So long, store och stolte man

Aftonbladets Per Bjurman om den coolaste av de coola

NYHETER

NEW YORK

Det är bara några veckor sedan och Torsten lät upphetsad på ett sätt han, den coolaste av de coola, sällan tillät sig vara.

– Jag har suttit hemma i Dylans vardagsrum. Vad sägs om det, skrockade han på telefon från Minnesota.

Nu är Torsten död och det går inte att förstå.

Döden är alltid en ovälkommen gäst.

Kommer alltid olägligt.

Känns alltid som en förolämpning.

Men i fallet Torsten ”Totta” Näslund är känslan av oförrätt extra påtaglig.

Jag var övertygad om att han skulle tillåtas bli en mycket gammal man.

Han hade visserligen varit sjuk länge, men människor med sådan integritet, sådan stolthet, sådan själ och sådan intensiv livslust tycker man att döden helt enkelt inte borde våga sig på.

Just livslusten ekade i telefonluren under det där sista samtalet från skogarna i Minnesota för några veckor sedan.

Torsten och ett tillfälligt återförenat Tottas bluesband hade just firat Bob Dylans födelsedag vid en festival till legendarens i ära i hans hemstad Hibbing - och gjort succé.

– Jag överdriver inte, vi fick stående ovationer. Det var en enorm upplevelse, berättade han stolt.

Men ännu lyckligare var den gamle Dylan-fanatikern från Ångermanland över ett mer privat inslag i det som blev den sista USA-resan.

– Jag var inbjuden till mannen som köpt huset där Dylan växte upp. Så jag har helt enkelt suttit hemma i Dylans vardagsrum. Vad sägs om det, sa han och lät, i strid med hela sin personlighet, som en liten pojke.

Till sist ställde jag den klassiska Aftonbladet-frågan om vad han önskade sig mest av allt just nu.

Torsten svarade rakt och enkelt:

– Att jag får leva och ha hälsan.

Det var en enkel bön om nåd, men nej - den kunde tydligen inte besvaras.

Villkoren på den här usla planeten känns ibland helt oacceptabla.

Att denne Howlin” Wolf gjuten i norrländskt stål väckte vördnad också bland dylanologerna i Minnesota är inte alls konstigt.

För den där rösten...

Jag har flera gånger försökt beskriva den - utan att riktigt lyckas.

Men det största var nog att hans mäktiga granitstämman rymde det som var Torsten.

Man hörde pondusen i den. Man hörde integriteten. Man hörde nederlagen och triumferna och det okränkbara hos en som varit med och lärt sig vad livet går ut på. Men också värmen och generositeten han visade dem han tyckte om.

Jag hör den här igen, i en tom och tyst Manhattan-lägenhet som han och min bror ville men aldrig hann besöka tillsammans.

”En tid för att skörda, en tid för att så. Vi ses långt bort, långt upp i det blå”, sjunger han i en av sångerna från den sista, fantastiska soloskivan.

So long, store man.

Vi glömmer dig aldrig.

Per Bjurman