En unik röst har tystnat

Östen började sin karriär som 3-åring

1 av 9 | Foto: Tommy Mardell
Slapp tyrolerhatten För de flesta blev Östen Warnerbring känd genom låtar som "Jag måste köpa mig en tyrolerhatt" och "Glöm ej bort det finns rosor".
NYHETER

Det finns en berättelse om vänskap och Östen Warnerbring.

Den handlar om hur två av hans vänner tog med honom till Kanarieöarna för att lära honom musik igen.

Det hände 1985 och han kunde inte ens "Bä, bä vita lamm" längre.

De två, Jan Andrén och Peter Winberg, musiker och vänner, ville hjälpa en kompis. Omvänt hade Östen Warnerbring gjort samma sak. Utan att tveka.

Någon gång, berättas det i denna historia, grep Östen Warnerbring tag i sin saxofon och han gjorde det i en sorts förbannad förtvivlan och där och då mindes fingrarna greppen, hur de skulle göra och ett Charlie Parker-solo i boplåten "Ornitothology" från 1952 satt klockrent.

Då kom musikminnet, musikaliteten, gehöret - allt kom tillbaka. Och Östen Warnerbrings liv var räddat.

Borta en månad

Det är kanske en märklig historia, att en hjärtinfarkt kan radera ut minnet av musik från en musikers och sångares minne men det var vad som skedde. Han var borta under en månad.

För Östen Warnerbring var det mer än märkligt. Han har beskrivit månaden som värre än själva infarkten, livet fanns inte när han inte kunde spela, inte sjunga.

Han var helt självlärd, autodidakt. Musiken hade bara funnits där ända sedan han som treåring satt vid grinden hemma på Jägersrovägen i Malmö och spelade munspel för människorna som var på väg till eller från trav- och galoppbanan. Han kunde få någon femöring och det var hans första gager.

Han fick en godispåse när han som fyraåring, uppklädd i tyrolerkostym, spelade "Spiskroksvalsen" på tonett, en sorts lergök, på Malmöpolisens julfest.

Han fick sin första klarinett av en äldre bror, som köpt den för 75 kronor men pappa polisen ville inte att Östen skulle bli musiker, artist. Det var inget hederligt yrke och Östen försökte sig på annat efter att som 15-åring slutat skolan.

Han var dekoratörslärling och målade jultomtar en hel sommar, han var springgrabb, slipsförsäljare, plåtslagare, han provade under ett par år som journalist.

Innan denna yrkeskarriär hade han, som 14-åring, 1948, fått specialtillstånd av Musikerförbundet för att få spela en kväll mot betalning. Han fick tio kronor.

Lyssnade på jazz

Och det var musiker han blev och i början av 1950-talet lyssnade han mycket på Charlie Parker och den amerikanske pianisten Lennie Tristano.

Sitt första proffsjobb fick han just 1952 då han åkte med Totte Wallins orkester till Tyskland för att underhålla amerikanska soldater.

Östen Warnerbring blev schlagersångare och med vilken låt han slog igenom och blev folkkär kan de lärde tvista om, men första gången han hamnade på Svensktoppen var 1964 tillsammans med Lill-Babs och låten "Säg inte nej".

Landsplåga

Sedan kom "Glöm ej bort det finns rosor", "En sommarvind" och 100-tals låtar till under 60- och 70-talet. 1969 började alla sjunga "Jag måste köpa mig en tyrolerhatt". Den blev en landsplåga.

Då började också Östen Warnerbring känna en viss leda med schlagersången. I en intervju i Aftonbladet sa han till Renée Höglin, att han inte ville gå i graven med en tyrolerhatt på.

Ärligt gick han egentligen in i både en musikalisk och en personlig kris då. Det har han berättat för musikvetaren Mårten Ljungberg, Stockholm, som 1996 skrev en 80-poängsuppsats om Östen Warnerbrings musik mellan 1952 och 1970. Det var han mycket smickrad över.

Hittade ny publik

Han drog sig tillbaka från de stora scenerna, de stora framträdandena. Han uppträdde i stället på skolor, servicehem för gamla och handikappade. Han hittade även den publiken.

Han började tonsätta Dan Andersson, Hjalmar Gullberg, och Fritiof Nilsson Piraten. För ett par år sedan kom hans cd-box "Bombi Bitt och jag".

Han fick igenom sin vilja. Han dog inte med tyrolerhatten.

Per-Iwar Sohlström