- Javisst, herr statsminister

En solig men blåsig dag i juni sitter Göran Persson i landshövdingens trädgård i Luleå. Han har tagit av sig kavajen och sitter bekvämt på trädgårdsstolen. Tar en klunk mineralvatten ibland. Pressekreteraren Sebastian Navab har lagt en bandspelare på bordet för att fånga varje stavelse av statsministern. Så gör alltid pressekreterarna när han intervjuas, jämt finns någon där, ett steg bakom, ett steg åt sidan, och sticker fram en bandspelare. Inte ett ord får gå förlorat.

Persson trivs. Han pratar om sig själv. Under en halvtimme får han frågor om sin talekonst, sina förebilder, vad som driver honom... Ett par gånger säger han att en fråga är "dum", men han säger det på gemytligt vis, ett konstaterande från hans självklart överlägsna position.

- Det där är också en dum fråga.

När Persson säger så låter han precis som när satirgänget "Public service" imiterar honom. En dryghet så självklar att den inte ens är irriterande. Den är lika naturlig som solen, lika äkta som vinden, lika självklar som Sebastian Navabs bandspelare.

Det är skrämmande! Är Göran Persson en imitation av - Göran Persson?

Han reser sig, rättar till byxorna. Han ska till lokalradion för att svara på lyssnarfrågor. Lokalradion är viktig. Den är ett av frontavsnitten som ska ge seger i höstens val.

Staben i statsrådsberedningen och partihögkvarteret på Sveavägen 68 har noga analyserat vad som är Perssons styrka (och svaghet... men, det här är nästan löjligt att påpeka, det har han egentligen ingen. "Han kan ha kort stubin ibland", säger partisekreterare Marita Ulvskog efter att ha tänkt länge och så intensivt att jag nästan hör hur det gnisslar och gnäller i hennes hjärna).

Det är Talekonsten. Ju längre man lyssnar på Persson desto mer imponerad blir man. Se bara på Handels kongress i Folkets hus i Stockholm. Han presenteras som "partiordförande Göran Persson" - ah! det ger en känsla av ... förr i tiden, och han går sakta fram till talarstolen... tar av sig glasögonen - ett enkelt trick, men ändå, titta han talar utan manus - och kongressen reser sig och applåderar taktfast.

Han börjar med ödmjukhet präglad av mild humor:

- Det känns märkligt att vara med om ett 100-årsjubileum när man själv varit medlem i förbundet i 35 år.

Paus. Han inväntar bifallet. Den mörka kostymen absorberar ljuset men ansiktets hy glänser i strålkastarnas sken... och applåderna kommer... och sedan talar han i en timme - han citerar dikter, han ger en exposé av 1900-talets väpnade konflikter i Europa, globaliseringen, välfärdsstaten, folkhemstanken, modernisering, franska revolutionen, amerikanska revolutionen, Nelson Mandela, årtusenden av idékamp, miljön, den kommande oljekrisen, den kommande valrörelsen, och han kniper hjärtliga skratt på den borgerliga alliansens bekostnad - "vi brukar säga att Sverige ska vara alliansfritt" - och han kallar kd-ledaren Göran Hägglund "skarpsinnig" - ha ha ha! - och när publiken skrattar och klappar händer höjer han handen: Låt mig fortsätta! Jag har så mycket att säga!

I en timme pratar han. Och allt han har till stöd är en bit papper där han med versaler har kluddat ner följande ord:

TACK 100 ÅR

EKONOMI JOBB

BADTUNNA

ÄLDRE UNGA TÄNDER

GRÖNA

Få kan tala som Persson.

Annat var det med företrädaren Ingvar Carlsson. Inte ett ont ord om honom, givetvis, Carlsson är en hedersman och i avsuttna partiledares panteon kommer han att få en fin plats. Men han hade, säger en Mycket Nära Medarbetare till Persson, "sin heshet och framtoning".

I klartext tog han lätt död på det intresse publiken eventuellt hade.

Det hände, säger den Mycket Nära Medarbetaren, något med Carlsson i tv. Det blev ett filter mellan honom och tittarna.

Carlsson kunde vara klok som en pudel, vis som Platon och lika törstande efter rättvisa som Nelson Mandela. Men han var ingen folktalare. Därför tvingades kampanjledningen i valrörelsen 1994 göra en rätt konstlad show där Carlsson åkte runt och pratade i snuttar - ju kortare, desto bättre - och sedan intervjuades av en inhyrd skådespelerska.

Med Persson är det tvärtom. Ju längre han pratar, desto bättre. Folk blir jävligt imponerade om de får höra honom i mer än 20 minuter. Han är så - direkt. Så - snabb i skallen. Ingen kan som Persson formulera en sentens i flykten. Som inför Handels kongress:

- Den är inte fri som inte är trygg.

Eller som i riksdagens frågestund den 1 juni, när de borgerliga företrädarna förgäves försöker nagla fast statsministern vid - något, vad som helst:

- Vi måste sluta med att hela tiden ha inriktning på att vara hård mot de svaga och i stället bli väldigt starka mot de hårda.

Därför gäller det för fotfolket kring honom att uppmuntra den sidan. Prata bara! Möt folket på gator och torg, i lokalradiostationernas väkterier - låt tungan dansa!

Och Persson pratar. Varje gång partistyrelsen ska ha sammanträde inleder han med en timmes monolog där han funderar högt om allt som faller honom in medan munnen rör sig.

En person med direkt insyn i dessa... seanser... säger att de påminner om beskrivningarna av den sovjetiske diktatorn Josef Stalins hov. Alla sitter tysta och lyssnar. Ingen drömmer om att invända.

Det där har naturligtvis sina risker. Som den gången Persson tyckte att han hade sett mycket halvnaket på stan och tänkte högt om "sexualiseringen av utemiljön".

Guuud va bra! instämde partistyrelsen som vanligt. Det där borde du ta upp på kvinnoförbundet! tutade någon.

Och det gjorde Persson. Framburen av sina ord sa han inför kvinnoförbundets möte i Eskilstuna att han funderade på en ny lag som ska hindra marknadsföring som utnyttjar "kvinnor och kvinnors kroppar".

Med resultatet att han fick en storm av kritik för att vara censurivrare, en fiende till yttrandefriheten.

Låt oss vara ärliga. Alla inom socialdemokratin får inte dåndimpen av beundran för Perssons talekonst. Internt kallas han också Pladder-Persson eftersom munnen går hela tiden och han har synpunkter på allt i universum.

Han är själv medveten om denna egenhet... eller defekt. I landshövdingens trädgård i Luleå kallar han sig själv talmissbrukare. Han lutar sig fram, knäpper händerna mellan knäna och... kurar... och talar på det där oefterhärmligt perssonska sättet, lite gammelmansmässigt, eftertänksamt, tungt.

- Jag justerar politiken fortlöpande i talarstolen. Där hör jag hur hållbara resonemangen är.

Läs det en gång till. JAG justerar politiken i talarstolen. Men verkställande utskottet då? Partistyrelsen? Kongressen, som är partiets högsta beslutande organ?

Den meningen - eller snarare det första ordet "jag" - skvallrar om Göran Perssons makt. Förr var statsministern den främste bland likar i regeringen. Inte längre. Först kommer Persson och sedan kommer ingenting. Vilken samhällsintresserad medborgare kan i dag rabbla upp namnen på statsråden?

Man brukar kalla Perssons ledarstil presidentlik, men den är snarare kejsarlik. Han är en man som utan att blinka kan säga: Staten, det är jag.

Tycker ni att jag överdriver? Den 18 maj, en kall, regnig torsdag, besöker Göran Persson Lysekil. Han ska inviga en anläggning för produktion av svavelfri bensin och diesel på Preemraff. Närvarande är också Sveriges mest okände storkapitalist, saudiern Mohammed Al Amoudi, som är något så enkelt som ägare till Preemraff, ett av de sju, åtta största raffinaderierna i västvärlden.

Al Amoudis kostym är dyrare och mörkare än alla andras, hans skor blankare, hans randiga slips elegantare. Men det är den manlige assistenten som trippar bakom och håller ett paraply över Al Amoudis grå huvud och korta lekamen som undanröjer all tvekan om att här kommer en mycket Rik och Mäktig man.

Ändå är det Persson som allt cirklar kring. Här kommer arbetarkillen från Vingåker, före detta kommunalråd i Katrineholm, i ljusgrå kostym och röd slips, med skor som är borstade men inte blanka och som absolut inte är handsydda i London utan snarare införskaffade på Wedins, och hans kroppshydda, stor, något överviktig men inte fet, och attityd - jag är mäktig men folklig, jag kommer från begåvningsreserven i folkdjupet, jag är smartare än de flesta som finns omkring mig - gör att allt naturligen surrar kring Persson.

Tidskriften Resumé, en tidning för reklambranschen, får en kort intervju för sin webb-tv. Och här beskriver Persson sin makt. Han säger:

- Jag har ansvaret för allting som sker inom socialdemokratin, och inte bara där. Jag har ansvar för det mesta som sker i landet.

Staten, det är jag.

Men till skillnad från forna tiders kejsare är Göran Persson folkvald. Den fantastiska maktkoncentrationen medför att han får personifiera socialdemokratin och dess försök - som alla partier gör - att ligga rätt i förhållande till opinionen.

Sålunda sa han vintern 2001, när unga veganer tycktes vara en växande opinionsgrupp, att han äter kött med obehag.

- Jag undviker kött.

Han hade också börjat reflektera över att djur känner smärta.

Tre år senare tog Persson jägarexamen.

När jag pratar med honom i Luleå säger han att han går "helt på känsla". Han kan gå in i ett rum och med sina oerhört förfinade mentala tentakler förnimma vad människor känner, tycker, hur hans ord tas emot. Det är klart att karln blir tvungen att ändra sig ibland, "justera politiken".

Men spontaniteten är också en myt som Persson försöker skapa om sig själv. Under de veckor jag följer honom märker jag att han ständigt talar om äldre. Inget är viktigare än hur våra gamla har det. Hur kommer det sig? Är de gamlas situation något Persson förnummit i sina möten med människor?

De äldre är en tredjedel av valmanskåren, och där har socialdemokraterna - chockartat - förlorat sympatier. Hos de äldre! Där sossarna alltid på ett självklart sätt har kammat hem röster.

- För ett och ett halvt år sedan insåg jag att slaget står om de äldre - inte om förstagångsväljarna, säger statssekreterare Jan Larsson, Göran Perssons närmaste man.

Samma generation som på 60-talet krävde dagis åt alla kräver nu bra åldringsvård åt alla. Och de ska få det. Inför riksdagsvalen brukar det vara mycket snack om förstagångsväljarna, men Persson har fattat var rösterna måste vinnas - hos sistagångsväljarna.

Han har tillsatt den första äldrevårdsministern i Sveriges historia. Han åker landet runt och pratar om de äldre.

- Sverige ska bli världens bästa land att åldras i!

Han säger att han går på känsla och inte styrs av opinionsmätningar. "Jag noterar varje nyans i ett rum." Men socialdemokraterna är det enda partiet som regelbundet gör egna mätningar (mycket hemliga) och som dessutom testar politiken på fokusgrupper.

Det nya är att denna väldiga apparat cirklar kring en enda människa. Statsrådens pressekreterare sammanträder en gång i veckan för att samordna ministrarnas utspel. De träffas i "Nuderska rummet" på Rosenbad, en lokal som Persson har döpt efter sin favoritminister. Helst ska det vara ett utspel om dagen, men det får inte ske något alls om Persson ska framträda någonstans. Allt ljus på Persson.

Det är inte konstigt att han blir trött ibland.

- Förra våren var allt hopplöst. Tungt. Dystert, säger han i trädgården i Luleå.

Aldrig har en statsminister talat så mycket om sin form. Persson är som en... idrottsman.

Likt en boxare är han omgiven av coacher och hantlangare som, andligen, torkar svetten ur pannan på honom, som, bokstavligen, ger honom något att dricka, som, andligen, viftar med handdukar i ansiktet och masserar axlarna när han trött sitter i ringhörnan.

I Rosenbad och på partihögkvarteret säger man "lätta på trycket för Persson".

Ta till exempel den obehagliga debatten om regeringens ansvar för den exempellöst fumliga hjälpinsatsen efter tsunamikatastrofen.

Kritiken mot Persson blev allt intensivare. "Sörj bristen på ledarskap", löd en rubrik. "Försumlig och kortsynt" en annan, med bild av statsministern under. "Persson gjorde fel" en tredje. Det tog aldrig slut.

Till råga på allt blev kungen av alla människor hjälten för dagen. Han gav en intervju för Dagens Nyheter och sa att i vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra någonting alls.

Staben kring Persson anade en konspiration. Heter inte kungens riksmarskalk Ingemar Eliasson? En gammal folkpartist? Skulle han vara skickligare på pr än Perssons folk? Det var oerhört frustrerande.

(En person med mycket god insikt säger att ett skäl till att regeringen inte reagerade kraftfullare på tsunamin var att Sveriges ambassadör i Thailand hette Jonas Hafström. Han hade varit en av moderatledaren Carl Bildts närmaste män i början av 90-talet. När Hafström ringde till utrikesminister Laila Freivalds från Khao Lak och grät var det inte en ambassadör som grät - det var en moderat.)

Nå, staben kring statsministern och staben kring partisekreterare Marita Ulvskog samrådde om hur de skulle lätta på trycket för Persson. Någon kom upp med idén att Ulvskog kunde angripa kungen.

Statsrådsberedningen plockade fram den gamla Torekovkompromissen från 1971, underlaget för grundlagen, som säger att kungen icke ska blanda sig i politiken.

Ulvskog gav en intervju för Dagens eko där hon kritiserade kungen.

- Jag tycker att kungen och hovet här trädde över en gräns, sa hon.

Det lyckades. Det blev en fantastisk spinn på Ulvskogs uttalande. Under några dagar handlade debatten om kungen och Ulvskog i stället för om Perssons ansvar för den usla hjälpinsatsen.

I trädgården i Luleå frågar jag Persson vad uttrycket "lätta på trycket" betyder. Persson säger att han aldrig hört det. Pressekreteraren Sebastian Navab tittar ner i gräset och ler.

Jag frågar Persson hur han reagerade på Marita Ulvskogs angrepp på kungen. Sekunden efter får jag vara med om något nästan religiöst. Jag ser hur politikens heliga ande tar Göran Persson i besittning. Anden viskar: Se upp! Och genast börjar han tala politikens tungomål:

- Jag minns inte om jag reagerade. Men det var definitivt inte förankrat hos mig.

Faran är avvärjd.

Persson lutar sig tillbaka.

Inför valet ska hans stab betona framtoningen som "statsman, lärare och landsfader", som statssekreterare Jan Larsson uttrycker det.

"En man som är prövad i svåra situationer och har klarat av det... en mogen människa som man kan hålla i handen", som Marita Ulvskog uttrycker det.

- Jag har haft ett samtal med mig själv i tio år, säger Persson.

Antagligen är det enda gången han får mothugg.