Jag vet hur det känns att åka med i en lavin

Skidåkaren Jesper Rönnbäck om faran med jakten på det perfekta åket

NYHETER

När jag åkte som mest skidor gick det knappast en dag utan att jag tänkte på laviner.

  Faktiskt har jag fortfarande svårt att komma till en skidort utan att tanken slår mig. Det är värst på natten, just innan man somnar. Då kommer funderingarna. Varför i hela världen åkte jag det där sista åket?

Jesper Rönnbäck, 32, från Luleå är en av världens främsta alpina skidåkare. Han har bland annat vunnit VM-brons i puckelpist i Nagano 1997 och en sjätteplats i OS 1998. Efter skidkarriären började han studera journalistik. Han är krönikör i Sportbladet.
Jesper Rönnbäck, 32, från Luleå är en av världens främsta alpina skidåkare. Han har bland annat vunnit VM-brons i puckelpist i Nagano 1997 och en sjätteplats i OS 1998. Efter skidkarriären började han studera journalistik. Han är krönikör i Sportbladet.

Jag visste att snön var förrädisk. Jag visste att det låg vassa stenar i fallinjen. Man blir svettig och pulsen ökar lite grann. Man tänker på sina nära och kära och man lovar sig själv att bli försiktigare i framtiden.

   Så tänker man på kvällen. Men på dagen är det annorlunda. Då sitter skidorna fint på fötterna och vinden fläktar skönt i ansiktet. Självförtroendet ökar för varje sväng.

   Man prövar allt brantare sluttningar i jakten på dagens bästa åk. Det gör alla andra också. Framåt eftermiddagen är hela berget insvept i en väv av vackra skidspår.

  I varenda liten skreva har någon djärv åkare ritat sin egen lilla signatur. Bara de allra farligaste linjerna är ospårade. Men inte länge till, för om snön suttit fast på alla andra ställen borde den ju sitta fast där också. Och visst sitter snön fast. I 999 fall av 1000.

   Det är just det som är det lömska med laviner. De är så sällsynta. I 999 fall av 1000 kan man lugnt kryssa ner till afterskin och berätta om dagens bästa åk. Man får en klapp på axeln och den berömda frågan:

  Var det inte farligt?

  Man svarar att det var farligt, men tillägger snabbt att man hade "en bra känsla" i magen. Sedan skyndar man sig att trava upp ett par "rationella" argument till varför just det åket var säkert just den dagen. Det räcker som svar. Sedan tar man en öl och sköljer ned den lilla gnutta av ångerfullhet som eventuellt ruvar någonstans djupt nere i samvetet.

  Varför ska det då vara så svårt att hålla sig borta från de farligaste sluttningarna när man vet att man sätter livet på spel varje gång? Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns spänningssökande människor. Den amerikanska bergsklättrarklyschan "because it's there" ger faktiskt en ganska bra sammanfattning. Varför måste vissa människor bestiga ett berg? Jo, för att det finns där.

   Högmod, frestelse och hopp om belöning - allt på samma gång.

  Because it's there.

  Är det värt det? Det beror naturligtvis på hur man värdesätter livet. Jag har åkt offpist sedan jag var fyra år gammal och tagit fler risker än jag vill tänka på.

   Jag vet hur det känns att åka med i en lavin och jag har haft vänner som slutat sina dagar under snön. Skidåkningen har gett mig enormt mycket, men vore jag fyra år i dag skulle jag knappast göra om det. I alla fall inte på samma sätt.

Läs mer

Jesper Rönnbäck