Tillbaka i den döda staden

Marina, 56, tvingades lämna allt när Tjernobyl exploderade - nu finns inte ens tapeterna kvar

1 av 8 | Foto: mattias carlsson
plundrat hem Marina Maretinuc tittar chockad på förödelsen i sitt tidigare hem i den förbjudna staden Pripjat. –?De har tagit allt. Inte ens linoleumgolvet lämnade de kvar. Hur kan någon göra så här, säger hon.
NYHETER

TJERNOBYL

Marina Maretinuc vibrerar av förväntan.

Hon har inte sett sitt hem på 17 år.

Hennes fötter sjunker ner i den tunga blötsnön men hon forcerar hindren som en lössläppt spårhund.

En kvart senare gråter hon hjälplöst. Förtvivlad över vad hon får se.

För 20 år sedan var Pripjat en levande stad med 50000 privilegierade invånare. Staden var ny och modern. Invånarna hade extra höga löner eftersom de arbetade i kärnkraftsindustrin.

Explosionen i Tjernobyls reaktor fyra förvandlade allt. Stan som fågelvägen bara ligger någon kilometer från reaktorn dränktes i radioaktivitet. Ändå tog det tre dagar innan myndigheterna bestämde sig för att evakuera befolkningen.

Sedan dess har Pripjat varit en stängd och förbjuden stad som bara gått att besöka med specialtillstånd.

När vi sladdar in på de oplogade gatorna efter att först ha passerat en polisspärr är det en spöklik verklighet som möter oss.

Tystnaden känns märkligast.

En stad full av höghus där inga ljud hörs. Inga stojande barn på lekplatsen. Inget trafikbrus. Inget fågelkvitter. Bara isande, rå tystnad. Utom vid den då nyinvigda och nu övergivna nöjesparken när plåtar slår mot det rostiga pariserhjulet.

Fönstren i höghusen gapar mot oss som öppna munnar. Tomma på innehåll.

Överallt ser vi spår i snön och högar av djurspillning. Vildsvin och älgar har tagit över staden.

Marina ropar till och pekar.

-Där låg daghemmet där jag jobbade. Och där är min första lägenhet.

Pripjat var hennes hem. Staden formade hennes ungdom. Här gifte hon sig och födde sina två barn.

-Jag känner igen vartenda träd här. Om myndigheterna lät mig så skulle jag flytta tillbaka direkt, säger hon och hänförda ögon sveper över varje huskropp i jakten på familjens lägenhet.

Hitta är svårt med all sly som äter upp gångvägarna.

Plötsligt rusar Marina ut. Vi har svårt att hänga med henne genom den djupa snön. Framför en halvöppen port stannar hon för att försäkra sig om att det är rätt hus.

På fjärde våningen kliver hon in i lägenhet 84. Dörren står vidöppen. Den totala förödelse som möter oss påminner mer om en krigszon än ett bostadsområde.

Vardagsrummet är helt utblåst. Där golvet låg finns bara naken betong. Tapeterna är halvvägs nedrivna. Alla fönsterrutor krossade.

Enda möbeln som finns kvar är en röd bäddsoffa i sovrummet. Marina börjar borsta bort dammet medan ryska kraftuttryck strömmar ur henne.

-Om jag berättar för mina grannar kommer ingen att tro mig. De har tagit allt. Inte ens linoleumgolvet lämnade dom kvar. Hur kan någon göra så här?

Vi tittar in i andra lägenheter. Synen är densamma överallt. Vidöppna dörrar, plundrade bostäder.

Många frågor hänger i luften.

Hur kan detta hända i en stängd stad bevakad av polisen? Har någon enda person gripits?

-Inte vad jag hört, säger Sergei Franchuk, vår statliga guide från Tjernobyl.

Förläget erkänner han att det är poliserna själva som genomfört plundringen. En organiserad svindel av gigantiska proportioner.

Befolkningen fick inte ta med sig sina tillhörigheter med motiveringen att de innehöll för mycket radioaktivitet. Sedan har samma personer som varit satta att bevaka staden tömt den på allt av värde och blivit miljonärer på kuppen.

Pripjat är numera den plundrade staden.

-Fram till för tio år sedan var allt lämnat orört, berättar Sergei. Nu finns ingenting kvar.

Till och med elkablarna inne i lägenheterna har tjuvarna tagit med sig.

Marinas förväntansfulla min har förbytts i en tom blick. Hon klagar över huvudvärk. Gång på gång suckar hon djupt. Har svårt att fatta att hennes dröm om att hitta sitt hem orört krossats brutalt. Hon tvingas återuppleva tragedin än en gång.

På natten till den 26 april vaknade hon strax efter två på natten av en dov explosion som fick rutorna att skallra.

Hon tyckte det lät som åska och somnade om. Fyra timmar senare hördes en ny explosion.

När hon gick upp på morgonen verkade allt normalt. Solen sken. Butikerna var fulla av folk.

Ingen sa något om en katastrof.

Nästa dag kom bilar och gjorde rent gatorna med en löddrande vätska. Märkligt eftersom det var torrt och rent ute, tyckte Marina. Men barnen hade jätteroligt. De åkte kana i löddret. Omedvetna om att de lekte med dödlig radioaktivitet.

Rykten började gå om att något hänt på "stationen" som hon kallar kärnkraftverket.

-Ingen trodde det var sant. Myndigheterna hade garanterat att inga olyckor kunde hända. Som goda Sovjetmedborgare litade vi blint på vad partiföreträdarna sa.

När ordern kom tre dagar efter härdsmältan lät det relativt odramatiskt. Alla måste evakueras. Fick bara ta med sig det nödvändigaste, id-handlingar och pengar. Om några dagar skulle de få återvända.

Dottern Tatjana hade precis fått en present, en tiger som gossedjur.

-Hon älskade den så mycket. Hon skrek och grät när hon var tvungen att lämna den. "Mamma, den kommer att svälta ihjäl."

20 år senare har ingen av de evakuerade fått återvända. Nu finns det inget att komma tillbaka till.

Det som en gång var stadens stolta centrum är i värre skick än de utbombade husen i Sarajevo under kriget i Bosnien.

Till och med fåtöljerna i biosalongen i Kulturpalatset är bortburna. Kvar ligger remsor av biofilmer, gummilister och tonvis med krossat glas. I hotellet intill är förödelsen ännu mer minutiös. Jag går på de isbelagda trapporna upp till takterrassen. Härifrån växer den betonginklädda reaktorn upp bakom höghusen.

En kuslig påminnelse om att vi befinner oss på en av världens farligaste platser.

Geigermätaren visar inga alarmerande nivåer inne i Pripjat men så fort vi närmar oss reaktorn rusar den digitala displayen i väg som termometern på en febersjuk baby.

Vi parkerar ett hundratal meter från sarkofagen, betongskalet runt reaktorn. Mätaren närmar sig 5 mikrosivert i timmen, 15-30 gånger mer än den normala bakgrundsstrålningen och mer än dubbelt så mycket som gränsvärdet för yrkesmässig utövning.

Att vistas här en timme är inte hälsofarligt men att utsätta sig för den strålningsdosen dag efter dag är inget att rekommendera. Ändå jobbar 3500 människor kvar vid kärnkraftverket.

Metall slår mot metall på andra sidan muren. Reparationer av betongskalet pågår hela tiden. Det uppfördes hastigt och riskerar kollapsa. Pengar till en ny inneslutning är delvis insamlade.

En nedsliten buss kommer rullande med folk som ska gå på sitt skift. Vladimir har precis slutat för dagen. Trots den isande vinden bär han bara en tunn jacka ovanpå den sjukhusgröna uniformen.

-Jag tänker inte längre på strålningen, säger han och plockar upp ett cigarettpaket. Jag jobbade här före olyckan och efter. Ännu har jag inte märkt några problem med hälsan.

Om de inte vore för mätaren skulle vi inte heller märka något. Radioaktiviteten luktar inte. Den smakar inte. Ingen svart rök som varnar. Döden är osynlig.

De som jobbar inne i sarkofagen får bara arbeta tre timmar per dag. Alla måste genomgå en hälsoundersökning varje vecka. Visar någon sjukdomstecken som kan ha med strålningen att göra måste de sluta omedelbart. Ett hårt slag.

Anställda vid Tjernobyl tjänar tusen dollar i månaden mot en normal månadslön i Ukraina på 150 dollar. De betalar med sitt liv men föredrar att leva bekvämt under tiden.

-Några lediga tjänster finns inte. Folk står på kö för att jobba här.

Innan vi lämnar zonen runt reaktorn stoppas vi vid en vägspärr. En man i kamouflageuniform sätter en rund mätare fäst på ett långt skaft mot bilens däck och plåt.

Han viftar förbi oss efter att ha konstaterat att strålningen är okej.

Efter besöket i Pripjat känns staden Tjernobyl som en civiliserad metropol. Gardiner hänger innanför många av de mestadels hela fönsterrutorna. Enstaka bilar rullar på gatorna. Ett fåtal människor kryssar mellan vattenpölar.

300 människor bor kvar. Så gamla att de hellre står ut med strålningsrisken än evakueras till någon okänd stad.

Veckorna och månaderna efter olyckan tömdes stora områden på människor. De hamnade i flyktingläger längre söderut. Förhållandena var så svåra att många tog risken att i hemlighet återvända till sina radioaktivt nedsmutsade hem.

Valet stod mellan usel livskvalitet och att dö långsamt.

Vi äter middag i den statliga serveringen. Soppa, kyckling och färska grönsaker. All mat körs in från Kiev för att inte ytterligare öka strålningsdosen för dem som jobbar här.

Brandmännen jobbar 15 dagar i sträck. Sedan måste de vara lediga lika länge. Ingen av dem får bo inom den stängda zonen.

Fortfarande är brandmännen Tjernobyls hjältar. Nästan alla som tjänstgjorde vid den tidpunkten var med om att släcka elden. Ett dödligt farligt uppdrag. Varje brandman skickades fram en gång med sandsäckar. På den korta stunden fick många en dödlig dos strålning.

-Bara ett fåtal av brandmännen som deltog lever fortfarande, säger brandchefen Oleg Tarasevitj och bjuder på kaffe svart som brandrök.

-En efter en insjuknar i cancer.

Totalt gick det åt en halv miljon så kallade likvidatorer för att släcka reaktorhärden och rädda omvärlden från ytterligare strålning. Män som i många fall fått betala med sina liv eller är på väg att göra det.

I dag är de 265 Tjernobylbrandmännens viktigaste uppgift att förhindra skogsbränder. Mycket av den återstående radioaktiviteten sitter i träden och barren.

-En storbrand skulle lösgöra farliga strålningshalter.

Vid minsta larm rycker en särskild släckningshelikopter ut för att kväsa branden innan släckningsbilarna hinner fram. Vanligast är gräsbränder eftersom gräset inte klipps längre.

Fortfarande är det inte ofarligt att jobba här.

Efter varje brand kollas brandmännen av läkare. Bilarna tvättas på en särskild plats.

Mängden radioaktivitet varierar kraftigt inom området.

-Vi har vissa hotspots där det fortfarande är väldigt farligt.

Hur snabbt hälsoproblemen slår till är individuellt. Vissa har fortfarande inte märkt ett dugg.

För Marina Maretinuc tog det ett år. Hennes hud började spricka upp i stora sår. Läkarna konstaterade leukemi.

Marina skickades till Moskva. I två månader låg hon på klinik nummer fyra.

-Allt mitt blod byttes ut.

Hennes barnbarn är båda sjuka.

Den 20 år gamla tragedin kommer hela tiden tillbaka och drabbar henne och tiotusentals andra ännu en gång.

Tidigare artiklar i serien om Tjernobyl

Digitalsiffrorna på geigermätaren stiger dramatiskt. Strålningen utanför Tjernobyl-reaktorn är fortfarande hälsovådligt hög. Staden Pripjat ligger bara två kilometer från reaktorn. Den tömdes kort efter olyckan. Fortfarande är tillträde förbjudet. Aftonbladets Wolfgang Hansson (text) och Mattias Carlsson (foto) lyckades få tillstånd att besöka den numera plundrade staden.

Wolfgang Hansson