Födda i fängelset

Bebisarna Benjamin och Kevin lever inlåsta bland narkomaner och kriminella

1 av 4
NYHETER

YSTAD

Benjamin, sju månader, och Kevin, fyra månader, vet ännu inte vad frihet är.

Några leksaker är det enda innanför murarna som vittnar om att det finns en yttervärld.

-Benjamin är helt beroende av mig, säger hans mamma Linda.

De tre rymningssäkra taggtrådsstängslen som omger Ystadanstalten är smutsigt gråa mot den ljusblå himlen.

Här innanför murarna börjar och slutar världen för Kevin och för Benjamin.

De föddes på var sitt häkte för fyra och sju månader sedan. Snart ska de lära sig att sitta och krypa på fängelsegolven. Under tiden avtjänar deras mammor, Petra och Linda, sina straff tillsammans med några av landets grövsta brottslingar.

Dömd till tre års fängelse

Linda fyller snart 23 år. Hon sitter inne för första gången. Hon ville tjäna lite extrapengar när tullen tog henne med så mycket knark att domstolen gav henne tre års fängelse.

Den här dagen sitter hon i fängelsets nybyggda besökslägenhet. Den byggdes efter att regeringen 1998 beslutade att kriminalvården skulle se även till barnens behov.

Benjamins färgglada sparkbyxor lyser mot den grå fängelsedress hon själv har på sig.

I bokhyllan finns sagoböcker och några tecknade videofilmer. Soffan, köksdelen med spis och kylskåp och badrummet med ett nedfällbart skötbord påminner om ett vanligt hem.

I övrigt är det kalt och sterilt.

-Vi får vara här i en timme om dagen, då låser vårdarna upp dörren så vi kan gå ut med barnen. Den helg i månaden som Benjamins pappa kommer på besök bor vi här med honom, säger Linda.

Hon håller sonen intill sig, ibland när han gnäller reser hon sig och gungar honom försiktigt i famnen. Då tystnar han snabbt.

Benjamins några år äldre syskon bor hos Lindas mamma. Hon vet inte att mamma sitter i fängelse.

Det är svårare att vara mamma i fängelset än utanför, säger Linda. Mer ensamt.

-Ingen hjälper om Benjamin gråter. Jag måste vakta hela tiden vilket gör mig lättirriterad. Jag kan bara duscha i några minuter med duschdörren öppen. Och jag måste alltid kolla så han inte försvinner bort med gåstolen i en korridor eller stoppar in fingrarna i kontakterna, säger Linda.

Cellen: 10 kvadratmeter

Linda och Petra är "mammalediga" från trädgårdsarbetet som de andra kvinnorna måste utföra. De rör sig mellan den tio kvadratmeter lilla cellen och allrummen, via de kala ljudisolerade korridorerna.

På anstalten skiljer inget idag från imorgon. Tre gånger om dagen äter de i matsalen. Linda har fått lov att äta före de andra. Benjamin har svårt att koncentrera sig när de 48 likadant gråklädda kvinnorna ropar och slamrar med besticken.

Ingen kommer undan här. Vårdarna bevakar de intagna. De intagna bevakar vårdarna och varandra. Linda litar inte på någon annan än sig själv. Hon är alltid rädd att någon ska göra hennes barn illa. Därför bevakar hon ständigt Benjamin.

-Det enda vi intagna har gemensamt är att vi är kriminella, säger hon.

Gråter av hunger på morgonen

Dörren till cellen låses klockan 20.00 varje kväll. Benjamin är van från veckodagarna att få frukost klockan 7.00. Han skriker och gråter av hunger varje lördagsmorgon när dörren öppnas först en timme senare. Därför öppnar numera vårdarna tidigare och ger honom en smörgås.

Känner du skuld för att Benjamin bor i ett fängelse?

-Nej, han påverkas av att jag mår dåligt, men inte annars. Det är mitt andra barn som jag svikit, hon längtar efter mig. Benjamin har min uppmärksamhet till hundra procent, säger Linda.

Han är trygg hos henne, säger hon. Ännu är det världen utanför som är otäck. Som mormors katter på Lindas första permission.

Eller pappan då han kommer på besök. Han är fortfarande en främling som Benjamin träffar för sällan för att känna igen.

Om fem månader fyller Benjamin ett år. Därmed blir han för stor för att vara i fängelset, enligt kriminalvården. Då har Linda fortfarande ett halvår kvar på straffet. För att slippa skiljas från honom har hon ansökt om att få fotboja och husarrest.

-Han är helt beroende av mig, han tittar efter mig hela tiden och gråter om jag inte är nära, säger hon.

-Fast separationen blir nog värre för mig. Benjamin är mitt sätt att ta mig igenom den här tiden, jag är lugnare och accepterar mer i fängelset som mamma.

Med barnen finns alltid ett nu. Som häromdagen när Benjamin fick sin första tand. Då sprang Linda bort till Petras rum och bankade på dörren för att berätta.

-Alla små framsteg är så fantastiska, säger hon.

Drar barnvagnen i korridoren

Petra brukar dra barnvagnen fram och tillbaka genom fängelsets korridorer.

Kevin sover inte idag. Men han är tyst. När en vårdare kommer in i besökslägenheten för att låsa upp dörren ut till gräsplätten, lyfter hon upp honom för att ta på honom mer kläder. Den här timmen är en av dagens få chanser till solljus och frisk luft.

Petra ler nästan hela tiden. Hon pratar högt. Ögonen är intensiva, ansiktet öppet. Hon har mycket att säga om hur det är att ha barn i fängelset.

-Det svåraste är att inte själv kunna välja kläder och saker till Kevin. Varje gång vi vill ha något måste vi ge pengar till vårdarna eller till pappan så de kan handla åt oss. Jag drömmer om att gå i barnaffärer och välja själv, säger hon.

Petra och Linda är helt utlämnade till vad vårdarna väljer att köpa. Senast fick de sju likadana barnmatsburkar. Barnen fick äta pastaskruvar med skinka i fyra dagar.

-De vill ha två veckor för att kunna planera, om vi glömt säga till i tid kan blöjorna ta slut. Och även om det finns extra får vi veta hur slarviga vi är på att planera för våra barn. Då känner jag mig som en dålig mamma.

Petra har åkt in och ut på anstalter i tio års tid. Hon har ännu inte fyllt 30 år. När hon åkte fast senaste gången var hon gravid i fjärde veckan. Hon fick också tre års fängelse.

-Jag grät och grät och ville göra abort, jag trodde att de skulle ta mitt barn ifrån mig. Men en kille på häktet förklarade att man fick ha barn med sig inne på anstalten, säger Petra.

Hon är ständigt rädd att inte kunna behärska sig, att bli förbannad på en skitsak som får en vårdare att lyfta luren till socialen. Om någon säger till Petra att hon ger Kevin mat på ett fel sätt gör hon som de säger, även om hon inte håller med.

-De har makt att ta honom ifrån mig, säger hon.

Vill flytta till behandlingshem

Petra tycker inte att Kevin ska vara i fängelset längre än sex månader. Sedan börjar han förstå vad som händer omkring honom. Därför har hon sökt att få avtjäna resten av tiden på ett behandlingshem där de kan fortsätta vara tillsammans.

-Det vore inte bra för vare sig mig eller Kevin att skiljas åt.

Hon tar med sig en filt och bär ut Kevin på gräsmattan. Efter en stund ropar Linda inifrån rummet.

-Du kan väl inte ta ut honom utan mössa!

Petra skrattar. Solen skiner i dag. Hon sätter sig på filten med Kevin i knät.

- Man är nära sitt barn här, så otroligt nära, säger hon.

Fotnot: Alla namn är fingerade.

Får bo bakom galler i ett år

Varje år föds mellan sju och åtta barn i svenskt fängelse. I samhället är de en bortglömd grupp. Ingen vet hur barnen påverkas av att börja livet i en anstalt - någon statistik eller forskning finns inte. Aftonbladet har träffat två barn som fötts i fångenskap: Benjamin, sju månader, och Kevin, fyra månader.

Malin Nord