Carola Häggkvist: Jag böjer mig inte för vad andra ska tycka

1 av 6 | Foto: Sara Ringström
Namn: Carola Häggkvist Ålder: 38 år. Yrke: Artist. Familj: Sonen Amadeus, 7 år. Bor: Saltsjöbaden utanför Stockholm.
NYHETER

Carola ligger etta på försäljningslistan och allt är på en och samma gång precis som vanligt och helt fantastiskt.

Hon ligger alltid etta när hon släppt en ny platta.

Sen spelar det ingen roll om det är pop, psalmer, musikal, gospel, barnvisor, schlager?

Oavsett tilltal, folk lyssnar.

Folkkär är bara förnamnet.

– Jag är ute och signerar skivor och märker hur det kommer fram fans i tre generationer. Det är barnen, deras mammor och deras mammor i sin tur, säger hon.

Carola miste förra året sina föräldrar. Det är inte det enda skälet, men ett viktigt skäl till att hon ville göra just en sådan här skiva just nu. Sångerna på albumet ”Störst av allt” hör samman med de avgörande gränsstationerna i tillvaron: födelse och dop, kärlek och bröllop, död och begravning.

– Jag fick lite grann lägga andra projekt åt sidan. Det är faktiskt ungefär som när man ammar, man hamnar i en känslomässig bubbla och ska bara koncentrera sig på barnet, och det är samma sak med sorgen, den måste få sin tid och bara vara. Och det handlar inte enbart om att gråta utan om att upptäcka livet i döden.

Kanske finns det ingenting som får oss att upptäcka livet som döden?

Minnen träder fram – vad den bortgångne gjort och betytt tydliggörs.

– Har jag fått viljan och styrkan att inte ge upp nånstans ifrån är det från mamma. Och från pappa fick jag av hans enormt positiva geist och överlevnadsförmåga. Vi hade tidigt såna där riktiga wow-upplevelser. Han fick mig att tro att drömmar faktiskt kan slå in. Jag slog inte igenom för att mina föräldrar var rika, kända eller ens musiker. Det går ändå. Det är viktigt att påpeka. Jag är ett exempel på det, att det går att drömma, att man kan hålla fast vid sitt hjärtas längtan.

Jan Häggkvist var en härligt galen man som trodde att om du vill gå på moln, ja, då är det bara att plocka ner dem och börja gå. Den tron inympade han i sin dotter. Det paradoxala är att han hade den tron trots en barndom som borde fått honom att misströsta.

Han växte upp med en handikappad, ensamstående mamma, och hon ville inte avslöja hans pappas identitet.

Via detektivarbete på äldre dar kom Jan fram till hur det låg till.

– Han visste inte exakt, men var väldigt övertygad om att det var en professionell musiker som både komponerade och var gitarrist. Jag vill vänta med att nämna hans namn. Men när jag tittar på bilder på vad som troligtvis är min farfar är han jättelik pappa. Plus det här med musikaliteten, för nånstans ifrån måste vi ju fått våra gener.

Carola var inte vid sin pappas sida när han gick bort.

– Han dog direkt i sitt hem. Han hade genomgått en bypassoperation året innan och hjärtat höll inte längre. Det var första gången jag såg en död människa. En död kropp. Det var väldigt? Jag kände inte igen honom. När jag kom till sjukhuset var det bara som ett skal. Han var inte där längre. Han hade lämnat kroppen.

Men hon var där när hennes mamma Anita några månader senare dog i cancer.

– Hon kämpade in i det sista. Det gick väldigt fort. Men jag och syrran hann ta med henne på en tjejresa till Toscana strax innan hon dog. En drömresa. Helt fantastiskt. Varför gjorde man inte det innan? Varför måste det till krissituationer innan man tar sig i kragen? Man skjuter upp saker och tror att man är odödlig här på jorden. Mamma var så otroligt glad över att se hur syrran och jag fann varandra och skrattade och hade kul.

Carola tog många bilder under resan och med dem tapetserade hon rummet där hennes mamma var inlagd på slutet.

– När vi kom hem från Toscana... Hon började sova...Det tog en vecka. På onsdagen blev hon riktigt dålig och på lördagen dog hon. Men på fredagen var hon rätt pigg, hon vaknade till, blev klar och kunde säga hej då, ta avsked, vi hade ett fint samtal.

Det blev en sång av det, ”Allt kommer bli bra, mamma”.

Ett exempel på vad Carola menar med att upptäcka livet i döden. Ett annat exempel är skivans sista låt, ”Genom allt”, egenhändigt komponerad också den.

Med sitt nya album kliver artisten Carola på allvar in i rampljuset igen – för första gången sen jubileumsshowen 2003.

Privatpersonen har aldrig varit borta.

Hennes föräldrars bortgång uppmärksammades stort i media. Och på senare tid har det skrivits om henne i samband med Runars omdebatterade uttalanden om Muhammed. Runar kallade i en predikan den muslimske profeten för ”förvirrad pedofil” och extremister utfärdade en fatwa, en dödsdom.

Runar fruktade för sitt och sin familjs liv.

– Jag vill helst inte uttala mig om det alls. Men det har lugnat ner sig nu, säger Carola.

Och så har det skrivits om hennes romans med den norske artisten Edward John. Det pratar hon hellre om, men på frågan om de är ihop eller inte vet hon inte riktigt vad hon ska svara.

– Jag önskar att jag kunde ge dig ett tydligt svar. Det handlar inte om att jag vill gömma mig eller så, men vi måste få lite mera tid på oss. För när den här tidningen kommer ut kanske allt har ändrat sig. Men återkom om några veckor så vet jag om det är på, av eller mittemellan?

Graden av uppmärksamhet Carola utsätts för är svår att riktigt förstå. Vi är inte i hennes skor. Men säg så här: det snackas om att bli stjärna över en natt. Carola gick för 22 år sen upp på scen i Melodifestivalen och framförde ”Främling” och tre minuter senare hade hon passerat en gräns och det fanns ingen väg tillbaka.

Hur skulle hon ha kunnat återvända till livet hon levt några minuter tidigare? Hela Sveriges befolkning satt framför tv-apparaterna och tittade. Och de kunde ju inte bara glömma bort tjejen de just sett och blivit som blixtförälskade i.

– Jag upplevde det också som en blixtförälskelse. Det hade med mötet och tävlingsmomentet att göra, att svenskarna fick känna sig delaktiga, att de fick vara med och upptäcka mig just när det hände, eftersom jag ju inte var känd innan. Vid det här laget har man hört historierna några gånger. Du vet: Vi satt där framför tv:n och vi sa, jag och Agda och Nisse, att hon, den tjejen, hon kommer att vinna, jajamensan, det är våran tös det!

Hur hanterar man det vid 16 års ålder? Hur hanterar man det vid vilken ålder som helst?

– Jag hade blivit förvarnad... Dels i mitt hjärta, dels genom att en präst två år tidigare sagt i ett profetiskt tilltal: ”Jag upplever starkt att Gud vill använda dig inför hela Sveriges folk och framför allt inför ungdomen. Förbered dig. Men ta dig till vara för tre saker.”

Vilka tre saker vill hon inte avslöja.

– Men jag var 14, konfirmerade mig och hade varit frälst i ett år.

Det är sådana uttalanden som får en del icke troende att ropa efter spypåsen.

Vadå Gud? Och framför allt: Vadå att Gud vill använda DIG? Hoppa ner från dina höga hästar, flicka lilla.

Håll dock i minnet att hon inte förvandlades av profetian. Hennes artistiska begåvning var redan på plats. Profetian bara förklarade och gav mål och mening till varför hon sjöng så vackert, till varför hon var som hon var och kände som hon kände.

– Det var bara: Wooooohhh! (här wailar Carola rätt in i intervjubandspelaren). Orden ristades in på mitt hjärtas tavla. Jag fick bekräftat allt vad jag gått omkring och känt. Och det var ingenting annat än att jag hade känt enorma lyckokänslor. Du vet: Vart ska jag ta vägen med allt? Det var så starkt. Livet blev som en musikal. Jag menar inte att jag levde i en drömvärld eller var så annorlunda än andra, det var jag inte, men jag kände att jag förberedde mig för nånting, livet fick fokus.

Redan innan hon gick ut i Melodifestivalen och förförde en hel nation trodde hon att det var hennes jobb att göra det och att Gud var arbetsgivaren. Man må vara en aldrig så hängiven ateist, men man kan inte förneka att den tron måste hjälpa till när man ska beröra en publik – och hjälpa till när man ska bära de följder som kommer av idoldyrkan.

Gudstron gör att Carola står stadigt med fötterna på jorden.

Hon vet att det finns nånting större än hon själv.

– Jag har inte min identitet i det att jag känd. Eller, ibland kanske det omedvetet blir så efter alla år i rampljuset. Med därför är det nyttigt att dra iväg utomlands där ingen känner till en. Jag kan faktiskt bli mera uppmuntrad utomlands, folk vågar vara spontana och säga vad det känner: Hey girl, you look happy, what’s up?

De har ingen aning om att Carola är Carola.

– Exakt. Och det är bara: Yes! Det blir precis som innan ”Främling”. Och det blir en bekräftelse på vad jag känner inombords och jag kan lita på det. Här hemma vågar folk sällan vara spontana.

Ändå.

Ingenting överträffar svenska folkets kärlek och hon möter den från alla håll och kanter.

– Jag träffade nyligen en invandrad svensk som sa: ”Jag körde dig på bussen när du var 12 och minns hur du stod och sjöng. Jag såg dig vinna Melodifestivalen. Jag är stolt. Du kommer också från Botkyrka.” Jag har upplevt hela spektrat, stått på Slottet och sjungit för kungen och drottningen? Vi har en fin relation och har träffats under många år. Jag kan vara mig själv med dem. Jag blir uppsluppen och måste varje gång se upp så att jag inte säger ”Du” utan ”Kungen”. Samtidigt vill jag fortsätta vara folkets tjej. För jag älskar busschauffören.

Carola växte upp i Botkyrka, men hon växte inte upp i kyrkan, dit hittade hon på egen hand.

– Jag är faktiskt glad att jag inte växte upp i kyrkan, för det kan göra ramarna lite snäva?

Hon vill inte närmare konkretisera, men menar kanske att hon blivit mera vidsynt genom sin klassresa från förort till slott, att de som föds in i religiositeten ibland tenderar att leva med skygglappar, att det därför blir inskränkt och fördömande.

– Det tänker jag på med Amadeus, att det är viktigt att han får göra sina egna val. Samtidigt som jag vill ge honom undervisning och vägledning.

– Han är rolig, alldeles nyligen kom han hem och sa: ”Mamma, varför har du satt mig i en skola där de svär?” Jag fick förklara att det är grodor som lätt hoppar ur munnen på människor, att vi älskar dem lika mycket för det, att vi inte ska göra skillnad utan tro det bästa om alla.

– Tron ska komma naturligt, men det är viktigt att ha en rutin. Jag ber aftonbön och sjunger varje kväll med honom. Det är som med tandborstningen, gör man det inte varje kväll så vill de inte, men ber man aftonbön så vill de att man ska göra det.

Här dyker skivbolagsrepresentanten upp och säger ”Tio minuter”. Det betyder att det är tiden som återstår av intervjun. Carola ska vidare till Norrköping på en skivsignering. Bussen väntar.

– Jag är hemma väldigt sällan. Periodvis är det bara in och ut med resväskan. Det är högt tempo och allt runt omkring måste fungera. Jag har städhjälp. Jag hinner inte själv om det ska rulla på. Men jag kan pyssla och laga mat som alla andra. Och slänger jag väl ihop nåt så smakar det gott. Amadeus favorit är fiskbullar i hummersås, toppat med lite fräsch hummer.

I sommar ska Carola ge 30 konserter i Norge. Hon är en av artisterna i ett turnépaket kallat ”Folkfesten”. Enda spelningen på svensk mark sker på Marielunds Herrgård i Mörarp. Ja, och så ska hon uppträda i ett folkligt tv-program (vilket bör betyda ”Allsång på Skansen”). Men hon tänker redan längre än så. Dels planerar hon en ny popplatta, dels att till nästa år ta sångerna från sitt förra, religiöst präglade album ”Credo” ut på turné i skolorna.

I en nöjesvärld där artister påminner mera om varumärken än människor ska man helst vara oföränderlig som coca-cola, alltid samma smak i likadan burk. Carola tar sig rätten att vara mångsidig både som artist och privat.

– Folk har en bild av en, men jag är djupare än så. Ett tag kände jag att alla såg mig som 16 år. Du vet: Låt mig få växa ur min kycklinggula dräkt! Jag vill prova på nya saker. Bara för att jag ibland är mjuk i mitt uttryck måste jag också kunna sätta på mig ett coolt skinnställ och dra ut på hojen. Jag böjer mig inte för vad andra ska tycka.

Den där dubbelheten känns som ett utmärkande drag. Ljuv som en helgmålsringning, men i nästa stund energisprakande nog att säkra Europas elförsörjning. Folklig, men på ett exklusivt sätt.

Min första tanke när jag träffar Carola är: Cool jeansdress! Sen ser jag att det är en mysdress, att det bara ser ut som en jeansdress, på grund av färgtrycket.

När vi ska till att skiljas åt ger jag en komplimang.

–Det är ju bara myspys, säger Carola.

–Ja, men vilket myspys.

– Det är Gaultier.

Och Jean-Paul Gaultier är en av världens ledande, och mest exklusiva, modeskapare.

Carola om Sverige

Här är våra favoritsvenskar:

Tore Börjesson