Joan Asp valde inte sin drömhund Ludde – han valde henne

1 av 3 | Foto: <rod>LÄSARBILD</rod>
Joan Asp och Ludde, framför det sjustjärniga hotellet Burj Al Arab i Dubai.
NYHETER

I flera år planerade jag för att ännu en gång skaffa hund. Då jobbet alltid fick första prioritet blev köpet aldrig av på grund av långa arbetsdagar och tidsbrist. Kunde dock se framför mig hur min drömhund skulle få följa med överallt och väcka uppmärksamhet, då den var både lydig, välskött och ett ovanligt fint exemplar av just den rasen. Jag släpade med min man till hundutställningar, vi köpte böcker och umgicks allra helst med hundägare.

Åren gick och trots intresset tog vi aldrig steget fullt ut. Nu bodde vi i hus, jobbade två stycken fyratimmars pass om dagen och hade ett långt lunchuppehåll, men utomlands. Eftersom vi visste att vi en dag skulle tillbaka till Sverige, med dess stränga karantänsregler, köpte vi aldrig någon hund.

Så en dag bara stormade Ludde in i våra liv, vi hann inte ens tänka på om det passade eller inte, ett snabbt beslut, klart att hittehunden skulle tas om hand över natten. Han kunde få vara i vår trädgård och sedan lämnas vidare dagen efter. Som ni förstår vi det här laget, stannade han kvar hos oss och levde i ytterligare tio år.

När jag ser tillbaka på mina drömmar och jämför med verkligheten, så blev allt ganska annorlunda.

Här hade vi nu en hund, som krävde mycket tid för att återanpassas till ett normalt familjeliv.

På promenaderna skällde han ut män från ett visst land i Asien, inte kvinnorna, inte män från andra länder, utan bara dessa stackare, som i förväg var skräckslagna för hundar. Man kunde ju bli generad för mindre, en rasistisk hund, som dessutom inte slutade vid tillsägning, utan verkligen ville varna mig för dessa farliga människor, som gjorde allt för att inte synas.

En hund som haltade ibland eftersom en höftledsoperation var nödvändig. När en stor myra bet honom mellan trampdynorna i det friska bakbenet, blev det plötsligt helt omöjligt att gå. Ett sprättande bakben plus det opererade och vi som var tio minuter hemifrån. Enda lösningen blev att bära den femton kilo tunga storpudeln i trettio graders värme hela vägen hem. Då kunde jag hålla mig för skratt. Lika så när middagsgästerna just satte sig till bords och den väluppfostrade hunden låg i soffan och med en hostning kräktes upp den nyss uppätna maten på Kinamattan. Jag låtsades som om inget hade hänt och gjorde rent, medan min man serverade gästerna, och de anade inget.

En hund som de arabiska grannarna trodde var ett får, med hemmagjord klippning och en färg, som inte ens var godkänd i Sverige.

En hund, som kunde åka jeep i flera timmar, men efter bara fem minuters ökenkörning blev så åksjuk, att jag fick hoppa ur och promenera med honom, över sanddynerna till lägret där vi skulle campa.

En hund som låg mitt i dubbelsängen och bredde ut sig, så att vi vaknade på varsin kant och insåg på morgonen, att sömnen inte varit den bästa under natten.

En hund, som när det ringde på dörren, glömde alla sina handikapp och skällande rusade ner för trapporna och blev lugn sig först när alla kommit in genom dörren.

En hund, som gjorde att jag ständigt hade dåligt samvete när jag var försenad från jobbet.

Ett sekundsnabbt beslut för alla dessa år sedan förändrade livet, vår drömhund blev Ludde istället, och trots alla hans fel och brister, så fick man sig ett gott skratt många gånger om dagen och kände sig oerhört priviligerad att ha ägt just en sådan hund.

Läsarartikel

Joan Asp