Natascha tänkte alltid på att fly

”Jag försökte le som jag gjorde på skolfotot så att någon skulle känna igen mig”

Foto: APA
NYHETER

Bara meter från skolan såg Natascha Kampusch, 10, en skåpbil stå parkerad vid vägkanten.

– Jag fick en hemsk känsla, berättade hon på onsdagskvällen i en tv-intervju.

Minuter senare tog hennes kidnappare tag i henne och kastade in henne i skåpbilen.

Natascha Kampusch blev i inledningen av intervjun i österrikiska tv-kanalen ORF tillfrågad om det första mötet med sin familj. Ett möte som blev för omtumlande i det läget.

– De bara grät och kramade mig. Det var för mycket för mig i början. Jag blev bara överväldigad och kände mig orolig då.

Men de tillhör ändå de personer som hon litar mest på, tillsammans med de psykologer hon pratat med under den första tiden i frihet.

På reporterns fråga om vad hon längtade efter i frihet svarar Natascha:

– Det var mycket. Men det viktigaste var att bara bli fri.

Men samtidigt har friheten och alla människor omkring varit omtumlande för henne som är ovan vid människor och intryck.

– Alla vill prata med mig hela tiden och säger hur jag ska leva och göra. De försöker påverka mig.

– De vill säga åt mig när jag ska lägga mig och när jag ska kliva upp.

Har du läst vad som skrivits om dig?

– Det är för mycket tidningar och media, det är så mycket medicinska studier och undersökningar som de gör med mig just nu, det är för mycket.

"Hålan är min ensak"

Det värsta är folks omättliga intresse för att se hur hon bodde och levde, förklarade hon.

– Jag vill inte se bilder av min håla i tidningarna. Varför vill folk se var jag sov och bodde? Det är ingen annans sak, det är min ensak. Det var hela mitt allt, det var mitt fängelse, men det finns inte ord att förklara vad det betydde för mig.

– En dag kommer jag kanske att skriva om det. Men jag är inte säker på att jag kommer att kunna det om jag ska vara ärlig, sa Natascha.

Hon berättade också att hennes kidnappare höll henne på svältkost i perioder.

– Jag var ofta hungrig när jag satt i mitt fängelse och jag vet hur det känns. Det störde min koncentration, bara de enklaste tankarna går genom ens huvud när det är så. Man kan inte tänka på något annat än hungern. Alla tankar gör ont. Det är omänskligt att göra så mot människor och det är därför som jag vill att barn inte ska behöva gå igenom det jag gick igenom. Om man inte har mat, så är ingen normal eller kan uppföra sig normalt. Om man är hungrig så finns det inget att göra.

Fick inte ur sig ett ljud

Den hemska dagen då hon fördes bort minns hon klart och tydligt:

– Jag hade haft ett gräl med min mamma. Min mamma och pappa var arga på mig och jag var ledsen. Det var inte första gången som vi bråkat.

– Det kändes hemskt att skiljas när vi var arga på varandra. Ingen människa borde skiljas på det sättet, men jag hade inte en tanke på att jag skulle försvinna.

Hon åkte till skolan och några meter innan grinden stod en bil.

– Jag visste att jag skulle gå över gatan för att undvika den och kände på mig något konstigt. Jag tänkte inte på att skrika, när han tog tag i mig. Inget ljud kom ur mig.

Sa han något när han kidnappade dig?

– När han kastade in mig i sin skåpbil sa han att inget skulle hända om jag gjorde som han sa och var tyst. Och efteråt sa han att det här var en kidnappning. Men han sa att jag kunde få komma hem igen.

Var du rädd?

– Från första ögonblicket trodde jag det värsta. Men jag tänkte att jag inte kunde visa honom att jag var rädd. Jag tänkte på att fly och jag visste att polisen skulle leta efter mig.

Hur var huset?

– Jag tänkte att jag skulle se hur det såg ut och berätta för polisen vart det låg när jag kom ut.

Hur var det första gången du kom ner i källaren?

– Första gången var det beckmörkt. Jag var där i några minuter, kanske en halvtimme. Jag var riktigt arg på mig själv för att jag inte hade gått över på den andra sidan gatan där bilen stod.

"Han var paranoid"

– Känslan av att vara försvarslös var det värsta. Känslan att jag inte kunde göra någonting.

Hur höll han koll på dig?

– Han var så paranoid. Han kollade att jag inte lämnat meddelanden på något vis. Han var paranoid.

Firade du några högtider under de här åren?

– Ja, jag firade min fördelsedag. Och påsk och jul. Och jag såg till att han firade med mig. Han gav mig mycket presenter när jag fyllde år, på påsken och jul.

– Han såg till att jag också fick det som andra barn kunde gå ut och köpa själv.

Hade han dåligt samvete för det han gjorde dig?

– Ja. Det märkte man.

Natascha berättar om hur "han", som hon kallar honom genom hela intervjun, brukade försöka få henne att tro att han var den ende som brydde sig om henne.

Bröt ner henne genom lögner

– Jag brukade säga att jag visste att det inte var sant. Jag visste att de letade efter mig.

– Och jag visste att min pappa inte satt i fängelse, som han sa.

Natascha berättar hur hon hela tiden tänkte på att signalera till personer hon mötte de gånger hon fick följa med ut. Men det fick inte synas eftersom Wolfgang Prikopil hotat döda både dem och henne om han såg det.

– Jag såg människor i ögonen, men ingen kan ju tänka sig vad som pågick.

– Jag försökte le så som jag gjorde på skolfotot. Då kanske någon skulle känna igen mig.

Natascha berättade om den konstiga känslan att inte ha träffat sin systers sjuåriga dotter, hennes syskonbarn.

– Men jag är glad att ha en ny familjemedlem.

– Och likadant med min tvååriga kusin.

Framtiden då, vad vill du göra?

– Jag vet inte. Avsluta studierna och kanske fortsätta med högre studier. Jag vet inte riktigt.

Reportern berättar att han vet om Nataschas stora intresse för att bli skådespelare och frågar om hon inte vill satsa på en framtid inom teater eller film. Svaret är skämtsamt.

– Jag vet inte. Hollywood känns inte runt hörnet direkt.

Fler artiklar

Lars Nylander, Robert Triches