”Total seger” för oppositionen

Slut på syriska dominansen i Libanon

NYHETER

Efter tre veckor av oheliga allianser och hätsk smutskastning avslutades på söndagen parlamentsvalet i Libanon, det första på över 30 år utan syrisk militär i landet.

På kvällen sade sig den antisyriska oppositionen gå mot en ”total seger”.

Cirka 700000 väljare i norra Libanon hade chansen att tillsätta 28 av parlamentets 128 platser i denna den sista av valets fyra omgångar.

I den avslutande ronden stod oppositionen, ledd av den mördade förre premiärministern Rafiq al-Hariris son Saad al-Hariri, mot en osannolik allians mellan den kristne maronitgeneralen Michel Aoun och ett antal prosyriska politiker.

Det officiella resultatet väntades först på måndagen. Men Boutros Harb, en ledande oppositionskandidat, sade till libanesisk tv att oppositionen var på väg mot en ”total seger” och egen majoritet i parlamentet.

Revansch

Om uppgifterna bekräftas vore det en mäktig revansch för oppositionen, som behövde vinna minst 21 av de 28 mandaten i den sista ronden efter en katastrofal tredje valomgång.

al-Hariris väntade promenadseger krossades av Aouns oväntade succéval på Libanonberget förra helgen. Den forne krigsherren Aoun återvände till Libanon från 15 år i exil efter Syriens utmarsch i april. Han anklagar al-Hariris allians för att vara ett gäng kappvändare som vände sig mot den syriska övermakten i sista stund.

Saad al-Hariri, som i sin tur anklagar Aoun för att vara ”Syriens verktyg”, har gått till val med löften om att följa i sin faders politiska fotsteg och rensa ut de sista resterna av Syriens inflytande över landet.

Efter det att vallokalerna stängt klockan 18 lokal tid angavs valdeltagandet till 49 procent – lägre än i tredje omgången, trots Saad al-Hariris tv-sända vädjan till väljarna tidigare på dagen.

Ny epok

– Om ni inte röstar kan jag inte förändra någonting, sade han i den familjeägda tv-kanalen al-Mustaqbal (Framtiden).

Med egen majoritet kan al-Hariri och hans bundsförvanter på egen hand föra in Libanon i den nya epoken, utan syrisk dominans. De slipper söka svåra uppgörelser med Aoun och shiamuslimska Hizbollah, som också har gjort ett bra val.

Maktkampen mellan al-Hariri och Aoun kan sluta med att den förre blir premiärminister och den senare president – enligt landets författning är dessa båda poster vikta för en sunnimuslim respektive en kristen.

Libanons nya makthavare saknar inte svåra utmaningar. Statsfinanserna måste saneras, omvärldens krav på att Hizbollah ska avväpnas måste hanteras, och förr eller senare lär Libanons politiska system, som fördelar politisk makt efter religiösa linjer, behöva förnyas.

Tomas Härenstam/TT