Tjenare kungen, ...och grattis!

Aftonbladets Lasse Anrell hyllar Carl XVI Gustaf – grabbar emellan

1 av 4 | Foto: Sören Andersson
Hej på er folket! Kungen vinkar till folkmassorna som kommit för att hylla honom på 50-årsdagen.
NYHETER

Kära kungen.

Jag tror inte att du riktigt har blivit den där landsfadern som monarkivännerna ville.

Jag tycker att det är väldigt bra.

Jag tror att du snarare blivit den där polaren som man gärna skulle vilja

sitta i raggarbilen med och vi skulle spela våra Tomas Ledin-skivor ihop och när vi sjunger refrängen i ”Sensuella Isabella” skulle du skrika att nu får ni skruva upp volymen gubbar, för det här är så himla

braaaaaa.

En sån kung har inte alla.

Första gången jag hörde talas om dej var när du var på Älvsnabben med min brorsa. Du var kadett. Han var sjukvårdare. Han sa att du inte var så himla snobbig. Men det var du säkert. Du var väl en äkta brat då, antar jag.

Alexandras, fjäskiga internatpolare, flashiga brudar, snabba bilar. Porsche cab, blyg, livrädd för vanliga människor, i alla fall om de såg ut som media eller bara såna som krävde att du skulle vara Kronprinsen.

På den vägen är det.

Men inte bara. Det har ju hänt nåt med dej. Du har aldrig blivit landsfader – men du har blivit folkkär. Det är nog nästan bättre. Landsfäder brukar alltid ha en tendens att leva dubbelliv. De folkkära kan mera leva ut sina egenheter.

– Öööööh, sätt på den där nya skivan med Uuuuuuuuggggla nu, kungen. Höj volymen. Hallåååååå.

Som det där med din musiksmak. Jag har alltid älskat det. Väldigt få besök i kungliga logen på Operan, om man säger. I alla fall om inte ABBA spelar där.

Dancing queen, du minns va? Mera

ABBA än Wagner åt folket. Där är jag helt överens.

Men sen var det det där med 50-årskalaset.

Där hände nåt.

Jag tror att alla kunde känna igen sig i din skygghet åren före den dagen.

Jag tror att nästan alla är lite skitskraja inför tanken att stå i centrum och behöva ställa sig upp och tala inför folk. Och alla kunde känna ett enormt medlidande med dina talproblem och dyslexi och över att det blev lite fel ibland och du sa Örebro i stället för Arboga. Kära örebroare, jag vet, en klassiker. Men vi har alla gjort såna fel. Jag säger till och med fel namn på mina egna barn ibland. Sånt händer. Även en kung.

Jag vet att många tyckte att du var en tönt under de här dagarna.

Många skrattade lite elakt. Sånt händer. Det får man ta. Men nu tror jag faktiskt inte att någon skrattar längre. Det har hänt så mycket. Du har en historia med det här landet. På 60 år har Sverige skiftat från efterkrigstidens fredsskyddade välstånd över 60-talets sexuella revolution och 70-talets förvirrade vänstervåg och sen blev vi ett land på dekis och efter det en smältdegel med folk från alla jordens länder. Från välstånd till bananrepublik. Det var svåra år.

Men mitt i allt det där stod du med dina Tomas Ledin-skivor och din trygga trubbighet. Jag såg dej ibland på konserter på Öland när dina favoriter spelade. Ganska kort, ganska skygg, ganska trygg. Det kändes bra att ha en kung som var lika förvirrad som alla vi andra var under de här åren. Ingen pladdermaskin som politikerna, utan mera en undrande och lite sorgsen kille i sin Volvo Amazon.

Men sen hände nåt. Det var det där 50-årskalaset. Jag var inbjuden. Inte jag personligen, kanske – riktigt så nära vänner är vi inte – men jag var där för Aftonbladets räkning.

Det var nåt som gjorde alla människor rörda då, tror jag.

Det var att du tyckte att det var så förbannat kul att bli firad. Och att du slapp förställa dig. Plötsligt såg vi alla att du var en helt vanlig kille som njöt av att bli hyllad och skrattade läppen av sig åt Robert Gustafsson och där fanns inga snobbiga operasångerskor så långt örat nådde.

Och man såg också hur mycket din familj gillade dej. Det var stort. Det kanske var då man verkligen förstod att du är en människa. Inget väsen som fått din makt genom dekret från solen eller din pappas sperma.

Jag tror också att du hade hela folket med dig häromveckan när du sa ifrån – inte på skarpen, kanske, du är trots allt ett majestät – om det där med Hey Baberiba. Man kände det: du är en kung men också pappa och en pappa måste få tala om att det inte är okej att framställa hans dotter som en vandrande haka och hans son som en knäppgök.

Det tycker ingen pappa.

Inte ens Hey Baberiba-pappan David Hellenius, antar jag. Han har också ett barn nu, vi får se hur han tar det när grabbarna på dagis retar ungen. Då tror jag David är beredd att döda. Det brukar pappor vara.

Eller vad säger du, kungen?

Sen var det förstås det här med tsunamin.

Ditt slutgiltiga genombrott i den svenska folksjälen kom då. Då var du inte bara pappan eller Tomas Ledin-kungen, då var du framförallt sonen. Den förlorade sonen som äntligen fick berätta om dina sår från barndomen när din pappas död var det största tabuet i hela din värld.

Det var ord som grep en hel nation:

” Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag tror jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saknaden.

Jag vill därför be Er, alla vuxna i dessa barns närhet att vara lyhörda för vad de säger och signalerar. För att ge dem de svar de ber om, försiktigt och varligt. Ovisshet kan ibland skapa mera ångest än vetskap.

Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så:

Våga visa svaghet, värme och känslor. Låt oss våga hjälpa. Vi är alla bara människor, utan säkra svar på frågor om varför livet, som kan vara så roligt och lustfyllt, plötsligt visar sig vara grymt och obegripligt.

Men att bara vara människa är ändå mycket stort. Vi kan vara varandra till tröst och stöd i livets svåraste skeden. I sorgen då hopplösheten tycks ha ett fast grepp om varje minut. Låt oss då lägga våra masker åt sidan och våga vara medmänniskor.”

Så sa du den gången, kungen, och det var förbanne mig statsmannaord.

Kanske de största som sagts sen Churchills dagar.

Grattis på 60-årsdagen, förresten, från din trogne undersåte 530405 Anrell.

Lasse Anrell