”Att döma till vård är tokigt”

Niina Äikiä, tioårige Bobbys mor, som i juni i år i Eksjö tingsrätt dömdes till lagens strängaste straff för grovt vållande till annans död, är inte psykiskt störd i strafflagens mening.

Rättsmedicinalverkets slutsats, som offentliggjordes i?går, innebär att Äikiä inte kan dömas till rättspsykiatrisk vård för de brott hon står åtalad för när Göta hovrätt prövar målet med start i nästa vecka.

Expertisens utlåtande är föga överraskande. Niina Äikiä har inte i något skede av vare sig förundersökningen eller rättegången visat tecken på att lida av någon sådan förvirring eller brist på verklighetskontakt som kunde diagnostiseras som psykisk sjukdom och som hade befriat henne från straffansvar.

Tvärtom, Niina Äikiä kunde, varje gång hon tillfrågades, klart och redigt redogöra för vad som hände med hennes värnlöse lille son veckorna före och efter jul förra året. Hon kunde berätta vad hon själv hade gjort och vad hennes sambo hade gjort. De minnesluckor hon tillstod kunde uppenbart föras upp på den ymniga alkoholkonsumtionens konto.

Niina Äikiä har uppenbart genetiskt betingade brister i sin personliga utrustning, brister som gjorde henne lätt att leda, lätt att infantilisera, men sådana handikapp befriar inte en människa från straffrättsligt ansvar för vad hon har gjort.

Många kan förundra sig över att en människa som uppenbart är född med något slags mentalt handikapp inte betraktas som psykiskt störd när hennes skadliga beteende ska bedömas av rättspsykiatriker och domstolar.

De svenska lagstiftarna införde beteckningen ”psykisk störning” som grund för rättspsykiatrisk vård i stället för fängelse 1965. I samma veva tog man bort begreppet tillräknelighet som kriterium för om man var straffansvarig eller inte.

Det var dumt och skapade suddighet i påföljdssystemet.

Ursprungligen var tanken säkerligen god: människor skulle inte nödvändigtvis behöva vara spritt språngande galna för att få vård i stället för fängelse när de totalt gick över styr och begick brott.

Likväl blev gränsdragningarna svåra och godtyckliga. I den allmänna opinionen ansågs straffsystemet slappt: för många fick vård.

I början på 1990-talet skärptes lagarna så att vård kunde utdömas bara om den psykiska störningen var jämförbar med allvarlig psykisk sjukdom. I praktiken innebar det att man återinförde tillräknelighetskriteriet utan att uttryckligen nämna det.

Detta har lett fram till dagens begreppsförvirring: när Rättsmedicinalverket eller någon annan expertis säger att NN inte lider av någon svår psykisk störning och att denne därför kan dömas till fängelse betyder detta inte att NN är frisk eller att han eller hon inte är störd.

Det betyder att NN var att betrakta som tillräknelig med tillfredsställande verklighetskontakt då brottet begicks. NN kan bära straffrättsligt ansvar för sina gärningar.

Detta är tveklöst fallet med Niina Äikiä och många andra som förvisso inte är att betrakta som hälsan själv psykiskt sett.

Sverige bör reformera sin lagstiftning på detta område snarast. Hela idén om att döma till vård är tokig. Endera dömer man ut straff för dem som kan bära straffansvar eller också dömer man inte ut något straff alls

utan låter vården ta över enligt sina principer.