”De sköt – och skrattade”

Åtta fångar mördades inför hans ögon – här är Ulfs egen berättelse

HEMMA IGEN Ulf Hjertström sitter på sängkanten på sitt hotellrum i Lund och berättar om de skräckfyllda veckorna som gisslan i Bagdad. Han utsattes för skenavrättningar och minst åtta av hans medfångar mördades inför hans ögon. "Jag sover ett par timmar. Sedan vaknar jag. Då är jag tillbaka i cellen. Jag ser avrättningarna framför mig på näthinnan", säger han. Ulf Hjertström hade förväntat sig bättre hjälp från Sverige när han kom hem. Kläderna han bär är de enda han äger.
Foto: LASSE ALLARD
HEMMA IGEN Ulf Hjertström sitter på sängkanten på sitt hotellrum i Lund och berättar om de skräckfyllda veckorna som gisslan i Bagdad. Han utsattes för skenavrättningar och minst åtta av hans medfångar mördades inför hans ögon. "Jag sover ett par timmar. Sedan vaknar jag. Då är jag tillbaka i cellen. Jag ser avrättningarna framför mig på näthinnan", säger han. Ulf Hjertström hade förväntat sig bättre hjälp från Sverige när han kom hem. Kläderna han bär är de enda han äger.
NYHETER

LUND

Han sov på stengolvet. En vattenflaska var hans kudde.

Tio gånger skenavrättades han av sina kidnappare. Minst åtta medfångar mördades inför hans ögon.

Sverige har till i dag lyckats hemlighålla hela den dramatiska kidnappningen av Ulf Hjertström.

I dag berättar han själv om de tio skräckveckorna i Bagdad.

CELLKAMRATEN FRIGIVEN Ulf Hjertström förhördes under tre dagar om tiden som gisslan. Hans detaljerade vittnesuppgifter hjälpte till att frige australiensaren Douglas Wood, som också kidnappats och i flera veckor delade cell med svensken. Här eskorteras Douglas Wood av amerikansk militär efter frigivandet den 15 juni.
Foto: AP
CELLKAMRATEN FRIGIVEN Ulf Hjertström förhördes under tre dagar om tiden som gisslan. Hans detaljerade vittnesuppgifter hjälpte till att frige australiensaren Douglas Wood, som också kidnappats och i flera veckor delade cell med svensken. Här eskorteras Douglas Wood av amerikansk militär efter frigivandet den 15 juni.

Ulf Hjertström sitter på sängkanten i ett spartanskt möblerat hotellrum i Lund.

De 67 dygnen i fångenskap har tärt på hans kropp. Maten han fick, vatten och bröd, har gjort att han tappat flera tänder och förlorat många kilo.

De psykiska skadorna syns inte utanpå.

nnn

Hans historia börjar den 24 mars i år. Skärtorsdagen.

– Jag blev kontaktad av en person som känner en vän till mig. Han ville att jag skulle titta på ett nytt oljekontrakt. Eftersom jag inte kände den här mannen så väl kontrollerade jag honom med vår gemensamme vän. Allt verkade vara okej, säger Ulf Hjertström.

På långfredagen hämtades han i bil av mannen som kontaktat honom. I bilen fanns ytterligare en man. Ulf Hjertström satte sig i baksätet.

Pistol mot tinningen

De skulle köra de få milen till Iraks oljeministerium, strax utanför Bagdad.

– Plötsligt slocknar jag. Jag vaknar en stund senare av att en av männen har ett knä i bröstet på mig och en pistol riktad mot min tinning. Han rotar igenom mina fickor.

Kidnappningen är välregisserad. Ulf Hjertström sitter kvar i bilen, men nya kidnappare tar över.

I hög fart körs han, nedtryckt i baksätet, till det hus han kallar ”Hus 1”.

– När vi kommer fram kan jag se porten i muren som omgärdar villan. Den är öppen. Den stängs när vi har kört in.

Männen trär en säck över hans huvud. Sedan förs han in i huset, säcken tas bort och han kommer in i ett kök.

Från köket leder en trappa upp till andra våningen. Där sitter åtta män i ett stort rum med mattor på golvet och kuddar längs väggarna.

”Jag blir urförbannad”

– De påstår att jag är amerikansk agent. Då blir jag arg, urförbannad.

Kidnapparna får in två stora fat med ris och kyckling. Ulf Hjertström bjuds att äta.

– Där satt vi och åt. Jag och rövarna. Sånt händer bara i Bagdad. Det var absurt. Jag firade min egen fångenskap.

Männen pratar engelska.

– De skröt om hur många amerikaner de dödat. Men de ljuger så det stinker. Det vet jag. Jag lyckades ändå vända dem, deras snack om att jag var amerikansk agent.

– Jag skällde ut dem. Sa att de var kriminella gangsters. Till slut köpte de det. ”Bra”, sa jag, ”då vet vi var vi har varandra.”

– Mina år som affärsman i arabvärlden har lärt mig att aldrig visa sig rädd eller passiv. Då är det kört.

nnn

Efter middagen får Ulf Hjertström, omgärdad av beväpnade män, en spruta och faller in i medvetslöshet. När han vaknar befinner han sig i bagageutrymmet till en bil. I mörkret känner han att han är bakbunden och har bindel för ögonen.

När bilen stannat är han vid ”Hus 2”. Där ska han hållas fången de närmsta 67 dygnen.

Blir inlåst i ett rum

Ulf Hjertström lägger märke till tystnaden. Han tror att han förts långt utanför Bagdad.

– Efteråt har jag förstått att det var fel. Vi var kvar i Bagdad, ganska centralt.

Han blir inlåst i ett rum. När han tar bort bindeln ser han en enda möbel: en tv.

– På andra dagen kallades jag in till en man som jag senare kom att kalla ”doktor Död”. Han var läkare, han helade med ena handen och sköt med den andra.

I ett angränsande rum videofilmades han. Scenen var den vi vant oss vid: en banderoll som flankeras av maskerade män med automatvapen.

– Jag uppfattade aldrig situationen i det rummet som farlig. Männen var närmast uppsluppna före och efter videoupptagningen. Jag fick läsa en text om Iraks frihet och amerikanerna.

Sov direkt på stengolvet

Ulf Hjertström vet inte hur länge han ska komma att bli kvar i kidnapparnas våld när han förs tillbaka till rummet som nu blivit hans fängelsecell. Han vet inte vilka fruktansvärda scener som ska bli hans vardag.

Men han ska snart få veta.

– Jag tänkte väl att de kan inte sälja dött kött. Ska de få pengar för mig måste de hålla mig levande. Det höll modet mitt uppe.

Som mest hölls åtta fångar i cellen.

– Det var en spänd vardag. Vi fick inte prata, vi skulle ha ögonbindeln på. Vi fick sova direkt på stengolvet. Efter en tid lyckades jag förhandla mig till en vattenflaska som jag använde som kudde.

nnn

Ulf Hjertström förstod tidigt allvaret. Det började med att han kedjades fast vid väggen och fick sin ögonbindel avtagen.

– De skenavrättade mig. De siktade med ljuddämpad pistol vid sidan om mitt huvud - och sköt. Och skrattade.

Detta upprepades tio gånger den första tiden.

– Första gången detta händer hoppar hjärtat en gång. Andra gången hoppar det två gånger. Tredje gången är man mentalt död.

– Att de menade allvar förstod jag efter en vecka i rummet. Vi var då fyra fångar i rummet. Då avrättades en av oss framför våra ögon. Detta ville de att jag och de två övriga fångarna i rummet skulle se.

– Så här gör vi med förrädare, sa de.

Grannarna skulle inte höra

Tio minuter senare drogs liket ut och golvet tvättades.

Det var för avrättningarnas skull tv:n stod i rummet. Volymen höjdes när skotten skulle avlossas - för att grannar i kvarteret inget skulle höra.

Den första som sköts ihjäl i cellen var en man från Qatar. De övriga sju eller åtta - Ulf Hjertström säger att han tappat räkningen -var alla irakier. För dem hade kidnapparna inte fått någon lösen.

– Den sista som sköts till döds mördades en timme innan jag släpptes fri. De ville väl varna mig, visa mig något, säger Ulf Hjertström.

”Man luktade apa”

Ett par tre gånger fick han duscha. Han fick under de tio veckorna i cellen nya kalsonger en gång.

– Det var verkligen förfärliga förhållanden. Man luktade apa. Skit, rent ut sagt. Och det var varmt, framför allt framåt maj.

Vad tänkte du?

– Jag försökte avskärma mina funderingar - för att inte bli tokig. På nätterna lagade jag mat i mina tankar. Ju svårare recept jag försökte rekonstruera, desto längre uppehöll de mina tankar.

– Jag räknade betongglas på en vägg. Fick de till olika många varje gång. Sånt uppehöll mig.

nnn

I slutet av april fick Ulf Hjertström sällskap av ytterligare en man från väst. En australiensare.

– Då hade jag någon att prata med när ljudet från elaggregaten gick i gång och vakterna inte hörde oss. Men det var svårt att få en diskussion i den miljön. Vad man än pratar om kan det plötsligt bli känsligt. Han berättade lite om sig. Jag om hur oljeaffärer går till.

Australiensaren heter Douglas Wood och frigavs för knappt en vecka sedan.

Mot mitten av maj förstod Ulf Hjertström att två av medfångarna var på väg att friges. Han bad dem, när de nått friheten, berätta om hans eget öde för utvalda personer.

Inkallad till ”doktor Död”

– På det sättet förstod mina medarbetare att jag var kidnappad. Det hade de inte förstått innan, det var en främmande tanke för dem. De hade sökt igenom sjukhusen men inte hittat mig, och då dragit slutsatsen att jag rest bort. Det har jag gjort förr utan att meddela mig.

nnn

Den 25 maj kallades Ulf Hjertström in till ”doktor Död”.

– Jag ska hälsa från din familj. Du ska lyssna på nyheterna, sa han och slog på BBC som berättade att olja börjat rinna i den nya pipelinen från Kaspiska havet till Ceyhan i Turkiet.

– Det, sa jag, kan vi använda. För jag förstod vart han ville komma - att de som förhandlade om mitt liv skulle få veta att jag ännu levde.

Inför män i huvor och med kalasjnikov-gevär gjordes ännu en videoupptagning.

”De har betalat”

Fem dagar senare, på eftermiddagen den 30 maj, kallades han för tredje gången in till ”doktor Död”:

– De har betalat. Lite, sa han.

– Men jag har accepterat. Du kan gå, fast jag rekommenderar det inte.

Ulf Hjertström frågar då vad mannen rekommenderar.

– Vi väntar tills det mörknar så kör jag dig ut.

– Okej, sa jag, jag förstod han inte ville att jag skulle se huset, att det var bäst att göra som han föreslog.

nnn

Klockan åtta förs han ut från huset. Han beordras att blunda. Han körs till en av huvudgatorna i Mansur-distriktet, inte långt från där han själv äger en villa, och släpps.

– De säger ”titta åt det där hållet fem minuter”. Sen kör de åt andra hållet.

Efter en halvtimme stannar en stadsjeep med två irakier i som frågar efter ”Ulf”.

– Jag hoppade in i bilen. Vad skulle jag göra?

Bilen kör mot alliansens gröna zon i Bagdad. En annan bil följer efter. I den sitter en irakisk underrättelseofficer som tjänstgjort i Sverige och som senare visar sig talar svenska.

Officeren kör den sista biten in i gröna zonen, där britter och amerikaner tar över.

På USA:s ambassad läkarundersöks Ulf Hjertström och får mat. På natten flygs han ut från Bagdad till en amerikansk flygbas.

Förhördes i dagar

– Jag flögs fram och tillbaka mellan baser under tre dagar. Många ville ha information från mig.

Han förhördes av stressexperter och kommandosoldater som ville veta vad han gjort för att överleva tiden som gisslan.

I detalj gick han igenom huset han hållits fången i. Gjorde ritningar och berättade om konstruktionen.

– De ville veta sånt vi inte tänker är viktigt. Som dörrkarmarna. De sken upp när jag sa de var gjorda av aluminium - för stål är så mycket svårare att bryta igenom. Det viker sig tydligen inte.

nnn

På brittiska ambassaden träffade han teamet som arbetade med att få loss Douglas Wood. Det var det sista möte han hade innan britterna eskorterade honom ut från Irak i ett Herkulesplan.

I Kuwait tog svenska myndigheter över.

Av två svenska poliser och Bagdadambassadens förstesekreterare Jörgen Lindström fick han ett ombyte underkläder och en skjorta.

”Det är upp och ner”

En träningsoverall hade han tidigare fått av amerikanerna.

– De är de enda kläder jag äger. De jag i dag går och står i, säger han.

Han bjöds på middag innan han flögs hem, eskorterad av poliserna Stefan Mellström och Anders Ullenius.

Hur mår du i dag?

– Det är upp och ner. Jag sover ett par timmar. Sen vaknar jag. Då är jag tillbaka i cellen. Jag ser avrättningarna framför mig på näthinnan.

– Jag har fått tid hos en kurator, men det är upp till mig själv att komma över detta. Det vet jag.

Han hade förväntat sig en bättre hjälp från Sverige när han kom hem.

– Se hur jag lever - i ett trist hotell. Det är inte min stil. Jag är van att kunna ta emot gäster. Jag är van att klara mig, inte tigga. Det är inte min melodi. Inte alls.

Vill du tillbaka till Bagdad?

– Inte som det ser ut nu. Där har jag i och för sig en grund att bygga vidare på, mina företag, min lägenhet och villa. Här har jag inget. Men jag hoppas kunna fortsätta jobba med Sverige som bas. Det kanske går, med bredband och telefoni.

Du har inte betalat lösen, inte dina medhjälpare, eller din bror. Vem betalade?

– Någon har betalat. Men jag vet inte vem.

”Jag tänkte väl att de kan inte sälja dött kött. Ska de få pengar för mig måste de hålla mig levandeDen sista som sköts till döds mördades en timme innan jag släpptes fri. De ville väl varna mig

”Jag har fått tid hos en kurator, men det är upp till mig själv att komma över

detta. Det vet jag

30 utlänningar har avrättats i Irak på ett år

■ ■

Det senaste året har närmare 130 utlänningar kidnappats i Irak. Av dessa har ett 30-tal avrättats. Här är några av de mest uppmärksammade fallen.

Kenneth Bigley.
Foto: GETTY
Kenneth Bigley.
Margaret Hassan.
Foto: AP
Margaret Hassan.

Läs mer

Petter Ovander