Tille ville inte ha någon mat

NYHETER

Aftonbladet har i flera artiklar berättat om Tille, sex månader, i Sundsvall som lider av en dödlig genetisk sjukdom.

Sedan diagnosen har hans mamma skrivit dagbok på nätet om familjens vardag och hur det är att se sitt barn långsamt tyna bort. Här följer ett utdrag från det senaste dygnet:

Niklas och Therese Vesterlund med sonen Tille.
Foto: EVA-LENA OLSSON
Niklas och Therese Vesterlund med sonen Tille.

8 april: I natt trodde jag att det var klippt. Vår lille prins har ju knappt ätit något alls på någon dag. Han hade en del konstiga ljud för sig i natt. Någon slags kräk/hosta som jag inte har hört tidigare. Jag vaknade till hastigt flera gånger, men inte för att jag var rädd utan mer med en tanke: Det kanske är dags nu.

Men i morse så sussade han så sött, så sött. Men inte någon mat och inget vatten ville han ha. Han låg vaken och spanade i några minuter innan han somnade igen.

I dag är det strålande sol här och förhoppningsvis så kommer vi ut en sväng. Tilleman mår ju inte sämre av att ligga i vagnen ute än inne. Snarare mår vi bättre om vi får komma ut.

Nu har vi varit ute och gått. För en gångs skull så kollade inte Tille nyfiket runt sig. Han har inte ätit något i dag eller i går, utan bara druckit vatten. Och idag ville han inte ha speciellt mycket vatten heller. Det känns snart som att det enda vi får i honom är morfin.

I dag har jag funderat väldigt mycket på tiden efter Tille. Försökt förstå hur jag kommer att reagera, hur ledsen kommer jag att bli? Hur mycket kommer tomheten att tära? Hur kommer Liam och Dea att reagera? Hur mycket jag än funderar så kan jag inte föreställa mig hur det kommer att bli. Tille har funnits med i våra liv i lite drygt ett halvår, men det känns som en evighet. Antar att jag helt enkelt får vänta och se.

Många har sagt att någon gång måste vi vara ledsna, men vi är ledsna flera gånger om dagen. Det är ingen ledsamhet som tär på oss, utan mer en stilla sorg. Efter att vi har fällt några tårar känner vi oss ännu starkare.

Trots det så känner jag i dag, när lillknyttet för första gången inte riktigt har varit med i blicken, att jag nog inte kan föreställa mig hur livet efter honom kommer att se ut. Men en sak vet jag: Nu vill jag inte se mitt barn lida något mer.

Så kan du hjälpa de drabbade

Therese Vesterlund