En biljon, noll koll

NYHETER

Några saker du skulle kunna göra med 960 709 000 000 kronor:

Bygga en 790 meter hög mur av enkronor längs vägen mellan Motala och Hudiksvall.

Parkera på Arlanda, 60 spänn i timmen, till den 7 april år 1829839. (Använder du en del av pengarna till att först köpa en Rolls, måste du komma ihåg att hämta bilen redan den 23 juli år 1829833.)

Åka till Tyskland och hämta 149 575 193 021 burkar Norrlands Guld, exportstyrka, för privat konsumtion. Du har ändå kvar 13,90 till en påse jordnötter.

Poänglöst slöseri? Det är möjligt, men det beror på vad man jämför med. Och just i det här fallet är det den svenska staten. 960 709 000 000 kronor var nämligen den exakta summa som staten hade att röra sig med förra året, lån borträknade. Allt enligt ”Statens årsredovisning 2005”, som kom i förra veckan.

Fördelen med mina spenderförslag är att de är begripliga. De ger en rimlig möjlighet till kontroll, styrning och överblick. För den människa finns inte som kan sprida ut en biljon kronor på miljoner olika saker och ha en susning om vad som händer sedan.

Det märks inte, nu när valrörelsen gått in i budgetfasen. Dag in och dag ut dyker det upp finansministrar, eller folk som vill bli det. De utstrålar alla självsäkerhet, handlingskraft och ledarskap.

Men de har, förstås, inte en susning. De är ju människor.

En biljonkoloss, som ägnar sig åt både ditten och datten och antagligen även dutten, lever sitt eget liv. Försök att dra lite i ena kanten och något oväntat trillar ut i den andra. Försök att klappa den på huvudet och du upptäcker antagligen att du står och klappar i fel ände. Det är en biljonrodeo – det bästa du kan hoppas på är att bli avkastad någonstans där sågspånen ligger tjockt.

Pär Nuder skrev för inte så länge sedan, innan han blev finansminister och sådär självsäker, att man kan ”ifrågasätta om någon har möjlighet att överblicka vad som görs och om det ens är teoretiskt möjligt att styra alla dessa myndigheter och verk effektivt.”

Det var ett kort ögonblick av ärlighet. Och då talade han bara om verk och myndigheter.

Snart är det dags att välja nästa våghals som ska rida den årliga biljonen, utan att ha en susning. Oavsett vem det blir: tipset om en tripp till Puttgarden bjuder jag på. Ibland vill man ju bara vara sig själv, även om man är finansminister.

Johan Hakelius