Julia, 8, ska dö i cancer

20 år efter Tjernobyl drabbas tusentals barn av katastrofen

1 av 4 | Foto: mattias carlsson
TJERNOBYLS OFFER - SOM MYNDIGHETERNA INTE VILL KÄNNAS VID Julia Kozel, 8, ligger i koma på barncancerkliniken i Lutsk. Hon har en cancertumör i hjärnan och läkarna har gett upp hoppet.
NYHETER

LUTSK

Julia Kozels huvud vilar fridfullt mot den mjuka kudden.

På ena sidan sängen vaktar en nalle, på den andra en mjukisapa.

Hon har legat i koma i flera veckor. Hennes chanser att överleva är minimala.

Julia, 8, ligger på barncancerklinikens intensivavdelning i Lutsk. I hennes huvud växer cancertumören.

Hon får ingen cellgiftsbehandling längre. Läkarna har gjort allt de kan.

Ibland lyfter hon på ett öga eller rör munnen. För det mesta sover hon djupt i det kala rummet där den gröna färgen hänger sprucken och lös.

Andningen är så svag att det enda som hörs är det regelbundna pipet från maskinen som mäter pulsen och syresättningen i blodet.

En slang löper från näsan.

Julia övervakas genom en glasruta från rummet bredvid. Hennes söndergråtna mamma vakar vid sjuksängen så mycket hon orkar.

Hon berättar att hon hört att en metod med laserkniv skulle kunna bota Julia. Men apparaten finns bara utomlands och Julia är i så dålig kondition att hon inte går att flytta.

I en annan del av sjukhuset ligger små knyten till barn med slutna ögon. Klinikchefen berättar att de för tidigt föddas avdelning tidigare rymdes på en våning. Sedan "Tjernobylmammorna" börjat föda krävs tre våningar och 15 sängar istället för tre.

Ett av de fyra barnen i det inre rummet är bara två veckor men har redan genomgått lika många operationer.

En baby som fötts med missbildade inälvor ligger likblek. Det späda bröstet häver sig med korta intervaller. Ur munnen sticker en slang. Bredvid sover en två veckor gammal flicka med abnormt stort huvud. Hon ska opereras senare under dagen.

Officiellt har den 20 år gamla kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl inte inneburit några negativa hälsoeffekter. Utom att 9000 barn fått sköldkörtelcancer. I övrigt finns inga vetenskapliga belägg för att cancer eller andra sjukdomar ökat. Hävdar myndigheterna.

Biträdande chefsläkaren Ludmilla Hahalovska skrattar kort och rått.

-Med 25 års erfarenhet som läkare skulle jag ljuga om jag inte sa att Tjernobyl gett allvarliga effekter på barns hälsa, säger hon.

Förra veckan dog tre barn. Alla från områden norr om staden Lutsk som drabbades hårt av radioaktivt nedfall från Tjernobyl.

Hahalovska börjar räkna upp tecken på olyckans effekter.

- Cancerfrekvensen är tre gånger större i de här områdena. Här finns inga industrier, inga tunga transporter. Så vad kan det vara om inte Tjernobyl?

Före Tjernobyl var det sällsynt att barnsjukhuset fick in ett cancerfall. Nu är det 180 fall om året och antalet växer för varje år.

Hahalovskas raka rygg sjunker ihop i kontorsstolen.

-Det värsta är att tvingas berätta för föräldrarna att deras barn ska dö.

Barnen har generellt ett dåligt immunförsvar.

-I dag kan vi mäta immunförsvaret men vi har bara råd att ta stickprover. Hade vi pengar att mäta alla skulle vi få hemska resultat.

Stickprover visar att bara 18 procent av de 49000 barnen i området är friska. Följden är att sjukdomarna blivit mycket svårare. De får följdverkningar som de tidigare inte fick.

-En mycket stor andel barn föds för tidigt. Vissa väger inte mer än 600 gram. Några av dem har cancer eller komplicerade missbildningar.

De som föder barn i dag var själva små när olyckan i kärnkraftverket inträffade.

Två och en halv timmars bilfärd norrut längs skumpiga vägar möter vi en av dem, cancersjuka Julias pappa. En man bruten av sorg.

Sedan några veckor bor han helt ensam i det lilla trähuset. Yngsta dottern ligger numera också på sjukhuset i Lutsk. Med förstorade lungor.

Petrov Kozel tecknar åt oss att sitta på de två sängarna. Själv tar han en stol från köket. De moddiga stövlarna behåller han på.

-För två år sedan började Julia klaga på huvudvärk, berättar han. Vår läkare trodde hon drabbats av mask och gav henne tabletter. Men när hon grät fyra dagar i sträck av smärtan så åkte vi till Lutsk.

Fram till dess var hon en helt vanlig tjej. Glad och kärnfrisk. Nu blev hon snabbt sämre. Kunde inte gå. Slutade prata.

Efter en rad undersökningar konstaterades cancer i hjärnan. Julia skickades till Ukrainas bästa cancersjukhus i huvudstaden Kiev. Cellgiftsbehandlingen gav föräldrarna hopp. Men i början av året blev hon sämre igen.

Petrov har inte sett sin dotter på flera veckor. Senaste gången han pratade med hustrun var i början av mars.

Familjen har ingen telefon.

-Folk skaffar mobiler numera men jag har inte råd, säger Petrov.

Inte heller med bussresan till Lutsk som kostar 70 kronor tur och retur. Han har redan sålt familjens hästar och lånat av grannarna för att ta råd att köpa medicin till Julia.

Myndighetspersoner säger att Tjernobylbarnen får gratis medicin. I praktiken måste föräldrarna betala eller så samlar sjukvårdspersonalen in pengar. Utan smärtstillande blir det ingen operation.

Petrov är arbetslös. Förr brukade han åka till Moskva under vinterhalvåret och ta de påhugg som fanns. Nu går det inte.

I sin ensamhet ägnar han sig åt sysslor på gården. Familjen har höns och grisar. En ko som ska mjölkas varje dag. Petrov väntar otåligt på att få köra igång med jordbruket.

-Jag odlar allt. Potatis, morötter, rödbetor, lök. Bär och svamp plockar jag i skogen. Fiska hinner jag inte så mycket men det finns gott om fisk i floden.

När jag försiktigt frågar om han inte vet att myndigheterna sagt åt folk att låta bli att odla grönsaker, plocka svamp eller äta lokalt fångad fisk möts jag av ett kort skratt som aldrig når ögonen.

-Hur skulle jag kunna göra det? Jag har inte råd att köpa mat. Så är det för alla här i byarna. Ingen överlever utan egna grönsaker och egen mjölk.

Ännu en gång blir den enorma klyftan mellan myndigheternas beskrivning av läget och den hårda verkligheten smärtsamt tydlig.

Dagen före har guvernören i Lutsk i sitt jättelika tjänsterum med mötesbord av ädelträ försäkrat oss att myndigheterna gått ut med klara direktiv och att människor i stort följer dessa. Han förklarar också att det finns utrustning på alla marknadsplatser dit folk kan komma och mäta halten radioaktivitet i bär, svamp, kött och grönsaker.

Julias pappa stirrar oförstående på mig när jag frågar om han brukar mäta sin mat.

-Här i byn finns ingen mätutrustning, säger han. Om jag skulle sälja maten kanske jag skulle mäta den. Men inte det jag äter själv.

Petrov vet att maten är farlig men alternativet är att svälta.

Området runt provinshuvudstaden Kaminkashirsk tillhör de värst drabbade i Ukraina. Men här finns inga stängda zoner. Folk har bott kvar som om inget hänt.

Fågelvägen ligger det 30 mil från Tjernobyl men vinden gjorde att mycket av nedfallet landade på åkrar och i vattendrag här. Något befolkningen inte hade en aning om när olyckan inträffade.

-Först när vi sex år efter haveriet kom över meteorologiska kartor insåg vi allvaret, berättar läkaren Alexan Sotchka. Först då varnade myndigheterna oss.

Dagarna kring Tjernobylkatastrofen var ovanligt varma. Människor med mark var ivriga att komma igång med jordbruket. Andra gav sig ner till floden för att sola och bada. På så vis exponerade de sig extra mycket för radioaktiviteten.

-Folk borde ha stängt fönstren och hållit sig inomhus, säger Sotchka.

Då uppfattade han det bara som underligt men efteråt fick de stängda fönstret i ett hyreshus med bara kommunistpartifunktionärer sin förklaring.

De var de enda som blev varnade för faran.

Sotchka ser fortfarande hälsoeffekterna.

-Vaccineringen mot de vanliga barnsjukdomarna biter inte längre. Många av barnen utvecklar inga eller alldeles för få antikroppar.

Var fjärde man kan inte få barn. Spermierna är för slöa.

I vissa familjer sker extremt märkliga saker. Ingen kan svara på om det är Tjernobyl. Men hemma hos Sergei och Valentina i byn Kastjin är det ingen tvekan om vart misstankarna riktas.

I parets enda sovrum ligger fyra svårt handikappade barn. Nioåriga Marika tuggar på en knuten näve så att saliven rinner nedför hennes haka. Från under ett av täckena hörs en monoton klagolåt som tillhör 11-årige Ivan.

Pappa Sergei står med pälsmössan i handen och det fuktiga håret slickat mot pannan. Sorgen i hans ögon är nästintill outhärdlig.

-Varken min fru eller jag har någon historia av mentala handikapp i familjen, säger han.

Ändå har de fått sex gravt handikappade barn. De två yngsta är redan döda.

-Kanske har det med Tjernobyl att göra. Det är i alla fall vad läkarna säger.

Förekomsten av en så kallad Tjernobylkromosom accepteras av allt fler. Om båda föräldrarna har skadade kromosomer kan de inte föda normala barn.

För Sergei och Valentina handlar livet bara om att överleva.

Trots allt hemlighetsmakeri finns det myndighetspersoner som vågar tala öppet om problemen. Rotislav Khuchtjev är chef för avdelningen för radiologisk kontroll i Lutsk.

-Fortfarande finns mycket höga doser radioaktivitet i vissa områden, säger han och rättar till den gröna manchesterkavajen.

-Vi kan förbjuda folk att odla sin mark, säger han. Men vi kan inte använda fysiskt våld för att hindra dem.

Förra årets togs 160000 prover i området. Vissa visade på 200 gånger över gränsvärdet. Fortfarande träffar sjukhusen på människor med höga doser radioaktivitet i kroppen. 500 nya förra året.

Risken är att den siffran kommer att öka eftersom betonginslutningen av Tjernobylreaktorn är på väg att kollapsa. Ritningar för en ny finns men ingen vet vem som ska bygga den.

-Problemet är jätteakut, säger Khuchtjev. Vi klarar inte av att själva ta hand om alla följderna av olyckan.

Skandinaviska Barnmissionen tillhör dem som hjälper till på sitt eget blygsamma sätt. Varje sommar skickar organisationen tusentals Tjernobylbarn till "rena" områden i Ukraina och Västeuropa under några månader. Då märks förbättringar av hälsan.

Förutom enskilda familjer hjälper Barnmissionen bland annat barnsjukhuset i Lutsk.

Ukrainachefen Bo Wallenberg har jobbat här i 15 år.

-Behoven är fortfarande enorma trots alla insatser vi gjort, säger Bo Wallenberg.

Tjernobyl har inte försvunnit. Sviterna kommer att märkas i många år till.

På intensivvårdsavdelningen i Lutsk fortsätter Julias huvud att vila fridfullt mot kudden. Skenet bedrar. Bara ett mirakel kan rädda flickan från "Tjernobylland".

TV

Läs mer

Olyckan kunde inte hända, sa experterna. Sovjetunionen gjorde allt för att dölja härdsmältan i kärnkraftverket i Tjernobyl den 26 april 1986. Mörkläggningen fortsätter än i dag. Officiellt dödades bara 51 människor. I verkligheten betalar tiotusentals människor med sina liv och sin hälsa 20 år senare. Aftonbladets Wolfgang Hansson (text) och Mattias Carlsson (foto) har träffat några av offren i Ukraina.

Wolfgang Hansson