”Nu är det jag som lagar mat”

Christian fick ett nytt hem hos mammans bästa väninna

1 av 2 | Foto: mats sTRAND
Stockholm, november 2005 Christian har valt att bo med sin mammas väninna. ”Hon är både en mamma och en vän” säger han.
NYHETER

Familj är inte bara blodsband. Christian Olsson flyttade in hos mamma Ingers väninna Helena.

Det var naturligt för honom.

Lika självklart för Helena.

Det är en vältränad svarthårig 17-åring som snabbt kommer gående på Karlbergsvägen i Stockholm och ber om ursäkt för fyra minuters försening. Christian är sig bara vagt lik från bilden från den 27 december där en trött pojke i lånad plasttoffel och smutsiga strandkläder leds ur ett flygplan.

Hans handslag är hårt.

Han förlorade mamma, pappa, mormor, moster och kusin. De hann vara ett dygn i Thailand på semestern som mormor bjudit dem på.

Hemma i Sverige fanns två vuxna halvsyskon i 30-årsåldern. De har samma pappa, men har inte stått varandra nära.

-Mest umgåtts på julafton och så.

"Har alltid känts som min vän"

Christians föräldrar var skilda. Han har levt med mamma så länge han kan minnas.

Hos brorsan i Nynäshamn var det trångt. Kommunen vägrade dessutom betala skolskjuts till Blackebergsskolan där Christian går i gymnasiets samhällsprogram.

Men Helena fanns, förskollärare som bor med två små döttrar inne i stan.

-Hon har alltid känts som min vän, förklarar Christian, inte bara mammas.

Även för Helena var Christian speciell. Hon och Inger tillhörde samma krets kvinnor som delade vardag och fest. Där ingick även Ingers mamma - Christians mormor - som "adopterat" Helena.

-Inger kallade mig söstra-mi, säger Helena och berättar om samtalet hon hade med Inger om sin oro för yngsta dottern, vars far bor i Australien.

"Hon skulle gjort det för mig"

De pratade om ett papper Helena skrivit, om sin önskan att flickorna ska få växa upp tillsammans om hon skulle dö.

-Jag har tänkt så mycket på vad Inger sa själv under det samtalet. Det jag säkert vet är att hon skulle ha gjort det här för mig. Hon var en sådan människa.

Helena var osäker på om Christian skulle stå ut med att leva med småbarn men sa trevande att "du är alltid välkommen". Han frågade: "Menar du långsiktigt?"

-Det var en stark stund mellan oss.

Socialens utredare var inte helt entusiastiska, men godkände att han bodde på prov i Vasastan.

-De kollade Helena först såklart. Så hon inte var ett psycho, ler Christian.

Den 22 januari flyttade han in i trean, där vardagsrummet avdelats med bokhyllor så att han har eget krypin.

-Helena är lite som en mamma, och en kompis. Både och. Vi kan egentligen prata mer än jag och mamma kunde. För lite höll man ju från sin mamma.

Minnesbilderna från Thailand är starka och levande inom Christian. Han berättar detaljerat och med fotografisk skärpa om Khao Lak: hur han hängt i träd och krupit på bräckliga tak. Han fick aldrig panik.

-Jag hade tur också. Men en psykolog sa att jag hade ovanligt stark överlevnadsdrift.

Tänker på mamma varje dag

Varje dag tänker han på mamma Inger. De vardagliga impulserna finns kvar: "det måste jag berätta för mamma".

-Som förra veckan i svenskan när jag höll föredrag. Det var första gången jag fick högsta betyg.

Christian har inte talat mycket med psykologer. Han berättar om en kvinna som kom in i hans sjukrum på Karolinska och frågade "Får jag sitta här?"

-Då sa jag att det var väl okej. Men hon bara satt där tyst en timma och såg ut som hon skulle grina. Kändes helt konstigt.

Psykologen ringde två gånger till, och var "jobbig", tycker Christian. Senare gick han och Helena till Röda korset som hade samtalsgrupper. Där fanns anhöriga till offer men inga som han, som överlevt.

-Så det kändes helt fel.

Helena har varit lite bekymrad över Christians lugn, att han inte brustit. Hon försöker även ha is i magen, lyssna och lita på sin instinkt. De trivs fint ihop. I Christians sms stod en dag "hej plastmamma".

Christian säger:

- Jag har blivit mer vuxen. Mamma gjorde allt åt mig, nu är det jag som lagar mat åt Helena ibland. Jag tar ansvar och det känns bra.

Så skriver du testamente om dina barns framtid

Kan jag ”testamentera” mitt barn?

Svar: Ja – du kan framföra önskemål om hur du vill ha det.

Tidigare artiklar

Malin Nord, Kerstin Weigl