Kriget är över - nu slåss de för livet

Aftonbladet har träffat de amerikanska offren från kriget i Irak

"JAG SKA GÅ IGEN" 24-årige Dennis Leonard får en sista uppmuntrande handtryckning från sin fru innan han ska försöka ta sig upp i rullstolen. Det är bara tre veckor sedan Dennis förlorade bägge sina ben i en så kallad IED-explosion vid en vägkant utanför Bagdad. Han gör sitt bästa för att vara tapper. ”Jag är glad att jag lever och jag vet att jag kommer att gå igen”, säger han.
Foto: Pontus Höök
"JAG SKA GÅ IGEN" 24-årige Dennis Leonard får en sista uppmuntrande handtryckning från sin fru innan han ska försöka ta sig upp i rullstolen. Det är bara tre veckor sedan Dennis förlorade bägge sina ben i en så kallad IED-explosion vid en vägkant utanför Bagdad. Han gör sitt bästa för att vara tapper. ”Jag är glad att jag lever och jag vet att jag kommer att gå igen”, säger han.
NYHETER

WASHINGTON

De är sargade och lemlästade. Några har fått bägge benen bortsprängda, andra saknar armar och händer.

Ändå försöker de unga veteranerna från Irakkriget upprätthålla en okuvlig gnista.

– Jag ångrar inget. Kunde jag skulle jag åka tillbaka och hjälpa mina kamrater, säger 24-årige Dennis Leonard medan han provar ut nya benproteser.

Men blickarna hos det allt blodigare krigets amerikanska offer säger ibland något helt annat.

SÅG SIN VÄN DÖ 20-årige Paul Hurley såg sin bästa vän dö i deras jeep utanför basen i Bahrain. Paul har opererats 17 gånger i det som finns kvar av hans högerben. Ändå är det fortfarande sårigt och infekterat.
Foto: Pontus Höök
SÅG SIN VÄN DÖ 20-årige Paul Hurley såg sin bästa vän dö i deras jeep utanför basen i Bahrain. Paul har opererats 17 gånger i det som finns kvar av hans högerben. Ändå är det fortfarande sårigt och infekterat.

Joshua Cope, 24, grimaserar svårt.

För första gången sedan han fick sina ben bortsprängda i en irakisk vägkorsning ska han prova ut provisoriska proteser i en gångställning.

Han hasar fram. Försöker lyfta de ben som inte längre finns. Knogarna vitnar om trästängerna, svett bryter fram i den bleka pannan. Det gör ont, det är svårt, och även om han aldrig skulle erkänna det är han förmodligen rädd.

Hustrun Erica, 22, tittar bekymrat på medan en sjukgymnast försöker visa hur de otympliga metallkäpparna – avsedda för att hitta passformen till de permanenta proteser som tillverkas i ett labb vägg i vägg – ska bemästras. 13 månader gamla dottern Laney skrattar däremot förtjust och vill vara med när pappa ”leker”.

– Det har varit en tuff tid för oss, säger Erica. Men han gör vad han ska för att komma tillbaka till ett normalt liv och med hjälp av våra familjer ska det gå bra.

Själv vill Joshua inte säga så mycket. Framför allt inte om dagen när han förlorade benen.

– Nej, jag kan inte prata om det som hände. Det var en IED, men...nä, jag vill inte.

IED står för ”improvised explosive device”, ett fint ord för en hemmagjord sprängladdning. Det är företrädesvis med sådana som motståndsgrupper i Irak bekämpar de amerikanska styrkorna. Och det är sådana de pojkar och flickor vi möter på Walter Reeds sjukhus fallit offer för.

Joshua sätter sig i en rullstol och får hjälp att ta av stumparna, som provisorierna kallas.

– Det blir bättre och bättre. Snart får jag mina riktiga proteser, säger han tyst och tittar tomt framför sig.

– Det är bara att kämpa på. Som alla andra här. Man vill komma vidare med sitt liv.

Av de drygt 23 000 amerikanska unga män och kvinnor som skadats i kriget har 5 000 fått vård på Walter Reed – ett jättelikt sjukhus med nästan hundraåriga anor strax utanför centrala Washington.

Proceduren är alltid densamma. Den skadade förs först till ett fältsjukhus i Bagdad. Därifrån flygs soldaten till det amerikanska militärsjukhuset i tyska Land-stuhl. Där vidtar oftast en lång rad operationer innan nästa flygtransport till Washington och Walter Reed.

Dennis Leonard, 24, har just gjort den långa resan. Han ligger på en brits, med båda benen kapade i knähöjd, och väntar på att få prova sina testproteser.

– Vi var ute på nattlig expedition strax utanför Bagdad när en bomb detonerade vid sidan av vägen. Den tog mina ben. Det är tre veckor sedan på dagen, säger han.

Pr-officeren Don Vandrey säger att Dennis kommit till USA på rekordtid.

Dennis nickar.

– Jag får mina nya ben om några dagar.

Han har nästan lika ledsna ögon som Joshua, men låter uppriktigare i sin optimism.

– Jag är givetvis inte lycklig över de här skadorna, men jag håller ändå humöret uppe. Jag lever och jag vet att jag kommer att kunna gå igen.

Kanske kommer Dennis till och med att kunna klättra i berg med de oerhört avancerade proteser som utvecklats här. De är utrustade med datachips som mäter trycket i protesen vid varje rörelse, med träning kan den i princip användas som ett riktigt ben.

– Det goda man kan säga om krig är att utvecklingen på det här området drivs framåt, säger Don Vandrey.

– Tekniken man tvingas uppfinna på grund av de här skadorna kommer så småningom också in i den civila sjukvården.

I en så kallad trappmaskin strax intill Dennis Leonards brits står Maxwell Ramsey, 37, specialist i marinkåren.

Han trampar på som vilken motionär som helst – fast där han brukade ha ett högerben sitter en protes.

– Vi får den bästa vården i världen här. Den amerikanska militären tar hand om de sina, flämtar han och vrider upp hastighetsreglaget ytterligare ett snäpp.

Max miste benet när en hemmagjord bomb exploderade under hans humvee-jeep under ett uppdrag i sunnidominerade Ramadi i sydvästra Irak i mars 2006.

Om några dagar får han åka hem.

– Jag har inte återvunnit full styrka ännu, men ser fram emot att leva ett helt normalt liv så småningom.

Han avslutar sitt träningspass och slår sig i slang med två andra veteraner, som också är färdiga med sin rehabilitering och snart ska åka hem. Värmen dem emellan är lika påtaglig som deras mentala styrka. De utstrålar ingen ångest. Bara beslutsamhet och ...ja, kanske inte glädje. Men någonting ditåt.

– Vi har till och med utvecklat en särskild sorts amputationshumor, säger Max.

– Den är en del av andan här. Man smittas av den positiva attityden när man kommer hit och träffar andra som gått igenom samma saker och lever med samma sorts skador. Det skapar starka band.

Han planerar att återvända till sin hemmabas, Fort Campbell i Kentucky. Sedan vill han bli egenföretagare i Kalifornien och – eventuellt – politiker.

Men helst av allt skulle Max Ramsey vilja åka till – Irak.

– Kunde jag skulle jag sluta upp med min enhet igen. Utan tvekan.

Det hör vi, till synes mot allt förnuft, upprepas gång på gång bland de krävande träningsredskapen i rehabcentret.

Dennis Leonard säger samma sak. Paul Hurley också. Han såg sin bäste vän dö i en ”planerad smitningsolycka” i Bahrain och skadades själv så svårt att han fått genomgå sjutton operationer i det lilla som finns kvar av hans högerben.

Och Kade Hinkhouse, 20, som förlorade ett ben och ådrog sig svåra hjärnskador i en IED-attack för nästan två år sedan och har vårdats här alltsedan dess.

– Jag ångrar inte att jag tog värvning och jag skyller inte mitt öde på militären. De enda jag kan skylla på är människorna som placerade ut sprängladdningen, säger han och rättar till den hjälm han fortfarande bär för att skydda operationsärren i huvudet.

En ung kvinna som också saknar ett ben nickar instämmande, men i likhet med alla andra kvinnliga patienter avböjer hon både intervju och fotografering.

För de anhöriga är de lemlästade soldaternas längtan tillbaka till krig och fara smärtsam.

– Jag förstår det inte, säger Cindy Darr.

Hennes make, Tom, fick delar av sin högerarm söndersliten när en sprängladdning slängdes mot den mobila kulspruteställning han ansvarade för under en nattlig konvoj utanför Bagdad.

– Jag är så glad över att han lever och är hemma här i tryggheten. Men jag hatar tanken på att han vill tillbaka.

Tom lyssnar allvarligt. Men tar inte intryck.

– Det är oron över hur mina kamrater klarar sig där borta som håller mig vaken om nätterna. De tog hand om mig den där natten och jag vill ta hand om dem.

Han har den demolerade armen inslagen i en komplicerad gipsanordning, och smärtan i de inflammerade såren runt det fastsydda ser ut att plåga honom.

– Det gör ont, men jämfört med smärtan när attacken inträffade är det ingenting. Ja, jämfört med det är all annan smärta nästan skön.

Benen i handen är borta. Nya, provisoriska ska med kirurgisk hjälp sättas in – när de ytliga skadorna är läkta.

– Det svåraste är att vänja sig känslomässigt. Man har svårt att förstå att det ska vara så här från och med nu, säger Tom.

Sedan kommer det igen:

– Jag är i säkerhet nu. Men det är inte mina kompisar. De måste ut och riskera sina liv varje natt. Jag vill åka dit och hjälpa dem.

Den ende vi träffar som inte när några drömmar om returbiljetter till Bagdad är norskättade löjtnanten Eivind Forseth.

Han är öppet ångerfull över att han överhuvudtaget åkte till Irak – och fick ena underarmen så svårt fördärvad att han nu tvingas sitta och knyta fiskeflugor för att öva upp finmotoriken på nytt.

– Jag hade redan varit där och gjort min plikt och hade kunnat ta ärbart avsked av armén. I stället åkte jag dit och fick en IED på mig. Nu ser det ut så här, säger han och håller upp sin förvridna arm.

– Så visst, det händer att jag ångrar mig. Jag frågar mig varför jag inte lät bli att göra ytterligare en vända. Åka tillbaka nu? Inte en chans.

Forseth är också den enda som öppet framför kritiska synpunkter på hur kriget i Irak förs. Det handlar dock inte om den typ av anmärkningar man måhända är van vid i Europa.

– Vi har för många restriktioner och får inte skjuta tillräckligt mycket, säger den barske fiskefantasten från Montana.

– Jag har blivit tränad att döda och ska man skicka mig någonstans ska man göra det för att låta mig döda. Vill man i stället ha poliser ska man skicka poliser. Jag och mina kamrater vet inget om polisarbete, men det är det vi har fått utföra.

När vi ska lämna sjukhuset kör Erica Cope förbi sin Joshua i rullstolen, på väg ut mot inkvarteringen tvärs över gatan. Blicken skvallrar fortfarande om att Joshua har långt kvar till den optimism som i det närmaste är lag på Walter Reed – och som kanske är en förutsättning för att rehabiliteringen ska fungera på de stympade unga männen och kvinnorna.

Han undviker våra blickar, tittar stumt ner i backen och drar, åter, en hand genom håret. På väggen precis ovanför honom hänger en tavla med rehabavdelningens förhållningsregler:

 Ge aldrig upp.

 Var positiv.

Tro på dig själv.

Klaga inte.

USA: 3000 döda