Servitrisen blev stjärna

Svenska Erika, 40, tog New Yorks operascen med storm

1 av 3 | Foto: PONTUS HÖÖK
en superstjärna har tänts Erika Sunnegårdh vid Metropolitan i New York. Svenskan gjorde succé i sin debut på operavärldens kanske mest legendariska estrad, hon fick publiken att skrika och kritikerna att jubla. Själv är hon glad för att de hårda åren, när hon slet som servitris för att försörja sig mellan de sporadiska sångjobben, äntligen är över.Erika Sunnegårdh i Turandot på Norrlandsoperan.
NYHETER

NEW YORK

När Erika Sunnegårdh förra helgen klev in på Metropolitan-operans legendariska scen i New York var hon helt okänd.

När hon några timmar senare klev av samma scen var hon superstjärna.

"Den mest sensationella debuten på 90 år", jublade New York Times.

- Det bästa är att mamma hann hit. Hon var så lycklig, strålar den 40-åriga svens-kan.

Med sin osvikliga känsla för drama och spektakulära verklighetsbeskrivningar har amerikanska media förstås fått det till att Erika Sunnegårdh kom direkt från ett skift som servitris ute i Bronx, knallade in på Metropolitan - och gjorde braksuccé. Fullt så fantastisk är sanningen tyvärr inte.

- Nej, säger hon och skrattar när vi träffas utanför det klassiska operahuset vid Lincoln Center på västra Manhattan.

- Det är visserligen sant att jag länge livnärde mig som servitris. Likaså att jag bor i Bronx. Men jag är utbildad sångerska och har de senaste åren haft musik som yrke.

Sensationsvärdet i debuten på operavärldens kanske mest myt-omspunna scen håller ändå.

En stor röst behövdes

Med hjälp av sin svenska agent knep Erika, född och uppvuxen i Stockholm, för en tid sedan tjänsten som ersättare för Karita Mattila, huvudrollsinnehavaren i en färsk Metropolitan-uppsättning av Beethovens "Fidelio".

-Jag har en ovanlig röst, väldigt stor, och de behövde just en sådan, säger hon.

-Det var väldigt inspirerande bara det. Jag hade inte varit i närheten av något liknande tidigare, men efter bara två auditions fick jag jobbet.

Rollen som ersättare innebär att ständigt vara beredd på inhopp-men inte vara säker på att någonsin få göra ett.

-Dagar då det är föreställning får man inte befinna sig längre från operan än att man kan inställa sig inom tjugo minuter, säger Erika.

När Karita Mattila förra helgen tvingades ställa in ett framträdande varslades Erika ett dygn i förväg.

-Om jag hann bli nervös? Tja, arton månader tidigare hade jag aldrig sjungit på en operascen. Men jag var mest fokuserad.

De stod upp och skrek

Den fokuseringen ledde till ett sjudundrande genombrott. När ridån efter två och en halv timmes magnifik uppvisning i sångkonst gick ner var det gamla operahuset i gungning. Publiken stod upp och skrek av hänförelse, kollegerna i kören kastade sig över Erika för att krama henne och kritikerna fyllde sina anteckningsblock med superlativ.

"Den mest sensationella debuten på Metropolitan på 90 år", löd rubriken i prestigefyllda New York Times dagen efter.

- Ja, säger Erika och ler blygt, de menade ju förstås att det var första gången på så länge som en så oerfaren och okänd sångerska sjungit i en så stor roll.

- Men det var givetvis enormt att se publikens reaktioner. Jag fick nästan kippa efter andan, sådan ljudnivå var det på ovationerna.

Mamma, 78, kom i bil

Allra gladast är den nykläckta stjärnan över att mamma Margareta hann komma ner från sitt hem i Massachusetts och bevittna braksuccén.

- Hon körde själv ner i bil, säger Erika och blir alldeles tårögd.

- Ja, det är nästan svårt att prata om. Så stort känns det. Mamma är 78 år och har länge varit orolig för mig. Det är nog inte så roligt när man kommit upp i den åldern och ens 40-åriga dotter jobbar som servitris.

- Hon var så, så glad. Efteråt gick vi ut och skålade i champagne. Det var det roligaste på hela kvällen.

Vägen fram till den skålen har onekligen varit lång. Erika flyttade till New York redan 1985, när hon bara var 19 år.

- Jag gick på balett-akademin i Stockholm, men ville ut i världen och eftersom mamma kommer från USA från början beslutade jag mig för att åka hit.

- New York var en annan stad på den tiden. Mycket ruffigare. Men jag tyckte det var spännande och hade mycket roligt.

Var inte det lite vådligt, att komma hit så ung?

- Nja, det var många svenska nittonåringar här då. Au pair-tjejer och sånt. Vi var många som hade mycket kul ihop.

Efter en tid av nö-jen och diversejobb gjorde sig emellertid kärleken till seriös musik-som ett barn i den hängivna musikfamiljen Sunnegårdh får med bröstmjölken - påmind.

- Jag saknade musiken och bestämde mig för att utbilda mig i sång och kom in på Manhattan School of Music. Där pluggade jag i fyra år och gick ut 1992.

Därpå följde en lång rad år av provsjungningar, privata sång-engagemang - och servitrisjobb.

- Det gick inget vidare. Så jag är oerhört, oerhört tacksam över att vara där jag är nu.

Opera är ett hårt jobb

Hårt får hon dock jobba fortfarande. Att lyssna till beskrivningen av hur det är att sjunga opera är som att lyssna till beskrivningen av en elitidrottares vardag.

- Efter en föreställning på några timmar är man fullständigt slutkörd. Fullständigt tom. Både fysiskt och mentalt. Så vi får förbereda oss väldigt rigoröst. Bilden av att det bara är tjocka människor som kan sjunga opera är verkligen en myt numera.

Resultatet av ansträngningarna kan bevittnas hemma i Sverige i sommar, bland annat vid ett kulturevenemang i Tensta. Även om Erika bott halva sitt liv i USA känner hon sig fortfarande svensk.

- Jag är väl både svensk och amerikansk. Men jag är ju uppvuxen i Stockholm så visst känns det som hemma.

Sverige kan skatta sig lyckligt. Det finns en ny operastjärna som vi kan kalla vår.

Stora svenska röster

Svenska stjärnor på Metropolitan i New York genom åren:

Per Bjurman