– Inget straff är nog när en anhörig berövats livet

Jennie, 24, tror inte på dödsstraff

NYHETER

Just dödsstraff är så otroligt intressant att diskutera. Jag har bytt åsikt några gånger men har med åren planat ut till att tycka att det är horribelt hur man kan straffa mord med mord. Många som är för dödsstraff verkar tro att man är emot för att man månar om de mänskliga rättigheterna och för att man tycker synd om dessa förövare på något vis. Så är det absolut inte i mitt fall. Jag tillhör dem som tycker att vi till exempel i Sverige inte ens har något som kan kallas straff i förhållande till de brott som begås. Men å andra sidan skulle inget straff i världen vara nog för att få tillbaka en anhörig som berövats livet.

Dödsstraffet faller på den simpla punkt att man bestämt sig för att det är fel att döda, och för att markera detta så dödar man! Man talar ju inte om för en tjuv att det är fel att stjäla genom att råna honom. Man talar inte om för någon som slår att det är fel genom att misshandla honom.

Jag tror snarare att det är en risk med dödsstraff, en risk att gärningsmannen känner att är det kört så är det, då spelar inget längre någon roll. Har jag ihjäl en människa i Texas och vet att jag kommer dömas till dödsstraff om jag åker dit, då spelar det ju ingen roll om jag har ihjäl tre till eller en hel skola, eller hur?

Sen tänker jag på det här med alla oskyldiga som avrättats. Sedan 70-talet har det visat sig att 23 människor har avrättats och varit oskyldiga. Detta är 23 fall som man kan bevisa i och med DNA bland annat. Tänk då det stora mörkertal som kanske också varit oskyldiga? Det jag funderar på är: Hur ställer sig den amerikanska regeringen till detta? Då har de alltså mördat oskyldiga människor, och i USA så bestraffar man ju detta brott med döden. Vilka ska straffas med döden för dessa 23 oskyldiga som fått sätta livet till? Öga för öga, tand för tand funkar liksom inte för det blir bara ett enda kretslopp av död och elände.

Men självklart förstår jag tanken att man kan vara för dödsstraff. Jag skulle givetvis vilja se den människa död som skadar någon av mina nära och kära. Men då skulle jag troligtvis ta hand om det själv, men det är en annan historia... Det som är fel är att man med lagen på sin sida får ta andras människors liv oavsett hur mycket de kanske förtjänar det.

Tänker man att offret är ens barn, syster, pappa eller liknande så kan man ju instinktivt svara ja på frågan om man är för dödsstraff, men när man vänder den till om gärningsmannen är ens psykiskt sjuka barn, syster eller pappa så blir inte svaret lika självklart.

Som sagt, detta är en mycket intressant fråga som man kan diskutera flitigt fram och tillbaka. Förr var min enda åsikt att om man berövat någon annan livet då har man själv förbrukat sin rätt att leva.

Och det kan jag tycka fortfarande till viss del, men det är skillnad på att tycka det och omsätta det i praktiken.

Jennie Vestling , Lunarsmeknamn: jennie_maria