”Jag var redo att spränga mig själv”

Nalin Pekgul fostrades till självmordsbombare – men insåg att hon inte kunde döda

Foto: lotte fernvall
NYHETER

Nalin Pekgul skulle dö med dynamit kring midjan för kurdernas sak.

Först vid 20 års ålder och som medlem i SSU insåg hon att kampen kunde drivas annorlunda.

Nu vill hon bli omvald som ordförande för de socialdemokratiska kvinnorna.

Aftonbladets stylist Anna fixar Nalin Pekgul inför plåtningen.
Aftonbladets stylist Anna fixar Nalin Pekgul inför plåtningen.

Nalin Pekgul väntar utanför matbutiken på Tensta torg.

I dag är hon en huvudnyhet i tidningarna. Hennes motståndare kritiserar hennes ledarstil och påstår att hon regerar med raseriutbrott.

Hur mår du när du får kritik?

– Så länge folk kritiserar mig för politiken är det jättebra, vi ska ha högt i tak. När man diskuterar om jag har en hård ledarstil kan jag inte bedöma om det är sant. Det måste de jag jobbar nära med göra.

Får du vredesutbrott?

– Nej, men jag är väldigt tydlig med mina åsikter. Och eftersom svenska inte är mitt modersmål har jag inte känsla för nyanserna i ordvalet vilket uppfattas som hårdare.

Varför är flera i kvinnoförbundet rädda för dig?

– Är de?

Har du en hård ledarstil?

– Driver man politik finns det alltid de som upprörs. De vill väl ha någon som tycker som de.

Varför vill du bli omvald?

– Jag hade två mål när jag blev ordförande. Att vi skulle få en kvinnlig partiledare. Och att individualisera föräldraförsäkringen. Det har vi kvar.

Vad gör du om du inte blir omvald?

– Då går jag tillbaka till mitt jobb som sjuksköterska. Jag ska snart läsa klart distriktssköterskeutbildningen på distans.

Vi går till ABF-huset tvärs över torget. Nalin Pekgul har egna nycklar. Men de har hon glömt hemma. Aftonbladets stylist Anna radar upp sitt smink på ett bord i ett av konferensrummen.

Nalin Pekgul lyser upp.

– Ska ni platta mitt hår också? Då blir min syster glad! Hon säger alltid att jag åtminstone borde snygga till mig när jag ska vara med i tv.

Det vanligtvis livliga ansiktet stelnar allt eftersom hon sminkas.

– Det känns som det väger tio kilo.

Vad betyder utseendet för dig?

– Jag blev vuxen när jag var tio år och indragen i politiken. Sedan dess har jag aldrig brytt mig om hur jag ser ut.

Det ansvaret lägger hon på maken.

Den svarta långkappan med den röda halsduken är det enda hon har köpt själv. Sanningen är att maken köper alla Nalins kläder. Julklapparna till familj och släkt köper vännerna. Och maken köper maten som de turas om att laga. Nalin tjänar de flesta pengarna.

– Pappa fostrade oss barn att pojkar och flickor skulle bli lika. Det var aldrig någon som förväntade sig att jag skulle klara sånt som flickor gör. Jag har aldrig varit intresserad av hemarbete. Man har lika låga förväntningar på mig som på karlar, ingen tror att jag klarar av det.

Hur blev du så självsäker?

– Min farfar satte stort värde på det jag sa. När min dotter blir arg brukar jag säga till alla att vi måste respektera hennes ilska, även om hon är så gullig att man vill skratta.

När blir du rädd?

– Det tog mig tid att inse att jag är en offentlig person. Nya människor kan ha en nära relation till mig som jag inte har till dem. En och annan uppfattar mig säkert som avståndstagande och blir besvikna. De kan sprida ut vad som helst utan att jag kan försvara mig.

Har det hänt?

– Ja, det var hemskt obehagligt och det har fått mig att bli väldigt försiktig, men jag vill inte gå in på det.

Varför ville du dö som självmordsbombare när du var liten?

– Jag växte upp i ett samhälle där vi inte såg annat än förtryck, kränkningar och förödmjukelser. När man utsätts varje dag så växer hatet. Jag var alltid beredd att sätta på mig bomber och spränga en bro eller en militärbyggnad. Vi fostrades alla så, i den kurdiska kampen kan man mörda eller mördas och det var självklart.

När kände du att det var fel?

– Efter sju år i Sverige. Jag var 20 år och insåg att jag aldrig skulle kunna döda en människa. Då kände jag en enorm lättnad. Jag bestämde mig för att plugga till läkare och hjälpa kurderna på det sättet i stället.

Hur ser du på det i dag?

– Jag är en helt annan människa. Men det har tagit sin tid.

För några år sedan berättade Nalin Pekgul i en intervju att hon och hennes familj skulle flytta från Tensta. Det blev ett herrans liv – i media och bland Tenstaborna. Familjen Pekgul blev kvar.

Varför?

– Jag vill inte göra mig beroende av höga hyror utan vill kunna leva på en sjuksköterskelön och försörja mig själv. Det är inte heller så lätt att hitta ett blandat område i Stockholm i dag.

Vad fick du för reaktioner på flytten?

– Ett par från Pakistan brukade bli ifrågasatta hur de kunde låta sina barn växa upp i Tensta. Då svarade de alltid, ”ja men här bor ju Nalin Pekgul, och då kan det inte vara så illa”. De frågade mig vad de skulle vara stolta över om jag flyttade. Det gjorde riktigt ont.

Varför?

– Jag hade aldrig förstått att jag hade sådan stor inverkan på folk. Jag bor inte här för någon annans skull, men jag känner ett litet ansvar inför folks förväntningar.

Påverkar det dig?

– Ja, jag är rädd för det. Men nu pratar vi inte mer om det! Jag orkar inte med mer rabalder.

Hur menar du?

– När det skrevs om flytten var det första gången jag tyckte media var obehagligt. Jag var chockad över att min flytt blev världsnyhet. Fast när någon skrev att jag skulle göra en klassresa från arbetarklass till medelklass genom att flytta skrattade jag. Vad vet de om min bakgrund? Mina fastrar hade universitetsutbildning och min pappa var lärare. Vi hade närmare 3 000 böcker hemma i Turkiet.

Så din ”klassresa” är snarare omvänd?

– Ja. I Sverige finns ett likhetstecken mellan mörkhårig och underklass. Men om man använder hjärnan och frågar sig vilka som skulle fly om det blev militärkupp i Sverige blev svaret Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. På samma sätt har min familj kommit hit av politiska skäl.

Du är troende muslim och din man är ateist. Vilka konflikter har ni?

– Vår son är inte omskuren eftersom hans pappa vägrar. Den frågan har vi ännu inte löst.

Har manlig omskärelse alltid varit självklart?

– Ja, det ska en troende muslim vara. Men jag har också trycket på mig. Båda våra släkter pressar mig. De har tjatat hur länge som helst.

Hur hanterar du det?

– Jag säger att det är en fråga för mig och min man och inte för hela släkten. Hans mamma tycker att jag ska ta sonen till sjukhuset utan att fråga min man men det skulle jag aldrig göra.

Ser du några problem med att omskära ett barn?

– Nej, varför skulle det vara ett problem?

Han får ju inte bestämma själv.

– Nu låter du precis som min man. Jag är ju fostrad så. I början ville vi mest ha en stor fest som mamma skulle ordna. Men nu har vi sagt att han får bestämma själv när han blir större.

Vad föll du för hos din man?

– Han är en väldigt intelligent och rak person.

Du stod nära Anna Lindh. Hur påverkades du av hennes död?

– Redan när jag var 18 år visste jag att hon skulle bli partiledare och jag hennes talskrivare...

Plötsligt bryts rösten. Nalin Pekgul reser sig hastigt och går ut ur rummet med orden:

– Nu får det räcka.

Det blir tyst. Jag förstår att jag har passerat en gräns. Några minuter senare spänner hon ögonen i mig.

– Okej Malin. Om jag ska avsluta meningen. Jag har två fastrar och flera nära vänner som blivit mördade i den kurdiska kampen. Där fanns det ett skäl. Men med Anna...

Nalin Pekgul avslutar aldrig meningen.

Vi lämnar ABF-huset. Folk som känner igen Nalin Pekgul tittar. Hon kastar lydigt med håret några gånger framför vår kamera men ser obekväm ut. Leendet når aldrig riktigt ögonen.

Det här är jag

Nalin, 1,5, och hennes bror Kurdo, 3,5, i dag känd samhällsdebattör, poserar framför familjens hus i Turkiet tillsammans med pappa Lütfi.
Nalin, 1,5, och hennes bror Kurdo, 3,5, i dag känd samhällsdebattör, poserar framför familjens hus i Turkiet tillsammans med pappa Lütfi.

Det här är min dag

Nalin Pekgul om…