Han trotsade sin osäkerhet – och gick sin egen väg

NYHETER

”Ju längre jag lever desto större respekt får jag för barnet i mig själv; och för den kraft detta barn besitter”.

Det är Vilgot Sjöman som förundras så över livet och han gör det i sin tredje memoardel ”Äntligen rebell”.

Den kom för bara fem år sedan.

Och fortfarande då, var han nyfiken. På sig själv, på andra människor, på världen. Han var, naturligtvis, inte odelat förtjust över det han såg. Vare sig hos sig själv eller hos andra.

Vem kan vara det?

Han var bara 24 år då hans första roman gavs ut. Och han var rädd.

I en radiointervju, gjord 1991 av Sverker Tirén och återutsänd i går, säger Vilgot Sjöman:

-Jag hade en enorm osäkerhetskänsla. Nästan alla människor har det.

-Man lyssnar mer på dem som gör tummen ner än på de som tycker att man gjort något bra.

Undvek smällarna

Därför försökte Vilgot Sjöman låta bli att läsa recensioner. Han ville inte ha smällarna, tålde dem, kanske, men han ville inte ha dem. Han kan inte ha undgått alla. Så många och så hårda som de var.

När romanen ”Lektorn” kom ut var han naturligtvis glad och stolt och visade brevet från förlaget för sin mamma Magdis. Hon var skeptisk och betänksam. Hon trodde inte riktigt på att han kunde leva på att skriva böcker.

Till sig själv sa han att han kände att han kunde. Men han var ändå rädd och osäker.

Han fick mycket mer stryk för filmerna än för böckerna. Vad hjälpte det då, att Ingmar Bergman sa att ”Syskonbädd” förmodligen var, är, en av de bästa svenska filmer som gjorts. Inklusive hans egna.

Vilgot Sjömans genombrott var filmen 491 efter Lars Görlings roman med samma namn. Det blev ett herrans liv i det svenska folkhemmet, totalförbud från censuren och månader av debatt. Och sedan kom den nerklippt med 36 meter, 1 minut och 20 sekunder, åldersgräns 18 år.

Gick i analys

Med svettiga handflator och finnarna överpudrade kom jag, 17 år, in på Röda Kvarn i Trollhättan och blev varken sedlighetssårad eller förråad. Boken var redan läst så både tidelagsscenen, den råa samlagsscenen och det grova språket, allt som censuren slog ner på, var ju redan planterat.

Nästa gång Vilgot Sjöman rörde upp det svenska samhället var med Nyfiken-filmerna. Återigen med sex och innan han gjorde den första, gula, filmen hade han legat på analyssoffan under tre år för att försöka att bringa ordning på sitt förhållande till Gud, sitt liv, sin egen sexualitet.

-Sedan tog jag sommarlov från analysen och gjorde Nyfiken gul.

Ville visa riktigt sex

Fast besluten att säga det som inte brukar sägas.

-Jag var trött på gulligt Christina Schollin-sex i svensk film. Jag ville visa sex som det är i verkligheten.

Vilgot Sjöman tyckte om att göra film. Han kände sig som på gården på Maria Prästgårdsgata där han var barn och lekte. Han var lite kung, både där och i filmstudion.

Han gick sin egen väg som det starka barn han alltmer respekterade.

Läs mer

Tidigare artiklar

Per-Iwar Sohlström