”Jag är resultatet av något hemskt”

Linda, 25 blev bortadopterad

NYHETER

Linda, 25, tvekar att berätta men hon tycker att det är viktigt.

Hennes biologiska mamma blev våldtagen av en okänd man.

-Jag är resultat av något hemskt.

Adoptivbarn Linda är adoptivbarn. Hon känner sig sig smutsig, men inser också att hon inte hade funnits om hennes mamma inte blivit våldtagen.
Foto: PETER VAN DEN BERG
Adoptivbarn Linda är adoptivbarn. Hon känner sig sig smutsig, men inser också att hon inte hade funnits om hennes mamma inte blivit våldtagen.

Linda adopterades från Sydamerika för 25 år sedan.

För ett halvår sedan sökte hon kontakt med sin biologiska mamma. Hon fick en mejladress och skrev.

-Jag ville ha svar på varför jag blev bortadopterad. Då visste jag att det fanns en risk för dåliga nyheter.

Mamman svarade utan omskrivningar: Hon hade blivit våldtagen av en man hon inte kände.

Linda har grubblat och funderat över mammans öde och sitt eget liv. Men några självklara svar på hur hon känner har hon ännu inte.

Ingen skuld på mamma

-Från min kvinnliga synvinkel tycker jag att våldtäkter är fruktansvärda. Det är självklart något som jag aldrig vill vara med om.

Hon dröjer lite med orden innan hon fortsätter:

-Men från min barnsynvinkel så vet jag inte vad jag ska tycka.

När Linda resonerar låter hon väldigt klarsynt: hon vet att det inte är hennes fel att hennes mamma blev våldtagen. Hon lägger ingen skuld på mamman.

Men hon känner sig smutsig. Det kan inte hjälpas.

-Faktum är att hade inte min pappa våldtagit min mamma så hade jag inte funnits. Det blir väldigt konstigt därför att en våldtäkt är ett brott. Och resultatet av det är då jag. Och det känns smutsigt.

Den biologiska pappan vet hon ingenting om. Troligtvis var han helt okänd för mamman.

-Jag vet inte alls vad jag känner för honom. Det varierar från att jag vill träffa honom till "hur kunde han?"

Trevande kontakt

Linda har många motsägelsefulla känslor inför sin bakgrund. Hon vill försöka separera våldtäkten från resultatet och komma vidare i livet.

-Jag känner att jag vill se det på ett positivt sätt, vilket är sjukt. Men det är inte bara jag som är glad över att jag lever utan även mina föräldrar.

Linda har kontakt med sin biologiska mamma då och då. Än så länge är deras relation försiktig.

Kanske kommer Linda någon gång att få veta mer om hur hon blev till.

-Jag vet att jag inte är ensam om att ha blivit till på det viset. Det gör det lättare.

Hon har valt att behålla hemligheten för sig själv och sina närmaste. Adoptivföräldrarna ser henne för den hon är och älskar henne.

Karin Östman