”Jag är våldtäktsman”

Anders, 26: Jag ville göra någon illa och få ut all skit inom mig

1 av 2 | Foto: MALIN BONDE
HAR ERKÄNT sitt brott Anders, 26, är en av få sexualbrottsdömda som erkänner sitt brott. ”Många fastnar i den känslan. Det är ett så fruktansvärt skamligt brott, våldtäktsmän är ju svin, därför erkänner man inte ens för sig själv. Jag visste hela tiden vad jag hade gjort men kunde inte erkänna för andra”, säger han. I knappt fem år ska han leva på ett par cellkvadrat, med tv, anslagstavla och några böcker.
NYHETER

Han visste precis vad han gjorde den där natten.

Men först nu vågar Anders, 26, säga det högt:

- Jag är en våldtäktsman.

Vi passerar säkerhetskontrollen på ett av landets mest hårdbevakade fängelser. Här sitter mördare, pedofiler, svårt psykiskt sjuka och våldtäktsmän som Anders.

Han bär kriminalvårdens grå v-ringade collegetröja, blåklädesbyxor och svarta träskor. Har maskinklippt mörkt hår och hörlurar om halsen. Ser bra ut och är vältränad.

Om tre år får han komma ut. Den grova våldtäkten gav sju års fängelse.

Han ska leva på ett par cellkvadrat, med tv, anslagstavla och några böcker.

Han är en av få sexualbrottsdömda som erkänner sitt brott.

- Många fastnar i den känslan. Det är ett så fruktansvärt skamligt brott, våldtäktsmän är ju svin, därför erkänner man inte ens för sig själv, säger Anders.

Han tyckte precis som andra att en riktig våldtäktsman var "en gubbe som lurade i buskarna och hoppade på flickor". Nu vet han att det inte finns en slags våldtäktsman. Utan många.

Berättar rakt och ärligt

- Det tog ett år innan jag kunde säga "jag har gjort någon illa". Jag visste hela tiden vad jag hade gjort men kunde inte erkänna för andra.

Anders berättar rakt och ärligt om sitt liv, ända tills han kommer till den där kvällen. Då blir han tyst.

- Det här orkar folk ändå inte läsa, måste jag berätta, alla vet väl vad en våldtäkt är, säger han.

Långsamt, steg för steg kommer till slut hans berättelse:

Jag mådde inte bra och hade sexuellt avvikande tankar. Ville göra sådant jag sett på porrfilm. Dessutom tog jag kokain. En livsfarlig kombination.

Det blev värre och jag ringde psyk-akuten men fick ingen hjälp. Ändå grät jag i luren. Jag försökte fungera socialt men ballade ur på en fest. Jag var inne i ett skal. Det kändes som att allt kvittar. Ingenting spelar roll, inte mitt liv, inte andras. Jag var riktigt farlig då.

"Hon ville ha det hårt"

Anna kom till festen. Jag hade känt henne några år. Hon såg upp till mig, tyckte om mig. Hon är en jättebra tjej, det finns ingen sötare. Ingen fick göra henne illa. Vi hade haft sex innan. Hon ville ha det hårt. Det var som att hälla bensin på mina fantasier.

Vi gick hem till mig. Jag tappade kontrollen och hon märkte det. Jag hade gått sönder och var helt tom. Hon ville gå men jag låste dörren.

Jag slog henne. Hon blev livrädd "Sluta, vad gör du Anders, kom tillbaka". Jag ville att hon skulle vara tyst, för då var hon inte hon.

Många tror att man inte får något och därför förgriper sig. Men jag fick jobba för att få upp den. Jag ville bara ha ut all skit inom mig. Ville göra någon illa.

Det pågick i timmar, sedan somnade jag.

På morgonen sa jag att hon inte fick säga något. Men jag visste att det var kört. Jag visste att jag skulle få fängelse."

Går på rosprogrammet

Nu går Anders i det kanadensiska rosprogrammet.

Två gånger i veckan träffar han andra sexualbrottslingar i gruppterapi och individuellt.

Med hjälp av handledare och psykolog lär de sig att hantera relationer och sexuella avvikelser.

För Anders har programmet gjort att han börjat våga prata om och hantera sin ångest. Han växte upp med våldet.

- Det var inget hem, det var bara kaos. Jag hade ingen att lita på. I tonåren var jag på behandlingshem.

- Ingen kunde ta hand om mig. Det är ingen ursäkt, bara en förklaring.

Offermedvetenhet

Rosprogrammet pågår i 18 veckor och lär ut empati och offermedvetenhet. Anders har fått skriva brev till Anna. Brev som aldrig skickas.

- Jag försökte sätta mig in i hennes situation. För min egen skull vill jag träffa Anna men tänker inte göra det - för hennes skull.

Anders menar att vissa på anstalten troligen behöver kemisk kastrering.

Deras sexuella störningar är för grava för att behandlas terapeutiskt.

Men de är ganska få. Och Anders vill förändra sig.

- Jag har en karta och kompass. Jag vet vad jag ska göra. Undvika beroenderelationer med en svagare person. Undvika droger.

Kärleken är fortfarande långt borta.

- Jag är inte redo för en relation än. Kanske om tio år. Jag har för mycket aggressivitet i mig, säger Anders.

Fotnot: Namnen i artikeln är fingerade.

Jessica Ritzén