Annelie, 23: Jag måste fråga om lov innan jag går ut

NYHETER

Jag är 23 år gammal, fyller 24 i år. Jag bor hemma hos min pappa och har i princip ingen utbildning – i alla fall ingen som kommer ge mej ett jobb. Jag söker mellan 1 och 5 jobb om dagen men får inget alls.

Hos pappa får jag bo gratis, vilket är ungefär det snällaste någon gjort för mej. Jag får stämpla till lägsta beloppet, så om jag betalade en rimlig hyra skulle jag leva långt under existensminimum. Det jäkligaste är att i stan där jag bor, finns det nästan bara jobb inom vården och det klarar jag inte av. Om jag skulle flytta någonstans och jobba, så finns det, inom de områden jag alls har någon mening med att söka, mest bara deltidsjobb. Ett deltidsjobb ger mej inte möjlighet att försörja mej.

Det hela blir en ond cirkel som jag personligen inte vågar hoppas på ett slut på. Vad vill ni månne veta mer? Hur fruktansvärt tärande på både mej och pappa det är att jag bor här? Hur dåligt man mår av att ständigt stå i tacksamhetsskuld och få höra av släkt och omgivning att man är totalt misslyckad? Hur man faktiskt tänker att om inget förändras snart så kan man lika gärna ta livet av sej, för det här är ett slöseri med det man fått möjligheter till och man orkar inte leva på det här sättet, för man har inget liv ändå.

Det sorgligaste är att jag får skylla mej själv. När jag gick i skolan hade jag ingen aning om vad jag ville bli. Jag hade fullt upp med att vara mobbad och ha ätstörningar och tyvärr hade jag inte riktigt kraft över att göra något åt det och det var knappast någon annan som gjorde något, så jag började gymnasiet med värdelösa betyg och gick IV. Jag visste inte vad jag ville bli men tillslut sökte jag Barn och fritid och kom in. Och blev utslängd efter ett år just när jag börjat få ordning på närvaron, eftersom jag hade skaffat tuppkam och ”sådana som du ska inte jobba med barn” så fick jag jobb som växeltelefonist, först som timvikarie och sedan 75 procent.

Efter fyra år som telefonist ville jag bokstavligen talat dö. I ren självbevarelsedrift sa jag upp mej och gick ett år folkhögskola, vilket kostade hutlösa pengar i lån men gav mej hopp att orka så här långt. Nu är det slut med det också. Jag bor hos min pappa sedan snart ett år tillbaka. Jag måste fråga om lov innan jag går ut, för jag kan inte ens ta mej till bussen själv, eftersom den ligger tre kilometer härifrån och går på väldigt dåliga tider. Jag kan inte åka någonstans, för jag har inte råd att ha bilen påställd.

Jag vill inte att resten av mitt liv ska se ut så här, men vem ska anställa mej, som inte kan något? Och, om jag så FICK ett jobb, hur skulle jag ha råd att ens ta mej till det i en månad innan lönen kom in? Så ser det ut, ungefär. Men min pappa är snäll i alla fall. Hemskt snäll, men det förstör synen på mej själv som en vuxen människa det med.

Jag ÄR ingen vuxen människa; jag bor hos min far, jag har inget jobb, jag kan inte försörja mej själv, jag kan inte åka och hälsa på kompisar ens inom kommunen (om inte de hämtar mej).

Livet är i sanning underbart.

Men det är idag det. Imorgon kommer det säkert att kännas bättre.

Eller kanske dagen efter.

MVH/Annelie

Fotnot: Annelie är ett fingerat namn. Skribenten heter egentligen något annat.