmade mot Vatikanen, men i denna väldiga flod av människor rådde ett märkligt lugn.

En flod av människor fyller Vatikanens gator. De har kommit från hela världen för att ta farväl av Johannes Paulus.
Foto: REUters
En flod av människor fyller Vatikanens gator. De har kommit från hela världen för att ta farväl av Johannes Paulus.

Rom var en tyst stad. Myndigheterna hade förbjudit all privat biltrafik och det jag hörde när jag gick in i Vatikanen var fotsteg och röster – inget trafikbrus, inga tutor, inga häftiga inbromsningar eller rusande motorer.

Det som hördes var snabba fotsteg och långsamma, det mjuka ljudet från träningsskor och det hårdare från promenadskor med lädersulor, ljudet från blänkande lackskor och slitna sandaler; det var ljudet från människor från alla länder och alla samhällsklasser, och de rörde sig i samma riktning, mot Peterskyrkan där påven Johannes Paulus låg på lit de parade.

De hade kört hela natten

Floden av människor saktade in på Via della Conciliazione som leder upp mot Petersplatsen, och ljudet av rörelsen dog sakta ut och bara rösterna hördes.

Pilgrimerna väntade.

De stod och väntade och pratade eller tittade tyst framför sig och folkmassan växte bakom dem, människor från hela världen som satsade dessa sista timmar för att ta farväl av Johannes Paulus.

Snett framför mig stod ett par från Brasilien. Till höger om mig grupper från Polen. Bakom mig 18 ungdomar från Tjeckien. De hade kört i två minibussar från den lilla staden Jablonec vid 15-tiden på onsdagen, rest hela dagen och natten, och när de kom fram till Rom skyndade de sig till Vatikanen.

– Vi vill säga tack till vår påve, sa en av dem, läraren Raduz Drozen, 28.

– Påven var en hoppets man. Han talade alltid om hoppet, om förtröstan. Han talade om livet efter detta och det är också grunden för de liv vi lever här. Vi behöver Gud.

De reste på kredit

Folkmassan stod still. Var tionde, tjugonde minut rörde den sig framåt fem meter, tio meter, ibland kanske 15. Vakterna långt därframme där gatan mynnade ut i Petersplatsen släppte fram dem stötvis, kanske tusen åt gången.

Till vänster om mig stod en 25-åring vid namn Sergio. Han hade flugit hit från Los Angeles i Kalifornien tillsammans med sin mor Silvia och mormor Maria, 76.

Sergio berättade att han inte har något jobb för tillfället. Silvia arbetar i en skolbespisning. Hon hade betalat flygresan med kreditkort och ska amortera i omgångar:

– Det blir dyrt men jag måste klara det.

Hon hade ljugit för sin chef och sagt att det skett en olycka i familjen.

Det var enda sättet att få ledigt. Sedan tog hon sin son och mor och flög över den amerikanska kontinenten, över Atlanten och hit till Rom.

De hade landat ett par timmar tidigare och hade ingenstans att bo.

– Vi får sova utomhus som alla andra, sa Sergio.

– Påven representerade Gud på jorden. Han var som en far för oss och vi måste närvara vid vår fars begravning, sa Silvia.

– Att vara här ger oss frid men också energi, sa Sergio. Jag känner det fast vi inte kommit in i kyrkan än.

Folkmassan rörde sig framåt några meter. Sergio lyfte sin högra arm.

– Ser du? Jag har gåshud.

Där tystnade stegen

Sakta, oändligt sakta, gick det framåt; minuterna blev till timmar, och fötterna värkte nog på de flesta och benen blev stumma. Uppe på Petersplatsen släppte karabinjärerna fram kanske tusen pilgrimer åt gången, och de blev ivrigare och halvsprang till nästa station, nästa stopp; och sedan vidare till nästa stopp; och efter drygt fyra timmar kom man äntligen fram till ingången till Peterskyrkan.

Därinne tystnade stegen till ett hasande och samtalen ersattes av framviskade böner, ett brus av åkallan, och vid högaltaret längst inne i det enorma mittskeppet låg Johannes Paulus, föremålet för all denna längtan och väntan: en död man klädd i praktfull ornat, med kräklan vid sin sida. Ett insjunket, grått ansikte som vilade på tre kuddar av röd sammet.

Så många ville dröja, så många ville knäböja och be, men vaktmästare viskade ”Framåt, framåt!” och floden av människor delades i två som rann ut i sidoskeppen och vidare till utgångarna.

I skymningsljuset tittade jag efter mina nyvunna vänner från Kalifornien men de hade försvunnit i floden, en flod som skulle fortsätta att röra sig hela kvällen.

Peter Kadkammar