Skräpet var död boaorm

"Folk slänger fel saker för återvinning"

Sopbergets topp I industriområdet Lunda i norra Stockholm ligger en stor hangar som innehåller små berg av plastskräp. Här sorteras plasten ytterligare innan den skickas iväg för att förädlas eller brännas.
Foto: HENRY LUNDHOLM
Sopbergets topp I industriområdet Lunda i norra Stockholm ligger en stor hangar som innehåller små berg av plastskräp. Här sorteras plasten ytterligare innan den skickas iväg för att förädlas eller brännas.
NYHETER

Återvinning är bra, men inte vilken återvinning som helst.

Det går alldeles utomordentligt att återvinna en ketchupflaska, men du kan glömma en pulka av plast.

Visserligen innehåller pulkan betydligt mer återvinningsbar plast än ketchupflaskan, men verksamheten handlar om så mycket mer än miljövård och hushållande med jordens resurser.

I industriområdet Lunda i norra Stockholm ligger en stor hangar som kan symbolisera sopsorteringen i Sverige. Hangaren ägs av företaget Restproduktförädlarna, RPF, och innehåller små berg av plastskräp.

Den gladlynte och entusiastiske anläggningschefen Jim Wahlstrand visar runt.

Självklart ser han verksamheten inte bara som meningsfull, utan också som en viktig del av miljöpolitiken.

- Ett ton återvunnen plast motsvarar ett ton olja, säger han.

Anläggningen sysselsätter drygt 40 personer, vars huvudsakliga uppgift är att plocka ut den plast som ska återvinnas. Denna dag rotar plastgubbarna, om jag får kalla dem så, efter större saker som är godkända för återvinning - vattendunkar, flaskor, sylthinkar...

Handlar om pengar

De plockar bara fram sådan plast som klassificeras som förpackningar, och de måste vara svenska.

Det har inget med miljölogik att göra utan handlar om pengar.

- De svenska företagen betalar för att få sina förpackningar återvunna. Då kan vi inte ta hand om annat, säger Wahlstrand.

Därför kasseras till exempel pulkor. Eller toalettsitsar av plast. Eller plastslangar.

Hangaren är utkyld och det stiger en rå kyla från betonggolvet. Jim Wahlstrand stannar framför ett litet berg av plastskräp.

- Vi har mycket problem för att folk gör fel. De tror att de gör rätt men de kastar fel saker.

Han tänker naturligtvis inte på det styckade älgkadaver eller alla de döda hundar och katter eller den synnerligen avlidna boaorm som personalen funnit.

Han syftar heller inte på den soffa som någon händig person pillade in i pappersinsamlingens container.

Nej, det är pulkan som återkommer. Att lämna en plastpulka till återvinning är att begå ett grovt fel.

Buntas i balar

Wahlstrand ser inget löjligt eller konstigt i detta. Han skulle personligen inte ha något emot att återvinna pulkan, men han kan inte åta sig ett jobb åt Sveriges förpackningsindustrier och sedan smygåtervinna sådant de inte har betalat för.

Det Wahlstrand förklarar är en om inte miljömässig eller mänsklig så i alla fall ekonomisk självklarhet.

Den sorterade plasten buntas i stora balar. De är staplade längs långväggen, godkända till höger och underkända till vänster.

De godkända ska bli ny plast.

De underkända kommer att brännas upp i något värmeverk.

Skapar frågor

Varannan leverans av underkänd plast går till värmeverk i Sverige, varannan går till - Frankrike.

Samtidigt finns det några få mil norrut, i Uppsala, ett värmeverk som drivs med sopor. Det importerar sopor från Åland och Norge och har planer på att köpa från Tyskland också.

Hur mycket olja går det åt för att i miljöns namn frakta dessa sopor runt Europa?

Hur mycket pengar går åt för att skilja godkänd plast från inte godkänd?

Hur mycket ursinne skapar inte sopkrånglet varje dag?

De frågorna har Jim Wahlstrand inget med att göra. Han sköter bara sitt jobb, och han gör det bra.

Peter Kadhammar