Ingen trodde på Tommies historia om en galning

1 av 3
NYHETER

Han vaknade av att sambon Anna skrek för sitt liv.

Men ingen trodde på historien om en okänd mördare som dök upp i lägenheten.

I dag har dna-tekniken friat Tommie Karim – och nu kämpar han för att få tillbaka ettåriga sonen Mario.

Han vaknar av ett skrik. Tommie Karim, 20, springer upp från sängen och ut i köket. Sambon Anna Norell ligger på golvet. Ovanför henne står en ung man i rutig skjorta med en kniv i handen. Tommie Karim springer ut ur lägenheten, ner i trapphuset och ringer på hos sin pappa som bor i samma uppgång. Han ringer 112 och larmar polisen. Samtidigt ser han mannen med den rutiga skjortan lämna hyreshuset och gå därifrån.

Polis och ambulanspersonal är snabbt på plats och slår fast att Anna Norell är död. Hon blev bara 19 år gammal.

Tommie Karim har förlorat sin sambo och är nu ensam förälder till Mario, tre månader. Men mardrömmen har bara börjat.

– Jag blev utfrågad på polishuset och när förhöret var slut berättade de att jag var anhållen för mordet. Man jag förstod inte var de sa. Jag var så chockad att det tog flera dagar innan jag förstod vad som hade hänt och att polisen trodde att jag hade gjort det, säger Tommie Karim.

Det var 30 mars förra året.

”Jag grät i cellen”

Drygt sju månader senare sitter vi i hans kök i en lägenhet i Gävle. Han är blek och berättar tystlåtet men sakligt om det som hänt. Allt finns klart i minnet ”som stillbilder”. Tidsperspektivet har däremot försvunnit.

Det blir så när man sitter häktad i två månader med fulla restriktioner.

– Man kan inte göra någonting. Jag låg och grät i cellen och hoppades att den som hade gjort det skulle åka fast så att jag kunde åka hem, säger Tommie Karim.

Polisen trodde inte på hans historia om den okända gärningsmannen.

Främling — vanlig lögn

Och det är kanske inte så konstigt. Berättelser om okända personer som kommer in i bostäder och mördar någon närstående får polisen höra hela tiden. Oftast är det rena lögner. Vad som gjorde polisen extra skeptisk i det här fallet var att det i Tommie Karims och Anna Norells lägenhet inte fanns några tecken på inbrott. Ingen hade heller sett en man i rutig skjorta vid tiden för mordet.

– Det märktes att polisen inte trodde mig. De gjorde vad som helst för att jag skulle bryta ihop och erkänna. Jag blev förhörd av två poliser. Ena dagen var en av dem snäll och den andre elak och sedan bytte de roller, säger Tommie Karim.

Han har tappat räkningen på de många timmar han suttit i förhör, men uppskattar att han berättat sin historia ”över hundra gånger”.

Eftersom Tommie Karim bara såg mannen i rutig skjorta i

någon sekund började han efter hand att tvivla på sin egen historia.

– Till slut trodde jag att jag var psykiskt sjuk och att jag hade gjort det. Trots att jag var oskyldig oroade jag mig över vad dna-testet skulle visa.

Under tiden som Tommie Karim satt häktad fick han inte träffa sin son, som de sociala myndigheterna hade tagit hand om, en enda gång. Däremot fick han, under övervakning, ta emot besök av sina föräldrar.

Anna Norell hann också begravas.

Men Tommie Karims namn fanns inte med i dödsannonsen.

– Hennes familj trodde att jag hade gjort det. Och jag kan förstå dem.

Dna förändrade allt

Den 27 maj släpptes Tommie Karim på fri fot.

Dna-prover visade att blodet från mordplatsen inte kom från honom.

– Jag fick ingen ursäkt eller någonting. Polisen sa bara att det var tråkigt att jag suttit häktad så länge.

Livet ute i friheten blev till en början komplicerat. Mario var placerad i fosterhem och Tommie Karim tyckte sig höra hur folk viskade och pekade bakom ryggen.

– Men värst var att jag var orolig för att mördaren skulle söka upp mig. Det var jag riktigt rädd för.

Ingen förstår motivet

Den 25 oktober tar utredningen en oväntad vändning.

Camilla Lifvendahl, 34, hittas mördad i sin bostad i Skutskär utanför Gävle. Hennes död har många likheter med Anna Norells.

Polisen upptäcker också att båda kvinnorna under olika perioder hade varit fosterbarn i samma familj.

Sonen i familjen grips och den 31 oktober visar dna-testerna att hans blod finns på båda mordplatserna.

Mannen erkänner morden, men uppger att han älskar sina styvsystrar. Enligt sin advokat Magnus Isaksson har han länge haft psykiska problem och morden kommer att förbli oförklarliga för alla utom mördaren.

Han genomgår nu en rättspsykiatrisk undersökning i väntan på rättegång i Gävle tingsrätt.

Samtidigt försöker Tommie Karim få livet att återgå till det normala.

Han är sjukskriven och kämpar för att få tillbaka sonen Mario som fortfarande befinner sig i en jourfamilj.

Träffas inte ensamma

De träffas dock tre gånger i veckan. Men fosterföräldrarna är alltid med.

– Det känns konstigt och är svårt att slappna av och vara sig själv. Jag blir rädd för att göra fel och till exempel mata Mario på något sätt som de inte tycker är rätt.

Någon närmare förklaring till varför han inte har återfått vårdnaden av sonen har Tommie Karim inte fått. De sociala myndigheterna har förklarat att saken måste utredas noggrant och att sådant tar tid.

– Jag kan inte diskutera enskilda fall men tro inte att vi tjuvhåller barn från föräldrar i onödan. Vi måste utreda familjesituationen med utgångspukt för barnets bästa, sa Örjan Ohlström, socialchef i Gävle till Aftonbladet i slutet av december.

Socialtjänsten i Gävle har JO-anmälts av Siv Westerberg, jurist vid Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter.

– Socialtjänstens agerande är mycket upprörande och jag anser att de bryter både mot svensk lag och mot Europakonventionen, säger hon.

För Tommie är väntan på sin son väldigt jobbig.

– Därför försöker jag hålla mig sysselsatt. Om jag inte gör någonting kommer tankarna. Det

bästa för mig är att vara med

mina kompisar, säger Tommie Karim.

Utanför finns en lekplats med gungor.

Den är alldeles tom.

Andreas Utterström