När döden kom till byn

Familjen Kocygit har förlorat tre barn i fågelinfluensan

1 av 4 | Foto: KRISTER HANSSON
NYGRÄVDA GRAVAR Mustafa Kocygik har svårt att hålla tårarna tillbaka vid brorsbarnens gravar. Tre barn döda på mindre än en vecka har lamslagit den lilla byn Kockiran. Ett tjugotal vårdas för fågelinfluensa – de flesta ungdomar.  
NYHETER

DOGUBAYAZIT

Zeki Kocygits handslag är fast och varmt.

Trots att han tvingats begrava tre av sina fyra barn de senaste dagarna säger han:

– Jag vill tacka er för att ni kommer hit och vill skriva om vår situation.

Aftonbladet träffar Zeki Kocygit i den lilla byn Kockiran strax utanför Dogubayazit i sydöstra Turkiet – i den dödliga fågelinfluensans epicentrum.

Byn ligger på en sluttning och vi kommer dit längs en knappt farbar brant grusväg som vår chaufförs gamla Opel arbetar hårt för att ta sig upp för.

Det finns inga avspärrningar, inga varningsskyltar vid infarten till byn. Allt som tyder på att det senaste allvarliga utbrottet av fågelinfluensan H5N1 skett här är ett vitt sjukvårdstält.

Yngste sonen på sjukhus

– Vi har fått hit mat och mediciner, men här finns inga läkare eller sjuksköterskor, säger Zeki Kocygit.

Det här är den fattiga, tidigare oroliga hörnan av Turkiet. En stor del av befolkningen talar kurdiska och bara knapphändig turkiska. De är rädda för kontakter med myndigheter och läkare.

Zeki Kocygit och hans bröder och deras familjer har samlats vid hans hus där hans barn insjuknade för drygt en vecka sedan. Yngste sonen Hasan Ali är på sjukhuset i Van där han behandlas med influensamedicinen Tamiflu.

– Min hustru Marifet är där vid hans sida.

På begravningsplatsen utanför byn finns tre nyskottade gravar. På två av dem finns enkla träskyltar med namnen Mehmet Ali Kocygit, 14, och Fatma Kocygit, 15. På den tredje graven har de inte hunnit få upp någon träskylt – Hülya Kocygit, 11, dog i fredags morse.

Lekte med kycklinghuvuden

De fyra syskonen insjuknade i fågelinfluensan efter att de under flera dagar lekt med avhuggna kycklinghuvuden. Deras föräldrar Zeki och Marifet har inte haft några sjukdomssymptom.

– Jag har fyra söner och tre döttrar. Det är klart att man blir orolig att även de ska ha smittats säger Zekis bror Mustafa Kocygit. Men vi har varit på sjukhus och fått dem undersökta av läkare och de är friska.

Några kilometer från Kockiran träffar vi Abdul Hamit och hans söner. De är på väg för att gräva ner några höns som blivit sjuka och dött.

De kommer från Topcatan, en annan av de hundratals små byarna i sydöstra Turkiet vars låga stenhus ligger kringspridda som små smutsbruna fläckar i det snövita landskapet.

Lever nära djuren

I alla byarna lever befolkningen mycket nära sina djur. Hönsen är värdefulla för sina ägare. De ger ägg och kött och därför tillåts de komma in i värmen i huset när det blir kallt ute på nätterna.

Det är därför som det kanske är just här i sydöstra Turkiet som skräckscenariot blir verklighet, att fågelinfluensan genomgår en mutation och börjar sprida sig från människa till människa.

Så långt tänker inte Abdul Hamit just nu. Han är ledsen över att han måste gräva ner några av sina bästa värphöns.

Medan vi står och pratar sprattlar det till i en av de svarta plastsäckarna, en höna är det fortfarande liv i och plötsligt har hon lyckats ta sig loss. Efter en vild jakt lyckas männen fånga henne på nytt.

Inne i själva Dogubayazit, känd för turistmålet Ishak Pasa-palatset, märks inte mycket av utbrottet av fågelinfluensa. Djurmarknaden pågår som vanliga lördagar, förutom att ingen handlar med fåglar.

Vid sjukhuset , där de misstänkta influensafallen undersöks innan de skickas vidare till Van 20 mil söderut, vaktar militärer i ansiktsmaskar.

Vägspärr för desinfektion

Resan till Van är en strapats även för en frisk människa. Bitvis slingrar sig vägen fram 987 meter över havet på gropiga vägar och snön ligger decimeterdjup på vägbanan. Utan snökedjor till hjulen kan det vara omöjligt att ta sig fram.

Strax utanför Dogubayazit finns den första vägspärren. En poliskontroll där en man i vita skyddskläder sprutar desinfektionsvätska på våra bildäck.

Längs vägen finns ytterligare två militära vägposter där soldaterna kontrollerar identitetshandlingar.

Vid en av dem har en ung soldat tröttnat på plikten och låtit barnasinnet ta över.

Han skulpterar en snöskulptur med hjälp av sin armékniv.

Tidigare:

Per-Ola Ohlsson