Flodvågen tog deras föräldrar

Philip,12, miste mamma, pappa - och lillebror

1 av 10 | Foto: MATS STRAND
DEN ENDE SOM BLEV KVAR Philip kom hem ensam från semesterresan i Thailand förra året. När tsunamin tog mamma, pappa och lillebror blev det livsviktigt att fortsätta träna i laget där pappa var tränare. Därför pendlar Philip ensam två gånger i veckan över tre timmar mellan Lerum där han nu bor och Onsala där handbollslaget finns.
NYHETER

LERUM

Två gånger i veckan pendlar Philip, 12, ensam från Lerum till handbollsträningen i Onsala.

Det är viktigt att fortsätta i laget där pappa var tränare.

Philips mamma, pappa och lillebror försvann i flodvågen i Thailand.

Endast Philip överlevde.

När det bestämdes att han skulle bo hos mammas syster och hennes familj i Lerum, var det viktigt att få fortsätta med handbollen i Onsala där hans familj tidigare bott.

Först visste han inte hur han skulle ta sig dit. I längden hade det blivit omöjligt för moster Anne och hennes man Magnus att skjutsa honom de fem milen två gånger i veckan - plus till alla matcher.

Men Philip kom på en lösning.

Tre timmars restid

Två eftermiddagar i veckan packar han ner frukt, skor, träningskläder och skolböcker i en väska och sätter sig på pendeltåget alldeles ensam.

Han tycker om att klara sig själv. Redan när han var liten gick han hellre hem efter skolan än till friti s, trots att mamma och pappa jobbade.

Det tar 20 minuter med pendeltåg till Göteborg. Där byter han tåg, för att en halvtimme senare passa en buss i Kungsbacka till Onsala.

Tur och retur blir det tre timmars restid.

- Jag lyssnar på musik och pluggar, jag gör nog läxorna bättre nu när jag har så mycket tid, säger han.

I Onsala hade Philip allt. Skola, träning, kompisar.

Många kände familjen Johansson. Omkring 300 personer kom på begravningen.

Mamma Pia var sjukgymnast och undervisade eleverna i stresshantering ett antal timmar i veckan. Ännu har ingen kunnat ta över.

Pappa Anders var engagerad i handbollen.

Framför allt var han en av två tränare för Philips lag, Aranäs 93:or. Förra året tog han pojkarna till en andraplats i Göteborgsserien.

- Pappa var en bra tränare. Om vi var stökiga sa han till, säger Philip.

I mellandagarna arrangerar klubben "Familjen Johanssons minnescup" i Onsala. Hittills har 35000 kronor kommit in i bidrag, pengar som ska delas ut som stipendier till två ungdomar och en ledare årligen.

Ett stort tomrum efter lillebror

Nu bor Philip i en höstgul radhuslänga i utkanten av Lerum.

Eftersom hans 14-årige kusin Jona-than länge velat flytta ner till bottenplanet, passade det bra att Philip tog över hans rum.

Moster Anne, hennes man Magnus och Jonathan hjälper Philip att berätta om det nya livet, hur det har blivit.

De söker varandras blickar över köksbordet, skrattar och blir allvarliga omvartannat.

Även lillebror Simon, 9 - eller "Simpe" som han kallades - lämnade ett stort tomrum efter sig. Innan jullovet hade klasskompisarna skrivit snälla lappar till varandra.

Ingen i familjen förmådde att ta bort dem. De låg kvar på Simons skrivbord i flera månader. Meningar som: "Du är världens bästa kompis" och "Du är bra på fotboll".

När Magnus hämtade Philip efter första skoldagen kom en yngre pojke fram till dem.

Han sa: "Hej, jag tycker synd om dig". Sen gick han.

Spänningen släppte. Barnets rättframhet gjorde att de kunde skratta.

"Har bara gråtit två gånger"

Men oftast är det svårt att prata om sorgen. Philip behåller mycket inom sig. Anne är orolig för när det uppdämda ska komma.

- Han har bara gråtit två gånger vad vi känner till. Men jag har förstått att barn kan reagera genom att vänta med att sörja tills de känner sig helt trygga, säger hon.

En gång i månaden går Philip i samtal hos barn- och ungdomspsykiatrin. Vad det ger är ännu för tidigt att säga.

- Det går att tänka, men bara ett tag, säger han.

Han berättar om de sista timmarna med sin familj, på annandagens morgon i Khao Lak.

- Vi åt frukost. Sen skulle vi gå till ett internetkafé och se en julhälsning som Anne och Magnus spelat in och lagt ut på nätet.

Så kom vågen.

Philip, Simon och mamma Pia rusade före pappa Anders som kom på efterkälken. Mamma skrek: Spring!

Och Philip sprang.

- Det kom vatten från alla håll, jag fick en massa grejs i ögonen som gjorde att jag inte kunde se.

Philip slogs omkull av vågen och hamnade under vattnet.

"Jag ville bort från vattnet"

Sen minns han inte exakt vad som hände, förrän han befann sig på land. Han såg inte familjen någonstans.

Så hörde han en kvinna ropa. Hon satt i en palm med handväskan i knät.

Med hennes hjälp kom han till en uppsamlingsplats.

Några thailändare skjutsade honom med tuk-tukbil till flygplatsen i Phuket.

- Där försökte jag säga till folk att jag ville till Bangkok, jag ville bort från vattnet, säger han.

Minnet från vad som hände sen är starkt. Philip har berättat om det flera gånger sedan han kom hem, hur plan efter plan lyfte utan att han fick komma med. Han hade ett svårt infekterat sår på benet. Philip ropade till dem som passerade: "Jag kan inte gå!"

Men ingen hade tid att försöka förstå vad han sa.

Först till sista planet för dagen fick han en plats.

Thailändsk sjukhuspersonal i Bangkok parade ihop Philip med en svensk man som också hette Johansson.

- De trodde vi var släkt, säger Philip och ler.

Mannen lät sin familj åka hem i förväg, han ville inte lämna Philip ensam. När Philips sår på benet läkt något, gjorde de sällskap tillbaka till Sverige.

Mormor och morfar bodde hos Philip i Onsala hela våren. Anne och Magnus kom dit varje helg. För att lära känna "vardags-Philip". Och för att förbereda sig själva och Philip på att de kanske skulle bli en familj.

Simon identifierades sist av familjemedlemmarna. Han kändes igen tack vare sitt halssmycke. Han hade gett ett likadant till Philip i julklapp, och på så vis kunde id-kommissionen para ihop de båda bröderna.

Philip nickade och sa ja

Efter begravningen sa Anne och Magnus: "Vi vill att du ska bo hos oss".

De säger att de var lite nervösa inför vad Philip skulle svara, men han bara nickade och sa ja.

Med tiden har Philip anpassat sig till sitt nya liv. Skolan fungerar bra.

-Det är lätt att få kompisar här, säger han.

Anne tänker mycket på hur familjen ska klara den omställning det innebär att ha ett barn till i huset.

- Det tar tid att hitta sina nya roller. Jonathan, som är van att vara lillebror, har nu blivit storebror. Philip får ofta följa med honom och hans kompisar på fotboll och på bio. Men ibland behöver han göra saker på egen hand, säger Anne.

Och Anne och Magnus har plötsligt två barn att ta hand om.

- Vi vill att Philip ska känna att han är en del av familjen. Samtidigt är det viktigt att Jonathan inte får för lite uppmärksamhet, säger Magnus.

Då och då åker pojkarna tillsammans in till Jonathans två vuxna halvsystrar i Göteborg, för att gå på bio eller se fotboll på Ullevi.

Pojkarna trivs ihop. Philip och Simon hade många brottningsmatcher med varandra, Jona-than har aldrig haft någon att brottas med - förrän nu.

Han lägger armen om Philips axlar och säger:

- Jag kan inte tänka mig att du skulle bo hos någon annan.

Kommande artiklar:

Malin Nord, Kerstin Weigl