Sagas pappa Torbjörn Kalm skriver om saknaden

NYHETER

Omgivningen rullar på som om ingenting hänt.

Men mitt liv har stannat upp, jag försöker gå upp varje morron, gå till jobbet, jobba 5-6 timmar, sedan klarar jag inte av att koncentrera mig, tankarna vandrar i väg, tänker på min dotter som jag inte ska hämta på dagis.

Ett halvår har gått, det känns som en vecka, en månad - tiden finns inte på samma sätt som förut.

Förr, innan, längtade man som alla andra till fredag em, till helgen med familjen.

Nu känns ingenting på fredagseftermiddagen, ingen lycka över att vara ledig, ingen lättnad över att få vila ut.

Det känns som jag accepterar att aldrig mer få känna lycka, den där känslan som förr infann sig då och då när allt stämde, jobbet var kul, familjen lycklig, huset nymålat och fyra veckors semester framför sig.

Det känns som inget kan få mig att slappna av och känna välbehag längre.

Längtan efter min dotter är som en näve som kramar musten ur mig. Helt plötsligt, i bilen, på ett möte på jobbet , hugger den till, längtan, saknaden. Hela jag blir kraftlös, kroppen känns förlamad.

Kommer det alltid att vara så här?

Läs mer:

Torbjörn Kalm