Singel-Hanna: Varför blir det aldrig rätt?

NYHETER

Det har gått tolv år sen vi sågs. Jag var en naivt förälskad tonåring på semester. Grät floder när han åkte hem, övertygad om att jag aldrig skulle känna lika mycket för någon igen.

Kanske är det spår av naiviteten som gör att jag tackar ja när han föreslår att jag ska hälsa på.

Det skulle vara så häftigt med ett lyckligt slut på sommarsagan.

Fast jag känner honom inte längre. Och vet inte hur han ser ut.

Nervositeten festar rejält på mitt psyke när jag kliver av planet.

Men oron försvinner så fort jag ser honom. Och direkt så vet jag.

Jag kommer inte att sova i gästrummet i natt.

Resten av helgen är i det närmaste perfekt. Vi lyssnar på gamla Dylanlåtar, tittar på kort och tippar i oss mängder med rödvin.

Vi somnar i skeden, utmattade efter ett sanslöst fyllehånglande. När jag vaknar är han så nära att jag knappt vet vilken kropp som är min.

Men när han några timmar senare har lämnat mig på flygplatsen piper det i mobilen. ”Du är underbar. Du är allt jag alltid letat efter.”

Jag stänger av mobilen. Med en innerlig önskan att jag kände likadant.

Vad i helvete är det för fel på mig?

Singel-Peter: Känner mig som en fjortis