"Jag ville inte träffa pappa"

Avgående metallbasen Göran Johnsson om sin döende far, Persson - och tiden inom facket

1 av 5 | Foto: HENRY LUNDHOLM
vill inte bli politiker Göran Johnsson har haft möjligheten att bli statsråd ett par gånger. "Jag har tackat nej", säger han.
NYHETER

Telefonen ringde.

-Vill du träffa din far?

Klubbordföranden på Volvo i Olofström bad om betänketid. När Göran Johnsson tänkt färdigt tackade han nej.

-Jag har funderat på om det var rätt beslut. Men jag hälsade honom att han kunde dö med gott samvete, åtminstone vad gällde mig. Mitt liv blev bra ändå, säger Göran Johnsson.

Det var den faderlöse pojken från Blekinge som blev Sveriges mäktigaste fackföreningsledare och makthavare i socialdemokratiska partiet.

Göran Johnsson är Metallfackets siste ordförande. När han nu vid 60 års ålder lämnar positionen, efter tolv år, upphör dessutom förbundet att existera, efter 118 år. I nästa vecka bildas superfacket, Industrifacket Metall.

-Jag lämnar bygget två dagar före julafton, förstås med blandade känslor. Men allt har sin tid, reglerna tillåter mig inte att fortsätta. Och jag ska inte springa i vägen för dem som tar över efter mig.

Göran Johnsson kommer in på arbetsrummet i Metall-huset på Olof Palmes gata, avspänd. Han berättar om den stora bokhögen på arbetsbordet - "Kina", "Kramfors-disponenten", "Dansen kring guldkalven" (Björn Elmbrandt), "Historien om världens mest kända ekvation" är några av titlarna.

-När jag är ute och reser i landet får jag mest böcker. Jag får börja läsa dem nu när jag blir pensionär. Men fan vet, första året blir det inte tid. Jag är uppsydd upp över öronen inför valet. Men böckerna, och familjen, ska få sitt. Så småningom "

Hur har det känts att

aldrig ha sett sin far?

-Inte bekymmersfritt. Men jag fick så stark kärlek och omsorg av min mor och morfar att det lindrat saknaden av en biologisk far.

Hur var din barndom?

-God. Trots avsaknaden av far. Mor träffade en man som hette Åke Nilsson, han var fritidsmusiker på besök i Blekinge. Jag blev till. Åke försvann, mor och jag bodde hos min morfar, Sven, i en backstuga i Boafall, Blekinges högsta punkt.

-Mor var piga hos sin far, så var det. Han var stenhuggare, 45 plus när jag föddes. Han tog väl hand om mig. Han var religiös

ibland, tog sig en sup ibland, en fin och varm människa. Vi bodde i en backstuga med en ko, en gris, några höns.

-"Vem rår om dig" sa folk i Blekinge på den tiden. Jag svarade: Iris. "Ja, men vem är din far?" Jag har ingen. Det sved. Ibland svarade jag Sven för han hade ett jättehjärta för mig.

Letade du efter din far?

-Nej, jag brydde mig inte. Jag hade det bra ändå. Men sen fick jag veta att min far letade efter mor och mig. Han försörjde sig som målare i Stockholm.

-1987 ringde hans bror, Viking, och undrade om jag ville träffa far. Han var cancersjuk och vårdades på sjukhus i Stockholm. Jag tackade nej, jag var nog rädd för att bli besviken på den bild jag hade av honom. Jag hälsade att han inte skulle ha dåligt samvete för min skull, att jag haft ett bra liv ändå.

-Jag tror det var bäst som skedde. Han efterlämnade inget " jo, jag ärvde en Afa-försäkring på niotusen kronor som jag köpte en stereoanläggning för.

Hur levde du

med din mor?

-Först bodde vi hos morfar, sen hos en moster närmare Jämshög. Vi bodde i ett rum och sov i en utdragssoffa. Mor började arbeta på en syfabrik som gjorde skyddskläder. Hon satt i en källare.

-När jag var 18 flyttade vi till en bostad som låg ovanpå ett café. Jag jobbade på utbildningsverkstaden på Volvo. När jag satt där med matlådan hördes brandlarmet " några kompisar kom in och sa att det brann i vårt hem. Allt vi hade försvann i lågorna.

-Nästa dag blev jag nerkallad till jobbet. Där satt arbetskompisarna med ett kuvert, de hade samlat ihop pengar så jag kunde köpa nya kläder. Det var oerhört.

-1964 flyttade mor och jag in i en nybyggd tvåa i Jämshög. Jag hade precis tagit körkort när mor gav mig en present, en begagnad Volkswagen som hon köpt kontant för fyratusen kronor. Hon, en lågavlönad, ensamstående mor, hade sparat för att ge mig den presenten.

-Jag är glad att jag kunde ge henne omsorg och kärlek tillbaka. Vi åkte på semester till Cypern tillsammans ett år innan hon dog.

Ditt liv påminner om skildringen i Harry Martinsons "Nässlorna blomma"

-Ja, han var ju från Jämshög. Han och Sven Edvin Salje, det är ju två författare jag håller högt.

Vilka var dina drömmar?

-Inga större än att tjäna pengar. Jag gick åtta år i skolan. Jag läste inga läxor men när det var prov skärpte jag mig. Jag hade åtta ab:n när jag gick ut åttan, bäst ihop med en tjej. Men jag hade nedsatt betyg i uppförande och en gång i ordning. Mor var ledsen för det.

Blev du mobbad?

-Nej. Men provocerad för jag var jävligt liten till växten, bara 1.48 lång när jag 1959 fick min arbetsbok. Det var många som ville nypa då men jag var bra på att slåss och ingen vågade sig på mig. Den tuffa miljön lärde mig mycket. När jag blev fackordförande i Olofström kunde jag ta gubbarna på rätt sätt. Jag stoppade en vild strejk en gång genom att gå ut på golvet och visa mod. Den gången du hukar för medlemmarna är du rökt.

Varför blev du socialdemokrat?

-Jag är född sån. Mor var en radikal sossekvinna.

Hur blev du ordförande

i Metall?

-Jag hade inga sådana ambitioner. Det var Blomman (Leif Blomgren) som drev på. Han ringde mig en lunchrast 1989, "nu får du komma upp och bli vice ordförande." Det var ett svårt beslut. Jag trivdes med livet i Olofström, min fru hade damfrisering i huset vi bodde i. Flytta till Stockholm " det kändes främmande. Men så kom min dotter in på en kantorutbildning i Stockholm, hon är operasångerska i London nu.

Varför har du inte

blivit statsråd?

-Jag har haft möjligheten, ett par gånger har jag tillfrågats. Jag har tackat nej.

Är du nöjd med vad du uträttat?

-När jag blev ordförande 1993 hade vi 20 procents arbetslöshet bland Metallmedlemmarna och 20 procents högre lönekostnader än våra konkurrenter. Vi tog itu med problemen, körde en hård debatt om lönebildningen. Vågar man inte prata om det man tror på ska någon annan göra det.

-Vi fick till industriavtalet, vi har tecknat tre treåriga avtal under min tid med minst två procents reallöneökningar varje år, vi har klarat av två tredjedelar av målsättningen för arbetstidsförkortningen och inte försämrat konkurrenskraften för svensk industri.

-Jag kan inte vara besviken över ett sånt facit. Men visst, det finns också sådana saker jag skulle ha kunnat göra bättre. Men nu är det för sent att rätta till det.

Det här är jag

Så tycker jag om...

Ken Olofsson