– Jag plockade ihop mina döda kamrater

Magda Eggens berättar om förintelselägret i Auschwitz

NYHETER
Foto: malin gezelius

   Magda Eggens säger: Hej, jag sitter här och väntar på era frågor om förintelsen.

Mathilda säger: Mycket beröm till dej! Du är väldigt stark som klarat detta och "grattis" om man nu kan säga så. Jag blir som mållös när jag läser om andra världskriget och fånglägerna, men ändå ÄLSKAR jag att läsa om det, det är så gripande. Har du fortfarande massa minnen? Gömde sig du och din familj, eller hann ni inte? Jag beundrar dej VERKLIGEN! Kram /m

   Magda Eggens säger: Ja, jag har alla mina minnen levande fortfarande och många gånger drömmer jag om det som hände. Vi har aldrig hunnit gömma oss, de har med tvång fört bort oss från vårt hem i Ungern i Kisvarda.

Moa säger: Har du varit tillbaka i Auschwitz på senare år och tittat på eländet som står kvar?

   Magda Eggens säger: Jag har aldrig varit tillbaka till Auschwitz. Jag klarar inte det för det gör så ont att se den platsen där alla mina kära har blivit mördade. Men varje gång jag är ute och berättar i skolorna så är jag där i mina tankar. Jag upplever det hela tiden på nytt i mina tankar och i mitt hjärta.

Omid säger: Jag hade länge svårt att förstå hur ett helt folk och land kunde bli så manipulerade av en enskild individ, tänker du likadant, hur något sånt här kunde hända?

   Magda Eggens säger: När människorna inte har kunskap, när människorna är lättledda, när människorna är likgiltiga för vad som händer en medmänniska, då kan det hända sådana saker. Många gånger är de onda människornas akitivet inte det värsta utan de så kallade goda människornas passivitet. Det är lika illa att tolerera orättvisor som att begå dem.

Dajv säger: Hur känner du för tyskar du träffar idag?

   Magda Eggens säger: Det är så att den nya generationen är inte ansvarig för det som deras förfäder har gjort. De bär inte skuld för det.

Tox säger: Vad var din första tanke när du steg av tåget vid Auschwitz?

   Magda Eggens säger: Det var obeskrivbart, det var kaos, jag hade svårt att tänka. Första tanken var att "Jag kan andas" efter att vi varit instängda i boskapsvagnarna i tre dagar och tre nätter. Jag var jätterädd för jag såg människor med rakade huvuden och ss-män. De hade schäferhundar i koppel som skällde och visade sina tänder. Alla människorna hade fångkläder när de öppnade skjutdörrarna i boskapsvagnen. Min första tanke var: "Vart har vi kommit?" Jag tänkte på min mamma som var gravid och alla som hade små barn, de kunde inte gå av från vagnarna. De ropade i högtalarna att vi skulle hoppa av, det var lätt för mig för jag var ung men de som inte klarade blev slagna och sparkades ner från boskapsvagnarna. Det var en obeskrivbar känsla av maktlöshet, vad ska hända?

anton_a säger: Hur ser du på de som fortfarande förnekar att förintelsen av judar och zigenare och andra inträffade? (Håller på med detta i skolan just nu)

   Magda Eggens säger: Att det finns människor som kan förneka förintelsen när det finns levande vittnen kvar och så många skrivna böcker om nutidshistoria är helt och hållet ofattbart. Det är total okunskap om nutidshistoria.

Goran säger: Var det någon av de tyska soldaterna som visade någon som helst medmänsklighet?

   Magda Eggens säger: Tyvärr, det har de inte gjort. Inte har jag träffat någon som visat den minsta mänskliga känsla mot oss när vi frös, när vi svalt. Ingen.

Tove säger: Vad var det du gjorde på Auschwitz? Vad var ditt 'arbete'?

   Magda Eggens säger: Det var olika arbeten, delvis har jag arbetat i stenbrottet med tunga verktyg. Om vi inte arbetade tillräckligt fort så slog de oss. Ibland hjälpte jag till att plocka ihop mina döda kamrater som hängde vid den elektriska taggtråden. Hela lägret var inhägnat med taggtrådsstängsel som var strömförande och många har begått självmord där och då fick vi hjälpa till att samla ihop de döda flickorna. Varje morgon väckte de oss i gryningen och vi fick stå i givakt i tre-fyra timmar, så kallad appell, och det var likadant innan vi fick lägga oss. Det gick mycket tid till det. Vi blev räknade för att capo , den som var ansvarig för ordingen i baracken, skulle kunna lämna rapport till ss-mannen om hur många vi var och hur många som hade dött under dagen.

Jens säger: Hur gick "snacket" mellan er fångar? Såg ni något ljus i tunneln eller var allt bara svart och elände?

   Magda Eggens säger: Det var blecksvart för vi tänkte hela tiden på hur det skulle bli att bli skickad till gaskammaren. Två-tre gånger i veckan var det selektion och då valdes flera av oss ut, särskilt de som var bleka och sjuka, men det kunde ha blivit vem som helst. Så man skakade av rädsla. Blir det min tur att dö idag eller min syster?

När tyfus bröt ut dog mina kamrater den ena efter den andra. Det fanns ingen medicin och vi fick ingen hjälp. Hur kunde man ha någon ljusglimt i den tillvaron?

Alex säger: På vilket sett blev ni bortförda ifrån Ungern? Jag menar, vaknade ni mitt i natten och det var folk som tvingade med er? Kan du berätta lite om det dygnet?

   Magda Eggens säger: Nej, det kom nya lagar och en dag kom lagen att alla judar måste lämna sitt hem och får ingenting ta med sig bara en omgång kläder och mat för några dagar. Då kom de ungerska nazisterna som hämtade oss och förde bort oss från vårt hem som om vi vore kriminella brottslingar och stängde in oss i ett ghetto där det var fruktansvärda förhållanden. Ont om vatten, ont om mat. Vi frös och fick sova på golvet. Kackerlackorna kröp över oss på natten. Där fick vi bo i flera veckor, jag minns inte hur länge. Sen fördes vi därifrån i bokapsvagnarna till Auschwitz-Birkenau.

Caroline säger: Hej Magda! Vilken hjälp fick du av Sverige att bearbeta de psykiska svårigheterna efter det du upplevt?

Moderator säger: Efter Carolines fråga tar vi två frågor till...

   Magda Eggens säger: Ja, kära du, Sverige var inte beredda. De dödsjuka flyktingarna som hämtades hit av Folke Bernadotte som var chef för Svenska röda korsets Vita bussar fick inte någon hjälp alls att bearbeta fasorna. Vi har inte ens fått språkundervisning. Jag har en liten bok kvar och i den står det vad jag har fått och vilken hjälp jag har fått. Där står det 10 kronor och en omgång kläder och en tågbiljett när vi kunde stå på benen. Vi skickades till Gislaveds gummifabrik för att arbeta i fabriken vid löpande band. Caroline, om du läser min bok ”Vad mina ögon har sett” så får du se vad vi har fått för hjälp.

tom säger: Hej Magda. Är filmen Schindlers List enligt dig en realistisk skildring av det som hände i förintelselägrena? Jag antar att du har sett den.

   Magda Eggens säger: Hej Tom, jag har sett Schindlers list. Jag önskade att det hade varit så i Auschwitz som det var i filmen. Så lindrigt och så bra var det inte i Auschwitz. Det var mycket mycket värre.

Moderator säger: Sista frågan:

Adagio säger: Om du fick säga en sak till alla nynazister idag, vad skulle du då säga?

   Magda Eggens säger: Jag skulle säga: Åk dit till Auschwitz där det finns museum, där finns alla kvinnohår, nummerbrickor och glasögon kvar från de som dog i lägret, och alla leksaker som togs från barnen innan de dödades i gaskamrarna. Den som tvivlar måste se det med sina egna ögon. De kan också läsa böcker och gå till forum för levande historia och se den utställning som finns där om förintelsen. Då kanske de lämnar den ideologi som det är obegripligt att någon människa kan ha när alla vet att 11 miljoner människor dödades av nazisterna under andra världskriget, och när vi lever i en demokrati och kämpar för allas lika värde.

I kriget dödades inte bara judar utan alla som var oliktänkande: socialister, kommunister, Jehovas vittnen, homosexuella och romer. Av 6 miljoner judar som dödades var 1,5 miljoner barn. Alla människor har ett personligt ansvar att vi kämpar för vår demokrati och alla människors lika värde. Vi måste fortsätta kämpa mot rasism och främlingsfientlighet. Det som hände under andra världskriget ska aldrig få hända igen.

Moderator säger: Vi tackar Magda Eggens så mycket för pratstunden och vi tackar förstås också alla läsare som skickat in frågor.

   Magda Eggens säger: Jag tackar för att jag fick tala med er och jag vill citera min landsman Imre Kertesz som fick Nobelpris i litteratur 2002: ”Den som tiger, den sviker. Jag sviker inte och jag tiger inte och jag kommer att berätta allt vad mina ögon har sett tills jag har krafter att tala.”

Ni kan läsa mer om det som hände mig och min familj under andra världskriget och hur det gick för mig i det nya landet Sverige, som flykting, i mina böcker

Läs mer