De brinner – för framtiden

Jag ville förstå VARFÖR ungdomar sabbar i sitt eget område. Det enda jag är säker på är att det inte finns någon inbyggd Mellanösterngen för vandalism. Så varför freakar dessa ungdomar ut?

På tåget tänkte jag tillbaka på min ungdom. 1987 kom mina föräldrar och jag till Oskarshamn i Småland. Jag var 12 och enda svartskallen i klassen. Efter en ”honungsmånadsperiod” då jag var spännande och exotisk började mobbningen. I dag vet jag att alla var mobbade. Jerker var ”tjockis”. Martin var ”långe Jan”. Mattias var ”dvärg”. Gissa vad jag blev.

Morsan hade jobb efter tre (!) månader och farsan strax därefter. Innan de fick råd att köpa en stereo till mig så åkte jag regelbundet till biblioteket. Där fanns bara två bra rockplattor som jag lyssnade sönder medan jag läste Tintinserier.

Ett bus en gång

Vårt område Kristineberg var en idyll jämfört med Alby och Rosengård anno 2007, men där och då ansågs det vara något av ett ”invandrargetto”. Alla iranier och vietnameser hamnade där.

En enda gång hittade jag på ett bus. Jag och klasspolaren Anders kom på en massa skämt om vår lärare Tomas röda hårfärg. Stolta över vår kreativitet postade vi våra illustrerade skämt hem till honom.

Dagen efter tog han upp brevet, berättade om hur ledsen han hade blivit och krävde att de skyldiga skulle träda fram. Till slut erkände vi.

Vilket liv! Tomas ringde mina päron, mamma kom till skolan och grät av besvikelse över mitt bus. ”Jag hade större förväntningar på dig. Du som alltid skött dig.” Allt detta bara för några enligt oss oskyldiga skämt om att Tomas kunde jobba som levande trafikljus om den röda signalen gick sönder!

Mina föräldrar hade nolltolerans gällande bus. ”Det spelar ingen roll att dina svenska kamrater busar. Som svartskalle blir du representant, inte bara för dig själv utan även för din familj, alla iranier och invandrare.

En fritidsgård för 8 000 barn

Framme i Rosengård besöker jag ”Tegelhuset” där räddningstjänsten, polisen, stadsdelschefen, Lugna gatan, fan och hans moster håller presskonferens. Polischefen pratar om att ”fortsätta det goda arbete som vi har bedrivit under senaste åren”. ”Enligt de rapporter jag har sett har polisen skött sig bra.” Hon betonar ”har sett” och tillägger att hon ännu ej har sett filmen där en polis drar pistol.

Kan pistol riktad mot småglin kallas för ”gott arbete”?

Arben Latifi från Lugna gatan berättar att en stor folksamling inte är konstigt med tanke på att 8 000 av Rosengårdsborna är under 20 år. Överflöd av barn leder till överflöd av barn på gatan. Speciellt om det för alla dessa barn finns en (1!) fritidsgård.

Min fotograf Christer som bor i Malmö har besökt området många gånger. Han känner inte igen den nya defensiva inställningen: De vi talar med vill inte bli fotograferade eller stå med namn. Vill de inte bli illustrationer till vandalismartiklar eller handlar det om oro för att busarna ska jävlas med dem? Bäggedera?

”Känner mig som safaribesökare”

Gråa regnmoln hänger tungt över Rosengård. När jag stiger av vid Ramels väg ser jag en kille med stor kamera. Han är från GP. SR är där med en skåpbil! Plötsligt känner jag mig som safaribesökare som ska titta på infödingarna. Vem kom hit när det gick bra?

En medelålders man som 1984 kom hit från Libanon skräder inte orden:

Det är svårt att få jobb men samtidigt finns de som inte VILL jobba. De tittar på sina föräldrar som lever på socialbidrag och har själva inte större ambitioner. För ett par år sedan polisanmälde en vän några kriminella ungdomar. När de kom ut från fängelset började de trakassera hans fyra barn och punkterade däcken på hans bil.

En dag slängde de en molotovcocktail i hans lägenhet! Tur att han var hemma och kunde släcka snabbt.

Vi åker till Rosengårdsskolan för att prata med ungdomarna där. Lars Birgersson, högstadierektor, kritiserar vänligt vårt besök. Han är trött på mediernas fokusering på skolan. ”Det finns fyra skolor här, men på grund av vårt namn kommer alla hit! Även när något händer i en annan skola ringer de till oss! Detta är en vanlig skola som inte skiljer sig från andra skolor. Varför ska vi kopplas ihop med händelser som skett utanför skolområdet, utanför skoltid?”

Jag lyckas trots detta få samtala med en klass. Barnen är i 15-årsåldern och gillar sitt område. Den pratgladaste av dem, Hani Ibrahim, är en kaxig 15-åring med skinn på näsan. Hon brukar träna på boxningsklubben som Diabaté ”Dallas” Dialy Mory är ansvarig för.

Min intervju med Dallas avbryts hela tiden. Ungdomarna kommer alla fram, hälsar artigt på honom och även oss.

Fel fokus

När en av dem inte gör det säger Dallas till. Under mina 20 år i Sverige har jag aldrig blivit så påhälsad, ej heller sett så många artiga ungdomar.

”Jag är jättenoga med detta. De ska visa hänsyn.”

”På 70-talet fanns åtta fritidsgårdar. Nu finns bara en. Samtidigt så FINNS det alternativ som olika idrottsklubbar. Vi skickar information om GRATIS aktiviteter, men föräldrarna kan inte svenska och slänger utskicken.”

”Många av dem är inte närvarande. Vi hade en kille; först när han blev svensk boxningsmästare för femte gången besökte hans föräldrar vår klubb!”

Lösningen är enligt Dallas att skapa fler fritidsakiviteter, men även informera föräldrarna om de möjligheter som finns.

”När barnen väl kommer till mig formar jag dem på ett bra sätt.”

Nere i klubblokalen är det tydligt att barnen gillar och ser upp till Dallas. Han verkar ha hittat en perfekt balans av snäll stränghet.

Allvarliga brott

Att 1945 säga att ”Dresden brinner” vore en korrekt beskrivning. Samma beskrivning vore korrekt om Beirut 1984. Men om ett soprum brinner i Ramels väg, kan man då säga att ”Rosengård brinner!” som det stått i artiklar och bloggar? Mordbrand och vandalism är allvarliga brott.

Rädsla för att kallas för rasist får inte leda till att vi nöjer oss med att rabbla samma gamla politiskt korrekta klichéer. Om man fortsätter som man alltid gjort får man samma resultat som man har fått förr. Ingen vinner dock på att Rosengård beskrivs på ett sätt att folk som ej satt foten där tror att ett krig pågår i Sverige och ryggmärgsreagerar därefter. Det finns hopp. Många i Rosengård brinner – för en bättre framtid.

När vi säger hejdå till Dallas och kommer ut ur lokalen har solen börjat skina igen.