Först nu har sorgen sjunkit in på allvar

NYHETER

Barnens sorg blev annorlunda under hösten.

Det är nu det sjunker in på allvar, det som hänt.

Att de förlorat sina föräldrar.

För alltid.

– Sorgen var offentlig och nu är den privat, förklarar Eva Waltré, psykolog på Bris (Barnens rätt i samhället) som arbetat med de särskilda grupper där barnen mötts regelbundet sedan i mars månad.

Sorgen måste få bli privat, betonar hon. Det är ett viktigt skede.

Och känsligt.

Tsunamin är nästan bortglömd, tycker många barn. Ingen frågar dem längre hur det var i Thailand, folk är trötta på att höra talas om den där flodvågen. Det har kommit flera katastrofer, London, New Orleans, Pakistan.

”Livet är förändrat – för evigt”

Barnen har inga synliga sår.

– Och samtidigt är många av dem oläkta inuti och har kanske större behov än någonsin, för det är nu det sjunker in att deras liv är förändrat för evigt.

Att fira jul är laddat för många. Överhvudtaget är det smärtsamt att tänka på framtidens alla familjehögtider; konfirmation, examen, bröllop.

Omgivningen vill gärna tänka sig sorgen som något man ”går igenom”, och sedan ska man vara ”färdig”. I verkligheten, förklarar Eva Waltré, lever barnen både i sorg och glädje, i mörker och ljus – samtidigt och för lång tid framöver.

Det måste få vara så. Trots att omgivningen inte alltid förstår, utan tycker barnen är för lite ledsna, eller ”fel” ledsna.

Sådana här svåra saker har barnen kunnat tala om med varandra i grupperna. De har även ritat, talat och skrivit, för att återskapa hela sin berättelse från Thailand.

– Avgörande för hur barnen mår är hur omgivningen orkar ta emot barnens sorg. En del barn är lyhörda för att de vuxna inte orkar, och då håller de tillbaka.

Samhörigheten och känslan att vara förstådd har varit viktig för barnen, men till våren ska grupperna avslutas.

– För man måste undvika att det blir en identitet för barnet, ingen ska behöva bli ”en som överlevde tsunamin”.

Läs mer:

Tidigare:

Kerstin Weigl