Oro i luften efter Runars predikan

Runar Sögaards dumheter handlade visserligen om profeten Muhammed. Men under budskapet om att Muhammed inte är någon gud (vilket ingen, allra minst någon muslim, har hävdat) och att han var pedofil (ett ... sensationellt ... påstående) låg något annat.

Det handlade om "vi" och "dom" och i det här fallet var "dom" människorna i Stockholms moské.

Religiösa har känt sig kränkta många gånger förut i Sverige. Minns fotoutställningen som framställde Jesus som bög för några år sedan.

Men Runar Sögaards ord träffade en annan nerv, de träffade några hundratusen människor som i mångt och mycket står utanför, och deras utanförskap är inte självvalt.

Skulle de nu också få höra att deras profet inte var något annat än en usling som förgrep sig på barn, att grundvalen för deras kultur är pervers?

I ett kontor i moskén satt imamen Mahmoud Khalfi och förberedde fredagsbönen. Han var vänlig, men ganska sammanbiten.

- Vi har hört från olika håll att den här mannen, Runar, inte har någon status, att han är en sådan som vill synas. Därför ska vi inte ge honom chansen att synas ännu mer.

Khalfi tog upp ett papper och viftade med det.

- Vi har mycket goda kontakter med kyrkorna och andra religiösa grupper. Här är ett brev med en ursäkt från Karisma center där Runar predikade. De säljer inte längre cd:n med hans predikan.

Mahmoud Khalfi sa att han egentligen inte hade tid att prata. Han måste förbereda bönen.

- I Sverige, sa Khalfi, finns frihet, tolerans och respekt. Vi har lärt om yttrandefrihet och religionsfrihet. Men ... tidningarna ska inte skriva vad som helst.

Jag svarade att yttrandefriheten också medför rätten att bespotta det som är heligt för andra.

- Friheten måste väl gälla för alla, sa Khalfi. Också för oss som minoritet.

Sakta fylldes moskén. Männen satt på den gröna matten i den stora salen, kvinnorna på balkongen en trappa upp. En gäst från Frankrike, shejk Zacharia Sidiq, ledde bönen.

Församlingen bad, Sidiq talade om nödvändigheten att göra gott, att vara osjälvisk, att hjälpa den som har det svårt. Man bad. Sedan läste en ung man ett uttalande:

- Runar Sögaard beter sig på ett mycket ansvarslöst sätt och utnyttjar Filadelfiakyrkans predikstol för att sprida hat och attackera andra människors tro i stället för att försöka åstadkomma fred mellan de olika folkgrupperna i Sverige.

Männen på golvet och kvinnorna på balkongen mumlade instämmande.

- Enskilda muslimer har agerat spontant och hotat Runar Sögaard. Vi hoppas att muslimerna inte hetsar upp sig och använder metoder som gör mer skada än nytta. Våld skapar våld och vi är fredliga människor.

Församlingen mumlade "amin" - må Gud svara.

Sedan talade shejk Sadiq:

- När jag anlände till detta vackra land fick jag höra om angreppet på Muhammed, vår profet. Att säga något sådant är farligt, det rör känslorna hos en miljard muslimer.

Shejkens röst var skarp, och skärpan förstärktes av högtalarsystemet.

- Muslimerna måste resa sig mot dessa anklagelser. Folk som förgiftar samhället, som föder hat - tidningarna borde inte ge dem utrymme. De måste vara ansvarsfulla och stoppa dem som vill föda hat. Vi är fredliga. Vi vill ha dialog med andra religioner - det är islam.

När bönen var slut lämnade männen och kvinnorna sakta moskén. I den grå kylan utanför dröjde sig många kvar. De stod i små grupper och pratade.

- Tänk om någon idiot mördar honom! sa en man. Tänk om olika grupper kommer att ställas mot varandra!

Det var det som låg i luften. Oron för att en lättviktig predikants ord ska få konsekvenser för oss alla - muslimer, kristna och ateister.