Hur ser arbetsgivare på utbrändhet?

NYHETER

Hej! Jag gjorde mitt examensarbete för två år sedan. Sedan dess har jag jobbat på ett okvalificerat jobb. Att jag inte har jobbat med det som jag utbildat mig till beror på olika saker, dels är arbetsmarknaden inte den bästa men till stor del beror det på att jag inte har sökt så många jobb för jag har inte orkat. Av olika anledningar hamnade jag i en livskris och jag har gått i terapi och mår bättre nu även om jag inte är helt bra. Grejen är den att jag har lärt mig mycket under den här tiden och hur jobbigt den än har varit så skulle jag inte vilja vara utan det. Jag känner mig själv bättre och kommer att gå stärkt ur det här.

Nu vet jag att jag vill försöka få ett jobb som jag är utbildad för men mitt självförtroende är inte det bästa och det lyser förmodligen igenom i de ansökningar jag skickar.

Min frågor till dig är egentligen; Hur kan stärka mig så att jag blir bättre på att söka jobb? Och hur förklarar jag åren då jag haft ett vanligt jobb? Hur ser arbetsgivare generellt på sådana här åkommor dvs depressioner, utbrändhet och liknande?

/Anonym

Svar: Hej och tack för din fråga. Bra att du inser att du gjort stora och viktiga lärdomar om dig själv och livet av din svacka. Det brukar dom flesta tycka men oftast inte när krisen ligger så nära i tid. Bra också att du fått hjälp och har börjat hitta energi igen.

Många människor har i dag ”luckor” i sitt CV och givetvis förstår jag att det känns jobbigt för dig att försöka förklara dig. Det finns arbetsgivare i dag som är väldigt skeptiska till allehanda psykiska besvär men så finns det som väl andra som har större hjärta?

Jag tycker du skall aktivt söka dig till sådana som inser att livet går upp och ner för alla och att det inte har någoting med kompetens och vad du kan prestera i framtiden att göra. Har du någon möjlighet till praktik, arbetsplatsprövning eller liknande kan detta vara ett sätt för dig att komma igång. Fortsätt stärka dig själv genom att du bollar dina framsteg med någon utomstående, genom att du ger dig själv en klapp på axeln för varje steg framåt du tar även om det inte går snabbt nog i dina ögon.

Kram och lycka till

Nina Jansdotter

Läsarnas frågor till coachen: