Här brinner Paris - igen

12 NÄTTER, 14 FÖRORTER BRINNER Anarkin och våldet i Paris sprider sig som en löpeld från förort till förort - och nu vidare ut över Frankrike. Tusentals bilar, butiker, kyrkor och en synagoga har stuckits i brand. Nu inför två förorter i Paris undantagstillstånd och 9 500 extra poliser har kallats in.
Foto: pressens bild
12 NÄTTER, 14 FÖRORTER BRINNER Anarkin och våldet i Paris sprider sig som en löpeld från förort till förort - och nu vidare ut över Frankrike. Tusentals bilar, butiker, kyrkor och en synagoga har stuckits i brand. Nu inför två förorter i Paris undantagstillstånd och 9 500 extra poliser har kallats in.
NYHETER

PARIS

Brandröken över nordöstra Paris signalerar de unga, fattiga, exkluderade ungdomarnas budskap: Se oss. Lyssna på oss. Vi finns.

Hittills har den styrande politiska eliten skickat in kravallpolisen med uppdraget: hindra budskapen från att sprida sig.

Nordöstra Paris har alltid varit den grå, slitna och fattiga porten intill den mondäna huvudstaden. I norr låg de stora industrierna. Där härskade länge det en gång starka kommunistpartiet. Förorterna bands samman som det röda bältet.

Här skapades motsamhället, "contre-societé".

Industrin blev nerlagd. Arbetslösheten flyttade till nordost och arbetarrörelsen ersattes av Le Pens högerextremister, som erövrade den besvikna vita underklassen. Fienderna fanns på plats - de tiotusentals invandrarna från Frankrikes gamla kolonier, från Algeriet till Mali.

De äldre invandrarna eller flyktingarna fick aldrig rösträtt, fast socialistregeringen lovade dem det redan på 80-talet.

En generation av utstötta

De väldiga kommunala hyreskasernerna från 60-talet, "HLM" kallas de, gapande av elände, avflagnade fasader, sönderslitna trappuppgångar och betonggårdar i stället för parker. De rustades aldrig upp, fast reparationsprogrammet var inskrivet i politikernas program.

Den sociala nöden skapade en generation av utstötta barn och ungdomar, ofta utan elementär utbildning och sällan ens i närheten av att få arbete. När efternamn och adress avslöjats försvann alla sådana hopp.

För några månader sedan brändes afrikanska flyktingar till döds i de ruckel Paris erbjudit dem att bo i.

En kort sommar, 1998, blev det franskt och fint att vara beur (arab) eller svart. Nordöstra Paris fick en magnifik fotbollsstadion och ett lag med flest beurs och svarta blev världsmästare - åt hela Frankrike.

Stadion ligger numera tämligen öde. Nordöst har inte pengar att hålla ett storlag. Ungdomarna spelar mest i etniska lag och håller till på slitna gräs-eller grusplaner.

Den äldre generationens förödmjukelser har fött känslor av social revanschism hos deras barn. Dessa är oftast franska medborgare, behärskar språket perfekt, fast de bygger egna ord och uttryck för att markera sin identitet. Ur den miljön har vuxit en egen musik: ett slags rap, som berättar om förorternas villkor och drömmar. Filmer som "la Haine" (Hatet) förmedlar les beurs bild av Paris. Många ungdomar aktiverade sig i organisationer som SOS Racisme. De marscherade redan 1983 mot stans maktcentrum för att kräva sociala rättigheter. Numera tillhör de mer radikala grupperingar. En del finns nära den muslimska världen.

Tungt socialt arv

I ett upprop från april i år kallar de revolterande ungdomarna förorterna för "zoner utan rättigheter". De anklagar polisen för rasism och våld. Förbudet för flickor att bära slöja beskrivs som "rasistiskt, nykolonialt och sexistiskt".

De finns helt andra ungdomsgrupper i förorterna: apatiska, drogberoende, kriminella. Ofta offer för ett tungt socialt arv och ständig social exklusion.

Alain Touraine, en av världens ledande sociologer, sa efter de sociala, etniska och klassmässiga upploppen 1991 att Frankrike snart kommer att få regelrätta krig i förorterna, sådana som vi känner från Los Angeles och andra amerikanska storstäder.

"Supersnutar"

"Burn baby, burn", var slagordet i USA-städernas getton.

Parollen är densamma för de unga, ofta mycket unga, revoltörerna i Saint-Denis, en samling förstäder med drygt 300 000 invånare. Ceres, kravallpolisen, mönstrar flera tusen "superflics", (snutar). Imamerna manar till lugn och formulerar fatwas riktade mot dem som står för våldet. Stillsamma demonstrationer, som manar till lugn, drar genom förorterna.

Frid och stillhet återställs inte. Huvudfienden inrikesminister Nicolas Sarkozy (själv med invandrarbakgrund) finns kvar. Han har kallat ungdomarna för "slödder". På de slitna väggarna kan man läsa varianter (ofta med könsuttryck) av slagorden "Avgå Sarkozy".

Han kommer inte att försvinna. Sarkozy banar sig väg mot presidentskapet och tar kravallpolisen till hjälp.

President Chirac och hans närmaste män (maktcirkeln rymmer inga kvinnor) vill dämpa upproren genom att lova bättre bostäder, skolor och miljö. För tio år sedan valdes Chirac till president med hjälp av slagordet "Gör slut på de sociala klyftorna". Inget har hänt.

Oorganiserade

Är vi på väg mot ett nytt 1968, studenternas och arbetarnas revolt, undrar de som tror att historien upprepar sig.

Studentrevolten inleddes i det invandrardominerade och fattiga Nanterre. Ändå, huvudrollsinnehavarna var väl organiserade studenter, militanta fackliga organisationer och de hade stöd från akademier, medier och partier.

Tonåringarna ute i Paris och andra städers förorter är ännu ensamma och de saknar politiska program och strategier. De ropar på hjälp; de vill att vi alla ska se deras hårda, fattiga värld.

"De ropar på hjälp; de vill att vi alla ska se deras hårda, fattiga värld.

De bränner ner allt i sin väg

Förödelsen i siffror

Olle Svenning