”En stark men bräcklig röst”

Hon fick lämna scenen – smärtorna blev för svåra

NYHETER

Monica Zetterlund, 67, drog sig tillbaka för fem år sedan.

Hennes sista framträdande var i tv:s Bingolotto.

– Jag sjunger inte ens i duschen längre, sa hon i fjol.

Många menar att Monica Zetterlunds röst vittnade om ett liv som inte enbart varit lätt. Men att det var en röst som gick rätt in i svenskarnas hjärtan. Hennes mest kända låt är ”Sakta vi gå genom stan” – om hennes Stockholm.
Foto: PETER KJELLERÅS
Många menar att Monica Zetterlunds röst vittnade om ett liv som inte enbart varit lätt. Men att det var en röst som gick rätt in i svenskarnas hjärtan. Hennes mest kända låt är ”Sakta vi gå genom stan” – om hennes Stockholm.

Ryggproblemen blev gradvis värre och efter skivan ”Bill remembered” 2000 tvingades Monica Zetterlund ge upp karriären.

Hon klarade inte av att göra sina sista inspelningar i en skivstudio. I stället sjöng hon in låtarna sittandes i en fåtölj i sin lägenhet.

Hennes medfödda skolios förvärrades när hon trillade ur ett träd som liten.

”Jag sitter och sjunger”

Monica Zetterlund har berättat för Aftonbladet att i Värmland på den tiden var träden höga, hade knotiga rötter och till någon doktor gick man inte till förrän man var halvdöd.

Ett par år senare upptäckte en skolläkare hur svårt skadad hon var. Men då var det för sent. Monica Zetterlund hade växt ihop med sin skada.

– Så här är det. Och det har pågått i tio år, så det är inga nyheter: jag leds in på scen, eller rullas in i rullstol. Och så sitter jag och sjunger. Men jag gör så gott jag kan.

– Jag borde nog egent­ligen vara ännu sämre med alla påfrestningar som jag utsatt min kropp för. I 30 år har jag legat i som en annan gymnast, sa hon i Aftonbladet 1999.

Att Monica Zetterlund kunde sjunga visste alla som hört henne hemma hos mamma Greta och pappa Bengt hemma i Hagfors.

Pappa var målare. Men han hade skivaffär också och var säker på dragspel.

Monica slukade musiken från pappas affär. 78-varvarna med Billie Holiday och Ella Fitzgerald gick varma hemma på vevgrammofonen.

Monica sjöng med.

Hon sjöng lika bra.

Fan vet om hon inte sjöng bättre.

Pappa lyssnade. Alla andra lyssnade.

När Monica var 15 behövde pappa en vokalist i bandet.

Det blev Monica, ”det blev billigast så”.

Hon var duktig friidrottare också och mötte Bosse Parnevik på löparbanorna som ung.

Hon pluggade inte vidare efter folkskolan. Det var för dyrt att skicka henne till läroverket i Karlstad. Hon blev telefonist på Televerket i stället.

Några år senare, 1956, tog hon mod till sig och ställde upp i en vokalisttävling på Nalen, Topsy Lindbloms STORA danspalats på Regeringsgatan i Stockholm.

Monica kom tvåa.

Vem som vann har alla glömt.

Men den danske jazzmusikern Ib Glindemann och den svenske saxofonisten Arne Domnérus var med på Nalen den där kvällen.

Båda gillade vad de såg. Och framför allt vad de hörde.

Dansken tog med henne till Köpenhamn 1957. Hon tjänade dåligt och drygade ut

lönen med att jobba extra som hattmodell – en numera utdöd yrkesgrupp.

Samma år gjorde Arne Domnérus oss alla en stor tjänst när han återerövrade henne till Sverige.

Gjorde succé i London

Arne Domnérus var kung på Nalen. Monica var drottningen.

Sen bara fortsatte det. Och hur det fortsatte.

1959 trollband hon publiken på klubbar i London och Paris.

Hon gjorde succé i New York och var med i Steve Allens julshow i tv.

Hon hade kommit väldigt, väldigt långt bort från sin födelseort Hagfors.

Hon sjöng med storheter som Zoot Sims, Mel Lewis, Thad Jones och den oförliknelige pianisten Bill Evans. Och Louis Armstrong, som hon dessutom kunde imitera till fulländning.

Hon och Evans spelade in den makalösa plattan ”Waltz for Debby” 1964. Den är fortfarande en klassiker världen över.

1963 ställde hon upp i Eurovisionsschlagerfestivalen med ”En gång i Stockholm”, men det var med en annan låt om Stockholm som hon skulle bli klassisk: ”Sakta vi gå genom stan”.

Beppe Wolgers, Hasse och Tage, Kar de Mumma och Povel Ramel såg till att hon fick spela in filmer och göra revyer.

Hon var med i ”Att angöra en brygga” 1965.

Sista gången på scen

1971 gjorde hon braksuccé som byhoran Ulrika i Jan Troells Utvandrarepos. Det var en paradroll som tog de flesta fina kritiker på sängen.

Året därpå spelade hon pigan Malin i tv-klassikern ”Söderkåkar”.

Hon spelade Loffes fru Sif i ”Någonstans i Sverige”.

Hon var med i elva långfilmer

1997 var hon med på Hultsfredsfestivalen – svårt märkt av sin medfödda ryggskada, dubbel skolios.

2000 gjorde hon sitt sista framträdande – i Bingolotto i tv.

2004 gav regeringen henne utmärkelsen Illis quorum, för hennes ”mångåriga och betydelsefulla insatser för svenskt kulturliv”.

En makalös meritlista

Johan Edgar, Svante Lidén