Schymans fel att kvinnofrågorna försvann

NYHETER

Det är Gudrun Schymans fel att kvinnofrågorna sopas under mattan i valdebatten.

Hårddraget? Javisst. Men inte mindre sant för det.

Förra våren var feminismen glödhet. Gudrun Schyman hade lämnat vänsterpartiet och skulle bilda ett feministiskt parti. Det kvinnliga upproret var nära.

Partiet presenterades i april. I september hölls den första, stormiga, kongressen. Efter det föll det ihop som ett korthus.

En av grundarna, litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström, hoppade av. Partiet framstod som en samlingsplats för udda människor. Förhoppningarna om ett brett kvinnoparti för de många frustrerade och ilskna kom på skam.

De etablerade partierna drog en suck av lättnad. Gudrun Schymans skapelse, Feministiskt initiativ, skulle inte bli någon konkurrent om kvinnornas röster. Därmed kunde kvinnofrågorna raskt flyttas bort från avdelningen superviktigt till avdelningen mindre intressant. Och där har de blivit kvar.

Ett talande exempel är nätverket Feministas. Det startades i all hast av partisekreterare Marita Ulvskog (s) för att stoppa det förmodade flödet av sympatisörer till fi av lågavlönade kvinnor i offentlig sektor.

I dag prioriteras inte Feministas. Högst upp på hemsidan gör man reklam för tre arrangemang som ägt rum för länge sedan. Konkurrenten är inte längre en konkurrent och alltså kan Feministas ligga lågt.

Att lika lön för lika arbete är den hetaste kvinnofrågan i valet är inte konstigt. Utvecklingen har under de senaste tio åren inte tagit ett enda steg i rätt riktning.

Ilskan över det må ha svårt att finna sina politiska kanaler. Men den finns där, puttrande under locket i allt högre temperatur.

Moderaterna klarar sig bäst

Men partierna är inte i fas. Bara tre (v, c och mp) av riksdagens sju partier sätter lika lön för likvärdiga jobb högst upp på listan över viktiga kvinnofrågor. Ett (fp) har inte med den alls.

Relationen mellan kvinnornas topplista och partiernas är överhuvudtaget ganska dålig. Moderaterna är bäst genom att på sin 5-i-topplista pricka in fyra av de kvinnliga väljarnas viktigaste frågor. Sämst är folkpartiet och kristdemokraterna som bara har en.

Valet 2006 blev inget kvinnoval. Det blev en megaduell mellan två män i medelåldern, Göran Persson (s) och Fredrik Reinfeldt (m). Trots att de kvinnliga väljarna är fler än de manliga, 118 000 närmare bestämt, är kampen om kvinnornas röster obefintlig.

Gudrun Schyman hade guldläge. Men hon motsvarade inte förväntningarna. Därmed var fi inte längre en konkurrent och intresset för hela frågan försvann.

Lena Mellin