- Jag har fastnat i saknaden

Peter, 49, försvann i flodvågen – Britt, 49, blev kvar

hon kom hem ensam Britt Lord från Rimforsa reste till Thailand med sin man för en drömsemester. Hon kom hem ensam. Peter Lord är en av de 74 svenskar som fortfarande saknas efter katastrofen.
Foto: FRIDA LENHOLM
hon kom hem ensam Britt Lord från Rimforsa reste till Thailand med sin man för en drömsemester. Hon kom hem ensam. Peter Lord är en av de 74 svenskar som fortfarande saknas efter katastrofen.
NYHETER

RIMFORSA

Hans mobiltelefon ligger kvar på nattduksbordet.

Hans byxor och tröja ligger slängda över klädhängaren.

Peter Lord lämnade radhuset i Rimforsa dagen före julafton för en drömsemester i Khao Lak med sin Britt.

Hon väntar fortfarande på honom.

– Jag har inte velat plocka bort något, säger hon.

Peter och Britt Lord hade varit tillsammans i 13 år. De gifte sig 2002. Hon tittar ofta på den här bilden av de två tillsammans.
Peter och Britt Lord hade varit tillsammans i 13 år. De gifte sig 2002. Hon tittar ofta på den här bilden av de två tillsammans.

Ute har årstiderna växlat. Från vinter, till vår, till sommar.

Inne står tiden still.

Det har den gjort sedan den 23 december i fjol.

Ovanför en av handdukarna i badrummet står fortfarande Peters namn på en handtextad liten lapp. I hallen hänger hans jacka på en galge.

Planerade i ett halvår

– Jag kan inte ta bort det, jag vill inte. Kanske när jag har fått ett besked att han är identifierad, vi får se, säger Britt. 49.

Hon talar med låg röst och rör sig tyst mellan rummen.

Peter Lord, 49, är en av de 74 svenskar som fortfarande saknas efter flodvågskatastrofen.

Vid sängen, ovanför byrån i hallen, på vardagsrumsbordet finns bilder på honom.

– Jag satte upp dem det första jag gjorde när jag kom hem. Jag ville se Peter och ha honom nära mig överallt.

De hade planerat semestern i ett halvår. Tittat på bilder på internet och köpt en bok om Thailand.

Kom fram på julafton

På julafton kom de till hotell Seagull i Khao Lak. De bestämde sig direkt för att vara försiktiga med den starka solen. På annandagens morgon gick Peter och Britt till stranden.

– Vi tänkte bara stanna några timmar. Plötsligt såg vi att vattnet var borta och sedan som en vägg av vatten längre ut. Peter sa att vi borde plocka upp våra grejer eftersom vi inte visste hur långt in vågen skulle gå.

Det blev det sista Britt Lord hörde sin man säga.

Vattenmassorna vräkte omkull dem och slet paret åt olika håll. Britt träffades av ett stort trästycke över örat och kämpade för sitt liv under vattnet.

En bild på näthinnan av hennes vuxna barn fick henne att samla sina sista krafter och ta sig upp till ytan och ta tag i en palm.

Innan den andra vågen kom hade en okänd thailändare hunnit bära Britt till en väg och få upp henne på en lastbil.

Peter var borta.

Ljuden under vattenytan förföljer henne. Till och med duschen skrämmer.

– Jag klarar inte av att få vatten över huvudet. Jag har fortfarande inte vågat bada på riktigt.

”Hans tvål låg kvar”

Britt Lord kom hem till Sverige på nyårsafton. Hennes barn och Peters två döttrar Linda, 24, och Marie, 21, från ett tidigare äktenskap, mötte på Arlanda.

– Jag var säker på att Peter låg kvar på ett sjukhus någonstans. Men jag visste ju vilket kaos som rådde så jag insåg att det var lika bra att åka hem och vänta.

Britt följde varenda nyhetssändning i hopp om att han skulle dyka upp på bild från något sjukhus eller strand.

Efter tre månader tog hon med sig Peters döttrar och sin ena son och åkte till Thailand igen.

– Jag gick till stranden och var uppe i vårt hotellrum. Där stod våra tandborstar kvar i glasen och Peters tvål var kvar i duschen.

Tystnaden är värst

Tillbaka hemma i Sverige har hon långsamt börjat förstå. Nu väntar hon på dödsbudet.

– Jag hoppas varje dag att de ska ha hittat och identifierat honom. Jag kan inte gå vidare innan jag vet. Jag har liksom fastnat i saknaden.

Tv:n eller radion står på dygnet runt. Det är den ständiga tystnaden som är värst.

– Jag är förtidspensionär, men önskar att jag hade ett jobb att gå till för att få en inrutad vardag. Nu har jag vattengympa och samtal med kommunens kristeam en gång i veckan. Jag pratar ofta med min syster, hon har stöttat mig mycket.

Har du kunnat skratta eller känna glädje någon gång sedan du kom hem?

–?Ja, det har hänt. Det finns små glimtar av glädje. Min pappa sa åt mig att jag inte får glömma att skratta, att det är tillåtet även om man har sorg. Det tog jag till mig.

Här kan drabbade få stöd

Läs mer:

Fatima Johansson