"Inget går att rädda"

Aftonbladet reser i ruinerna av New Orleans - två månader efter Katrina

1 av 4 | Foto: POntus Höök
Ingen får återvända John Page, överstelöjtnant i armén, är ansvarig för uppröjningen i den fattiga stadsdelen Ninth Ward, den som drabbades hårdast av Katrinas verkningar.
NYHETER

NEW ORLEANS

I New Orleans pågår katastrofen fortfarande - trots att det är mer än två månader sedan orkanen Katrina slog till.

Aftonbladet har besökt den levnadsglada partystaden som förvandlats till ett dystert, smutsbrunt provisorium med hundratusentals obeboeliga hus och sopberg på trottoarerna.

Raymond McGuire sätter på sig munskyddet och kryper in i den tegelruin som en gång var hans hem.

Han försöker hitta viktiga papper och rädda åtminstone några minnen.

- Men det finns inget kvar. Allt är förstört, säger den distingerade advokaten med ett spänt darr på rösten.

Raymond och hans hustru Marie bodde i den del av det välmående bostadsområdet Lakeview som kallas Ground zero.

Det var precis här flodvallen vid 17th Street Canal brast.

En flodvåg slog med våldsam kraft in över de oskyddade husen och lade hela stadsdelen under vatten,

-Ingen som var kvar här när det hände är vid liv i dag. Där dog tre äldre kvinnor, säger Raymond och sveper med armen ner mot det som ska föreställa en gata men bara är en grotesk hög av bråte, krossade bilvrak, omkullvräkta träd, torkad lera och delar av hus som helt enkelt lyfts från sina grunder.

Så ser det ut i hela Lakeview i dag. Förödelsen är ofattbar.

-Inget går att rädda. Det är bara att riva alltsammans och bygga nytt, menar Raymond McGuire.

Precis som hundratusentals andra har familjen McGuire problem med försäkringsbolagen.

- De dödar oss. Vi får ut en översvämningsförsäkring. Vi har också en försäkring mot orkaner men den gäller inte enligt bolagen. De anser att det bara var översvämning som drabbade oss. Inte orkan. Som om de där skulle ha gått sönder om det inte varit för Katrina, säger Raymond och tittar upp mot det jättelika, provisoriskt reparerade hålet i flodvallen strax intill.

Kylskåpen.

Vart vi än åker ser vi dem.

Kylskåpen som tejpats igen och ställts ut i avfallet på trottoarerna.

-Folk som flydde undan Katrina trodde de skulle vara borta i två-tre dagar och lämnade därför maten som den var, förklarar vår lokale guide, Scott Hansen, med en grimas.

När de återkom efter en eller två månader var inte bara köttfärsen, mjölklitrarna och cajun-räkorna förstörda.

Hela kylskåpen hade förvandlats till sanitära skräckfilmer.

Så det vara bara att försluta eländet och slänga ut det.

Nu står kylskåpen där, med sin freon, som påminnelser om att The Big Easy, somNew Orleans kallas, är en miljökatastrof i vardande.

Likadant är det med bilarna.

Över hela stan står - eller ligger - övergivna bilar som demolerats i översvämningarna.

Hur ska de tas om hand?

Ingen vet.

Det finns så mycket annat att tänka på - först.

Vissa försök till uppstädning har ändå påbörjats.

Därom vittnar de monumentala berg av sopor som tornar upp sig även i Mid City, nära två mil från vatten och flodvallar men likafullt översvämmat.

Det ser ut som om någon anlagt soptippar - mitt i stan.

Och runtom möglar de vackra gamla träkåkarna sönder.

Man befarar att minst 50000 hus måste rivas just på grund av det stinkande möglet.

50000 hus.

Fats Dominos kåk tycks ha klarat sig egendomligt bra.

Enda tecknet på att den ridits av den nordamerikanska historiens mest förödande storm är en vila-i-frid-hälsning precis under de snajdiga taklisterna i rosa och limegrönt.

Man befarade ju ett tag att rhytm & blues-legenden hade omkommit när vallarna vid Industrial Canal föll ihop.

Men han befann sig hela tiden i relativ säkerhet i superdomen och överlevde.

Andra innevånare i det som kallas Lower 9th Ward hade mindre lycka.

Likaså deras hus.

Om Lakeview är Ground zero finns det inte ens ord för Lower 9th Ward.

Där, i New Orleans fattigaste kvarter, är ödeläggelsen så våldsam att människor inte ens har tillåtelse att besöka det som finns kvar av deras hem.

De som vill guidas i stället runt i buss bland ruinerna.

Och medierna äger egentligen inte alls tillträde.

Men John Page, överstelöjtnant i armén och ansvarig för upprensningen i området, har vänligheten att ta Aftonbladet på en personlig tur i sin stadsjeep.

Det är som att åka i en gammal dokumentärfilm från Tyskland efter andra världskrigets slut.

Landskapet är fullkomligt skövlat

-Vi letar fortfarande efter kroppar, berättar John Page.

-Det är svårare för hundarna att få upp vittring nu. Allt har torkat. Men vi misstänker att det kan finnas lik kvar under all den här bråten.

Det är en av orsakerna till att innevånarna inte får komma tillbaka ännu.

En annan är att det helt enkelt är för farligt.

Det som finns kvar här är inga skadade hus.

Det är blottlagda husgrunder och intill dem förvridna brädhögar som ger ny innerbörd åt begreppet rasrisk.

Ändå hittar Page tre unga män i en sådan brädhög.

De har lyckats smita förbi avspärrningarna och letar desperat efter personliga tillhörigheter.

Vår överstelöjtnant ger dem en uppsträckning och visst palaver utbryter.

Till slut säger en av männen att det varit bättre om militären varit på plats och skyddat dem "innan terroristerna sprängde flodvallen".

John Page ler uppgivet.

-Det är en vanlig åsikt här. De tror att någon iscensatte översvämningen. För att jaga i väg dem.

Snart behöver John förmodligen inte bekymra sig om den sortens hopplösa debatter.

En armada av bulldozrar kommer att jämna 9th Ward med marken.

Det finns ingen annan lösning.

De berömda franska kvarteren är byggda på något högre belägen mark än resten av staden och klarade sig därför nästan helt från översvämningar.

Det är också där man kommit längst i försöken att återupprätta en normal vardag.

Ändå är känslan annorlunda även i The Quarters.

Bara hälften av barerna, restaurangerna och souvenirbutikerna är öppna längs vanligtvis livfulla nöjesstråk som Bourbon och Decatur Street.

Och de som håller verksamheten igång gör det med begränsad service och under lika begränsade öppettider.

-Det är brist på arbetskraft, säger Scott Hansen.

-Mer än hälften av befolkningen har ju försvunnit. Folk är utspridda över hela landet. Och även om andra skulle vilja komma hit och ta alla jobb finns det ingenstans att bo. Det är ett av alla komplexa, hoptvinnade problem som plågar oss just nu. Dessutom har ju alla turister försvunnit.

Ja, det är en annan märkbar förändring.

Det är så lite folk.

Och de man ser är män.

Företrädesvis vita, robusta män i 40-årsåldern.

-De är antigen poliser, militärer eller folk som kommit för att jobba med upprensning och återuppbyggnad. Man ser dem överallt, i sina truckar. De har tagit över, säger Scott.

-Det är helt enkelt inte samma stad längre och det kommer att ta minst 20 år innan det blir det igen.

1000 dog i katastrofen

Per Bjurman