Dags för skolan att vakna upp

NYHETER

Det har hänt igen.

Jag är inte ett dugg förvånad.

Tendensen har länge varit tydlig. Grovt våld på offentlig plats mellan två stora grupper. Och de har inte ens lämnat högstadiet.

I går skulle två skolor i Storstockholm "göra upp". 13-åringar med knivar. Polisen stoppade dem. Den här gången.

Förra måndagen drabbade elever från två andra skolor samman. Då hade flera av bråkstakarna kopplingar till de yngre grupperingarna inom fotbollsklubbarnas huliganfirmor.

Det är ingen slump.

I våras intervjuade jag själv en så kallad babyhuligan. Han slogs i Malmö FF:s namn. Jag reagerade direkt på att han var så liten. Och så välartikulerad och artig. Han körde inte ecstasy på helgerna, plågade inte katter med cigarettfimpar.

Han rökte inte ens.

Bra betyg.

Gott om vänner.

Han sa vid ett tillfälle att han älskade sina föräldrar - ett lyckligt medelklasspar - väldigt högt.

Gatans nya våld har ingen klassmarkör, ingen hudfärg, ingen religion.

Svepskälen är däremot lika många som fajterna.

De andra håller på fel lag. De går på fel skola. De har spöat någons kompis kusins polare. De har snackat skit om någons morsa/bror/marsvin.

När själva huvudsyftet är att smälla någon annan på käften. Eller att sticka en morakniv i njuren.

Ändå tonas problemet ned.

Alla ansvariga som jag har varit i kontakt med - polis, rektorer, skolvärdar - vill hävda att det ändå inte är så farligt. Att bråken inte är särskilt organiserade. Att ungar alltid hittar nya sätt att hävda sig på.

Medan det i själva verket handlar om att de ansvariga inte vet hur de ska hantera situationen.

Verkligheten är inte längre så enkel att man kan kryssa av "social misär", "dåliga föräldrar" och "utanförskap" i mobbningsmanualen.

Återstår då att ta reda på varför en 13-åring vill sticka ned en annan med kniv. Ett bra första steg är att lyfta upp problemet i ljuset - de ansvariga måste sluta att förneka allvaret i att Stockholms skolor möts i stora uppgörelser.

Men det är tyst.

Höstens stora snackis har i stället varit tv-spelens inverkan på barn.

Det har varit upprörda mammor i tv-soffor och politiker som uttalat sig till höger och väns-ter.

Men jag ser definitivt hellre att min unge spelar "Counterstrike" natten lång än att han tar gröna linjen ut till Solna med en morakniv i fickan.

Mot slutet av min intervju med den unge fotbollshuliganen ställde jag än en gång frågan varför han ville riskera sitt liv för att få misshandla okända människor.

Han satt tyst en stund, vek skärmen på kepsen.

-Det är kul, liksom.

Vad svarar man på det?

Ronnie Sandahl