De kollade 14 000 män

Så lyckades polisen ta fast Hagamannen

NYHETER

UMEÅ

Inga-Lena Jonasson, 46, sitter i ett trångt rum på andra våningen i polishuset. Hon säger att hon aldrig lät Hagamannen begränsa hennes egen frihet, hon tog sina kvällspromenader som vanligt.

Lättad polischef Inga-Lena Jonasson och hennes kollegor har gått igenom tips efter tips, kollat upp man efter man, drabbats av bakslag efter bakslag. Tack vare ett tips och dna-teknik har polisen nu lyckats gripa den mest hatade brottslingen i Umeås historia. Jonasson är bergsäker på att de hittat rätt man och att bevisen håller ända fram. ”Vi har tagit Hagamannen”, säger hon.
Foto: LARS ROSENGREN
Lättad polischef Inga-Lena Jonasson och hennes kollegor har gått igenom tips efter tips, kollat upp man efter man, drabbats av bakslag efter bakslag. Tack vare ett tips och dna-teknik har polisen nu lyckats gripa den mest hatade brottslingen i Umeås historia. Jonasson är bergsäker på att de hittat rätt man och att bevisen håller ända fram. ”Vi har tagit Hagamannen”, säger hon.

Men när hon, en ensam kvinna, var ute på kvällen hoppade män hon mötte bokstavligen åt sidan – antingen rädda för att skrämma henne, eller oroliga för att bli sedda som potentiella våldtäktsmän.

Jonasson är chef för kriminalens underrättelsetjänst i Västerbotten. Hon har varit med och kollat upp 14 000 män, inklusive vänner och bekanta. ”Man får tänka bort det och hoppas att de avförs från utredningen”.

Utredningen om Hagamannen var så stor att den grep in i alla människors liv i Umeå, antingen i form av ett hot, en känsla av obehag eller som tips och misstankar.

Många gånger, hon säger så, gick Jonasson hem med känslan: Nu har vi honom!

På jakt efter små fötter

Då hade hon varit med och ringat in en man som passade i längd, skostorlek – små fötter – och som inte kunde ge någon bra förklaring till vad han gjorde en natt för en, två, tre eller fyra månader sedan. Eller vad han gjorde en natt för flera år sedan.

Hur många kan det?

Hur många skulle inte bli nervösa och trassla in sig i till synes osammanhängande förklaringar om de blev kallade till förhör, potentiellt misstänkta för att vara den mest avskydde brottslingen i Umeås historia?

Fyra stolar är uppklämda mot väggen mitt emot Jonassons skrivbord. En besökare måste gå på snedden för att få plats.

På skrivbordet har hon två dataskärmar bredvid varandra.

Där har hon suttit och slagit på namn efter namn, namn efter namn. Hon har, tror hon själv, kollat upp de flesta män i Umeå i åldern 25 till 40 år. Plus många fler.

– Vi har inte lämnat något åt slumpen. Annars hade vi inte tagit honom.

Ständigt nya tips

Självklart har hon grubblat under de månader och år som har gått. Varför hittar vi honom inte?

Men så har det kommit ett tips, om en våldsam man, eller en ensam, och så har denne våldsamme eller ensamme man kanske lämnat otydliga uppgifter under förhöret och då – ja, nu har vi honom! Tills dna-provet gett annat besked.

För att inte tala om alla vaga tips. ”Jag gick i skola med en kille som hette Kalle för tio år sedan. Han kan vara Hagamannen.”

Jonasson och hennes kolleger satt vid dataskärmarna och slog, de ringde andra myndigheter, kollade i register, för att finna den mystiske Kalle.

Den osynlige mannen

Men den man som nu är gripen var, med Jonassons ord, inte ”synlig” för polisen. Han var en bland alla andra. Ostraffad. Inte avvikande. Hur hittar man en sådan, om man inte tar honom på bar gärning?

Han fanns inte i de 22?000 dokument som polisen upprättade. Han fanns inte i några register utom de vanliga, där alla finns.

Han var ett tips, ett namn bland 14?000 andra. Hade Inga-Lena Jonasson och hennes kolleger hittat honom om de inte hade haft dna-proverna som hjälp?

Som ”1984” i verkligheten

Det finns ett drag av Storebror och romanen ”1984” över Umeåpolisens utredning. Du är kortväxt. Det gör dig misstänkt. Polisen ber att få ta lite saliv ur din mun.

Fem dagar senare hämtas du på din arbetsplats.

Vem har i dag mage att varna för Storebror och kontrollsamhället? Den nya tekniken är ju fantastisk!

Jo, Inga-Lena Jonasson är medveten om dess risker. Hon säger att dna-spår kan manipuleras. Det kan på en brottsplats finnas spår som tillhör en oskyldig. Och även positiva dna-prover kräver ytterligare, stödjande bevisning.

Silbersky skrämmer inte

Jonasson är väl medveten om att den gripne mannens advokat, Leif Silbersky, finns på våningen under, ivrig att få sätta tänderna i de bevis polisen säger sig ha. ”Stjärnadvokaten”, säger hon och skrattar.

Hon är inte orolig för att fallet ska spricka.

– Vi har tagit Hagamannen.

För Inga-Lena Jonasson, som för alla i Umeå, ska livet nu att återgå till det normala. Bakom henne hänger det svenska kontorets obligatoriska barnteckningar.

Jonassons dotter var sex år när Hagamannen började härja. Nu är dottern 14.

– Jag har alltid hämtat henne om hon varit ute efter sex på kvällen, säger Inga-Lena Jonasson. Rena taxirörelsen. Det kommer jag att fortsätta med. Det tillhör normalt föräldraskap.

Läs mer:

Tidigare:

Peter Kadhammar