Hon lämnade aldrig myllan...

Birgit Nilsson blev inte någon klassisk operadiva – trots sin begåvning och framgångarna

1 av 4 | Foto: ibl
FÖRBLEV BONDFLICKA - LIVET UT Hon må ha framträtt på scener världen över, för kungligheter, statsmän, skådespelare och musiker. Men det var här, i den skånska myllan, som Birgit Nilsson verkligen kände sig hemma. Gården i Västra Karup har alltid varit hemma för La Nilsson, det är här hon huserade i köket och påtade i trädgården mellan alla sina resor världen över.
NYHETER

Sverige har förlorat en röst. Och vilken röst!

Birgit Nilsson var en av våra allra största. Hon har sjungit på världens alla scener och hyllats i decennier.

Men hennes hjärta har alltid funnits i Skånes mylla.

Här ville hon bli begraven, i stillhet –utan divalater.

Sån var hon, bondflickan La Nilsson.

Hennes liv blev en dröm, kantad av jubel, succéer och hedersbetygelser – och så många röda rosor att hon kunde bada i dem.

Det gjorde hon också, när hon hade lust.

Birgit Nilsson var den största Wagnersångerska som världen förunnats lyssna på.

Hon sjöng förstås inte bara Wagner. I många år var hon ensam om att på de stora scenerna sjunga den krävande huvudrollen i Puccinis ”Turandot”. Över 300 gånger. Wagners Isolde – hennes egen favorit­roll – hann hon sjunga 209 gånger.

Var en ”prima donna”

Men Birgit Nilsson var inte bara en primadonna på operascenerna världen över. Hon var också en ”prima donna”.

Hon visste vad hon kunde. Hon kände sin enorma begåvning. Men med sin intelligens, sin humor och sin självironi tappade hon aldrig proportionerna.

Hon blev aldrig någon ”klassisk” operadiva som skrek och bar sig åt och bröt föreställningar när nerverna dallrade. Trots sina enorma framgångar stod hon med fötterna stadigt förankrade i den skånska myllan.

Säkerhet och ödmjukhet

Hon var bonddottern som blev firad världsstjärna, men aldrig la sig till med divalater. Hon utstrålade säkerhet –och ödmjukhet.

Samtidigt visste hon ju. Det är bara de starkaste och mest begåvade som vinner i den internationella operavärlden.

Bröt mot Jantelagen

På tidigt sjuttiotal var hon hemma i Stockholm på ett av sina många gästspel på Kungliga Operan. Här frodades Jantelagen och delar av facket förstod inte varför världsstjärnan Birgit Nilsson nödvändigtvis skulle sjunga på premiärkvällen.

– Det är inte demokratiskt. Hon kan väl vänta till tredje eller fjärde kvällen, sa fackklubbsordföranden.

– För all del. Men glöm inte att publiken struntar i demokrati när ridån går upp klockan 20.00, sa Birgit Nilsson.

Det blev ingen mer diskussion om saken.

Liknades vid en jukebox

Osvenskt? Kaxigt?

Nej, hon visste bara sitt värde.

Med ett skratt kunde hon berätta hur New Yorkoperan Metropolitans chef Rudolf Bing ofta liknade henne vid en jukebox: man stoppar in pengar och ut kommer underbar sång.

Ingen har blivit inropad så många gånger efter en föreställning som hon.

72 gånger. Det är världsrekord.

Det var när hon sjöng ”Elektra” I Wien 1975. Applåderna tog längre tid än själva föreställningen. Musikerna hann gå ut och äta – och komma tillbaka, innan inropen var över.

Med tårar i ögonen

Stod hon då och tänkte på hur hon som tjugoåring låg på åkern hemma i Skåne i Bjärred och gallrade betor med tårar i ögonen? Då trodde hon aldrig att det ”skulle bli något” trots att organisten Ragnar Blennow i Åstorp tjatade på henne.

– Hur länge ska fröken gå här och vela? Hon kan ju bli en stor sångerska.

Birgit velade inte. Det var hennes pappa Nils som sa nej. Han ville att hon skulle skaffa sig en karl så att de skulle kunna ta över gården i Svenstad, som släkten ägt sedan 1600-talet.

Men på knä ute i betfältet bestämde hon sig:

”Vad som helst men inte bonde!” berättar hon i sin självbiografi, ”Mina minnesbilder”.

Hårt i skolan

Som 22-åring, 1941, sökte hon till Musikaliska Akademien, tillsammans med 41 andra begåvningar. Två kom in. Birgit Nilsson som nummer ett.

Men åren på skolan blev inte roliga.

–Att bli operasångerska är inget för bönder, sa en lärare snorkigt till henne.

Och när hon skulle debutera i ”Friskytten” 1946 skrek dirigenten att hon var omusikalisk och obegåvad. Dessutom hade hon för stor haka och fula ben.

– Hakan kan jag hålla med om. Men benen var snygga, sa hon långt senare till Aftonbladet, med ett befriande skratt.

Hon fick sin revansch. Vid premiären jublade både kritikerna och publiken och karriären tog snart en sådan fart att till och med hennes pappa föll till föga. Även om han kunde muttra när han hörde applådåskorna.

– Inte behöver ni klappa så mycket. Det är ju bara min dotter som sjunger.

1947 fick hon sitt definitiva genombrott, som Lady Macbeth, på Stockholmsoperan.

Då hade hon hunnit träffa sin blivande make, veterinärkandidaten Bertil Niklasson, i restaurangvagnen på tåget mellan Skåne och Stockholm. 1948 gifte de sig på tu man hand i Svenska kyrkan i Köpenhamn.

1951 kom första gästspelet utomlands. I Berlin.

USA-debut 1959

1953 sjöng hon för första gången i Wagnerstaden Bayreuth – det skulle bli många årliga gästspel där. Och 1959 debuterade hon på Metropolitan i New York.

I Wien – som med åren kom att bli hennes egen favoritstad – visste man alltid när ”Die Kammersängerin” hade sjungit klart. Då proppades trafiken igen när alla skulle följa henne hem till hotellet efter föreställningen.

Blev svarslös

Här blev hon som den första kvinnan hedersmedlem i Wiens filharmoniker och det var här som hon fick den prestigefyllde dirigenten Herbert Karajan för en gångs skull svarslös.

– Försök sjunga med hjärtat. Det brukar sitta där ni har ett kassaskåp, fräste han vid en repetition.

– Åh, sa Birgit Nilsson, det finns alltså något vi har gemensamt.

Och det var i Wien som hon 1959 började ”avskaffa Divan, tog ner det gudomliga på jorden”, som någon skrev.

Hon, den stora operasångerskan, klämde i med schlagern ”I could have danced all night”.

I dag tycker ingen att det är konstigt om en operastjärna sjunger slagdängor.

Då var det en sensation, som nästan välte Wien.

Reste med förstoringsglas

Med sig på sina resor världen över hade hon alltid en lupp eller ett förstoringsglas. Hon besökte gärna auktioner eller antikbodar och med lupp eller förstoringsglas studerade hon smycken eller ädla stenar.

Först vid 66 avslutade hon sångarkarriären. Sensationellt även det i en bransch där man brukar pensioneras vid 53.

Äktenskapet med Bertil Niklasson, och två helt olika yrkeskarriärer, höll i alla år. Gården i Västra Karup har alltid varit ”hemma”, här har Birgit huserat i köket och påtat i trädgården – mellan sina många resor utomlands.

Hela världen har varit hennes arbetsfält, alla de stora scenerna har hon stått på, om och om igen – och många av världens stora har hon mött, presidenter och ministrar, kungar och drottningar, skådespelare, sångare och musiker och förstås alla andra stora operastjärnor – men hennes hjärta har alltid funnits i Västra Karup.

Med Bertil och katterna – de sistnämnda de enda som på senare år fick höra henne sjunga.

Lockade stjärnor

Och med hembygdsföreningen. Intäkterna från Birgit Nilssons årliga konserter i Västra Karups kyrka, där hon förr sjöng själv och dit hon lockade andra stora stjärnor, gick rakt ned i Bjäre härads hembygdsförenings kassa.

Men världen har aldrig glömt henne.

När hon och maken Bertil i december 1999 satt på hedersläktaren på Metropolitan i New York för att se ”Tristan och Isolde” – på dagen 40 år efter hennes egen debut som Isolde på samma scen – fick hon stående ovationer.

På sin 80-årsdag 1998 blev hon utnämnd till professor i musik.

Nu har hon tystnat. Men hennes skivinspelningar finns kvar.

La Nilsson kommer världen att lyssna till länge än. Och minnas.

Avslutade med turné i Tyskland

Kerstin Nilsson, Bosse Sandström