Ingen ser en mördare dränkt i blod

Peter Kadhammar om kannibal-rättegången

NYHETER

Ingen sa ordet, men så mycket i rättegången mot dubbelmördaren Lennart Persson handlade om ensamhet.

Där satt mordoffrens släktingar, som hade kommit till sal ett i Gävle tingsrätt för att höra och se mannen som tog deras älskade ifrån dem. Men redan efter några minuter viskade Persson till sin advokat att han inte ville stanna utan sitta i ett angränsande rum.

Rättens ordförande, lagman Karl-Axel Bladh, gick med på hans önskan. Sedan var mordoffrens anhöriga ensamma, utan att få se eller höra den mördare som de ville försöka förstå.

Lennart Persson satt i sin ensamhet i rummet bredvid. Men han hade varit ensam så länge. Han var ensam när han bodde i kolonistugan på sina föräldrars tomt, han var ensam i sin arbetslöshet och ensam med ångesten och rösterna i huvudet.

Han var ensam när han dödade.

Efter det första mordet, när han högg ihjäl sin 18-åriga fostersyster, satt han ensam på bussen tillbaka mot Gävles centrum, nerblodad, ”hela ansiktet, hela händerna, hela kroppen var totalt nedstänkt”, beskrev han sig själv i ett polisförhör.

I Gävle bytte han buss, fortfarande indränkt i blod.

Vad säger det om ensamheten i vårt samhälle att ingen reagerade, ingen såg honom?

Bakom sig lämnade han mordoffrets spädbarn och far, Tommie Karim, som strax blev den som polisen misstänkte.

Tommie Karim häktades och utsattes för förhör efter förhör tills han började tvivla på sina egna ord, på vad han hade sett. Så ensam var han, den oskyldige.

Lennart Persson var ensam även efter det andra mordet, när han högg ihjäl sin 34-åriga fostersyster. ”?det är ett blodbad, hela mitt ansikte, allting, jag stank av det där äckliga blodet”, sa han i polisförhör.

Ändå kunde han ta sin cykel utanför hyreshuset, där det satt en person ”en eller två meter” bort, och cykla hem utan att någon såg honom eller reagerade.

Vad säger det om vårt samhälle?

I går satt Persson, storväxt och kraftig, med ganska långt hår och ljust skägg, i tingsrätten och höll händerna mellan benen. Händerna var låsta i fängsel, som polisen ansåg att det var för farligt att ta bort. Persson tittade ner i bordet.

Han var ensam i sina tankar, och sedan ville även han vara ensam från rättens och publikens, men kanske framför allt från de anhörigas blickar och bad att få lämna rummet.

Vad säger det om vårt samhälle att han fick det?

Det är ett humant samhälle, som inte ens tvingar en dubbelmördare att närvara vid sin egen rättegång. Men den humaniteten lämnade andra i en ensamhet så svår att den inte går att föreställa sig.

Där satt pappan till det 34-åriga mordoffret och fick höra detaljer om knivhuggen som dödade hans dotter. Där satt Tommie Karim och fick höra detaljer om huggen som dödade hans sambo, hans barns mor. Där satt en mormor. Där satt syskon.

Det enda de fick höra av mördarens förvånansvärt ljusa stämma var två uppspelningar från polisförhören. De fick aldrig möta hans blick. De fick inte, som Tommie Karim sa att han önskade, ”se vad det är för person”.

Lennart Persson behövde inte komma in ens när rätten meddelade hans dom, som alla redan visste vad den skulle bli. Rättspsykiatrisk vård.

Det var en snabb rättegång, som inte lämnade några juridiska frågor men desto fler mänskliga, en snabb process som efterlämnar kronisk smärta och stor ensamhet.

Tidigare:

Peter Kadhammar